församlingsliv · mission

Samla eller sända?

bild bloggJag tror att man inom frikyrkan, som jag har störst erfarenhet av, till största del har praktiserat Sverigemission i kyrkan. Man har satsat tid och resurser på att anordna konserter, mötesserier och olika verksamheter att bjuda in icketroende till. Man har samlat människor, och när de har kommit till kyrkan har någon där berättat för dem om Jesus. Under en period, för ett antal år sedan, fungerade detta bra. Men, tiderna har förändrats. Vi behöver inse att att det som fungerade då, inte fungerar längre. Och om vi vågar se det kanske vi börjar titta på vad nya testamentet säger om mission – för det är ju främst där vi vill ha vår källa.

Jesus sänder ut. Han ber inte lärjungarna samla in.

Tyvärr tror jag att den samlande typen av mission har gett oss ett bagage. Vi har blivit trygga, i våra gemenskaper och med vårt sätt. Det är så mycket lättare att baka kakor, sjunga sånger, fixa bakgrunder, med mera, än att dela Guds rike i relationer utanför kyrkan. Jag tror att detta föder falsk trygghet. Vi tror, att vi litar på Gud men i själva verket litar vi på allt runt om, som vi själva anordnar. Och någonstans där, finns det en risk att vi slutar växa, att vi slutar mogna, att vi lutar oss tillbaka på våra egna ansträngningar när vi i själva verket ska luta oss mot Gud. Gud vill leda oss in i situationer där vi är i underläge och beroende av att han ska bli synlig.

Paulus skriver i sitt första brev till Korint, om hur det var när han för första gången besökte dem:

När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

Att fastna i trygghet och bekvämlighet är något vi alla riskerar att hamna i, oavsett församling, oavsett verksamheter eller avsaknad av verksamhet.

Paulus förlitade sig bara på Gud. Tänk, till och med han, kände sig rädd, svag och orolig. Känner du igen dig?

Personligen tror jag att vi behöver höja ribban. Vi behöver kasta oss ut och lita på Jesus. Och då menar jag inte att det måste handla om att åka till världens ände. Det kanske innebär att lägga tid på att lära känna en granne, att våga berätta att man tror på Jesus på jobbet, att erbjuda förbön när någon berättar om ett problem eller en svårighet. Jag tror, att det är där, i de små mötena med människor, som Jesus blir som mest synlig.

Jag tror att vi behöver ge varandra rätten till lärjungaskap fullt ut. Med det menar jag att vi behöver uppmuntra varandra att se Guds kallelse till var och en, inte bara till någon som kallas pastor, evangelist eller något annat fint. Är du en lärjunge är du kallad att gå ut med Guds rike i din omgivning. Du har rätt till det. Våga upptäck vad Gud har satt i din hand och använd det. Våga ta steg, om än små. Gud bär.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s