församlingsliv · Husförsamlingsliv · kuriosa · Uncategorized

Husförsamlingsliv- Hur det hela började, del 2

276860_385868881490504_252213966_nHär kommer uppföljningen på förra blogginlägget.

Så, då var vi alltså en husförsamling som träffades hos familjen R och J Cruz, på Söder i Helsingborg. Alla som då var med bodde relativt nära varandra och vi hjälptes åt i vardagen. Husförsamlingen växte ganska snabbt. Det kom framför allt till människor som hade flyttat till Helsingborg och sökte församlingsgemenskap. Vi var från början väldigt tydliga med att vi inte ville ”fiska” i andra församlingar. Vi ville framför allt nå människor som inte kände Jesus och såg ingen anledning till att försöka få med redan troende.

Vi ville bygga en gemenskap där alla i församlingen kunde vara, och ville vara, delaktiga. Vi tror på det allmänna prästadömet och att alla kan höra ifrån Gud och vi var överens om att vi inte skulle ha gudstjänster i miniformat. Att komma in i det sättet att fungera var dock lättare sagt än gjort (jag tror att de flesta av husförsamlingarna i nätverket arbetar med det fortfarande). De flesta av oss som var med kom ifrån traditionella frikyrkosammanhang. Vi hade från barnsben matats med ett sätt att fungera och tänka församling. Vi var vana vid vissa strukturer och former och när vi nu skulle försöka tänka om församling blev det en del krockar och frustration. Plötsligt skulle vi alla ta ansvar och initiativ – vi behövde inte vänta på att en ledare skulle leda hela samlingen eller sköta all undervisning. Vi behövde alla komma förberedda och dela vad Gud hade lagt på våra hjärtan.

En annan sak vi ville hitta in i var att verkligen vara församling tjugofyra timmar om dygnet. Församling är något man är hela tiden, precis som man är familj hela tiden. Det tog ett tag, i alla fall för mig, att inte göra så stor skillnad på samlingarna vi hade och resten av livet. Jag jobbar fortfarande på det.

Till en början kan det nästan vara lite skrämmande att fungera på det här sättet. Plötsligt kan jag inte längre gömma mig på någon bakre rad utan förväntas vara med. Jag kan inte dyka upp lite hur jag vill utan det räknas med att jag hör av mig om jag inte kommer. Gör jag inte det, kan jag vara säker på att någon ringer och frågar varför. Inte för att någon vill kontrollera mig – för att någon bryr sig, och tycker att jag är viktig.

Den här resan har varit, och är, en formande resa. För mig har den i perioder känts väldigt tuff. När jag gick på gymnasiet var jag väldigt övertygad om att jag skulle ha en bra utbildning och ett bra jobb – akademiker klingade bra i mina öron. Men jag var också väldigt mån om att gå dit Gud kallade. Efter gymnasiet gick jag därför först ett år på en teamträningsskola och sen skulle jag läsa ett år teologi och ledarskap. För skoj skull. För sen skulle jag utbilda mig till något riktigt. Jag läste ett år på SALT och sen sökte jag en utbildning i Göteborg. Jag kom in, men jag och David kände inte att det var till Göteborg vi skulle så vi blev kvar i Sävsjö. Under en termin jobbade jag dels på förskola och som personlig assistent. Under den terminen talade Gud väldigt tydligt till mig. Jag vet, för jag försökte verkligen att inte lyssna. Jag har tyvärr tendensen att vara mer som Gideon eller Jona, än som Josua och Kaleb. Tillslut kapitulerade jag och bestämde mig för att göra det Gud kallade mig till; fortsätta med de teologiska studierna. Och, det låter kanske löjligt, men när jag var tillbaka kändes det som att komma hem.

Sen flyttade vi som sagt till Helsingborg. Och allt vändes upp och ner och ställdes till sin spets. Jag visste inte vilken funktion jag skulle ha (de där klassiska grejerna som undervisning, predikan o.s.v. fungerade inte som jag var van) och varför Gud hade satt mig just här. Jag började tänka om gällande ledarskap och struktur och insåg att om jag fortsätter på den här vägen kanske jag aldrig kommer få någon lön i form av pengar på grund av min utbildning. Att gå till baka var inte heller något alternativ för… once you go housechurch liksom… Jag vill faktiskt inte ha något annat slags församlingsliv. Men oj, vilken frustration och brottning och samtal och ältande och klagande det har varit. Verkligen. Jag har undrat varför Gud sa åt mig att läsa i tre år till något jag kanske ändå inte ska jobba med, på det klassiska sättet d.v.s. Han kunde väl låtit mig utbilda mig till något riktigt då istället! Jag vill egentligen inte säga att jag har varit arg på Gud, men det har jag. Det är ju dock självklart lönlöst eftersom han hela tiden övertygar mig om att han vet bäst och inte jag. Jag får, ständigt, lägga ner mina egna ambitioner och min stolthet. Jag får ge upp mitt eget för Honom. Det är den enda väg jag kan, och vill gå (om än motsträvigt ibland).

Jag börjar som smått landa i att det enda jag kan göra är att fortsätta gå dit Gud kallar. Oavsett. Han har sagt att jag inte behöver bekymra mig för det ekonomiska eller var och på vilket sätt. Då får jag lita på det. Men visst är det läskigt. Jag, som på riktigt, bad Gud om en femårsplan på pränt, för att veta exakt vad jag skulle göra, måste nu leva och lita på att Gud förser för varje liten dag och att han har planerat och förberett allt jag ännu inte ser.

Mer, om hur husförsamlingen i Ramlösa startade, kommer i nästa inlägg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s