Nej, jag tänker faktiskt inte skriva att vi ska riva alla kyrkbyggnader. I vissa fall kanske det dock skulle vara välbehövligt..
I förra inlägget ställde jag frågan vad som skulle hända om fasaderna faller bokstavligt talat. Idag tänkte jag skriva om det utifrån ett lite mer bildligt perspektiv.
Vi lever i ett samhälle och en tid då det är väldigt viktigt att ha ett snyggt ansikte utåt. Vi filar på våra utseenden. Vi suktar ständigt efter nya, ”bättre”, saker. Vi lägger ner enormt mycket tid, energi och pengar på våra hem. Vi vill se bra ut, på alla områden. I allas ögon. Vi vill vara framgångsrika, och om vi inte är det vill vi åtminstone verka vara det. Status. Att hänga med rätt människor, i rätt kretsar – vi kämpar för att hålla uppe fasaderna. För tänk om någon skulle genomskåda oss. Tänk om någon skulle se hur vi faktiskt innerst inne är. Vi vill inte gärna skylta med våra rädslor, dåliga självförtroenden, synder, fel och brister. Det kommer man liksom ingen vart med.
Kanske är det inte status i form av prylar och snygghet som utgör vår fasad. Kanske är det statusen i att ha ett heligt yttre, att vara lagisk och verka from, som vi krampaktigt försöker hålla uppe.
Vi har alla sämre sidor vi helst inte vill att någon genomskådar. Oavsett sammanhang. Sanningen är dock att vi inte alls behöver uppehålla några fasader. Det är bara en enda stor, otäck lögn. ”Sanningen ska göra er fria” står det i Joh 8:32. När vi vågar leva genomskinliga liv får vi också uppleva frihet. När vi vågar släppa in människor på livet, vågar visa vår svaghet, vår litenhet, våra fel och brister – när vi låter de påklistrat vackra fasaderna falla, kan vi mötas på ett djupare, mänskligare plan. Innerst inne längtar vi alla efter äkthet. Och innerst inne vet vi vilka värden i livet som är viktiga. Det är bara så svårt att bryta sig loss. Det är lättare att måla över än att göra ett grundligt arbete, slipa bort och lägga en god grund att fortsätta på.
Församlingen är kallad att leva i sanning. Vi är kallade att leva i äkthet, och att leva liv som prioriterar äkta värden – där Jesus är Herre på alla områden. När vi är tillsammans ska vi hjälpa varandra att leva i den äktheten. När vi är ärliga mot varandra behöver vi heller inte vara rädda för att bli avslöjade – vår skröplighet och vårt behov av Jesus är redan så tydlig.
För mig personligen finns det några saker som hjälper mig i detta.För det första är det att få finnas med i en kärleksfull gemenskap med människor som uttryckligen strävar efter att växa i efterföljelsen av Jesus – en församling som är lagom stor att dela livet med, där förlåtelsen och nåden går hand i hand med att utmana och uppmuntra varandra i lydnaden till Jesus.
För det andra är det min lärjungagrupp. I den bekänner jag och en annan person synd för varandra, regelbundet. Vi förmedlar också Guds förlåtelse. Det är inte så skrämmande som det låter. Det är tvärt om högst befriande. Vi ställer konkreta frågor till varandra och följer upp hur det går på olika områden där vi lätt hamnar fel. Vi läser bibeln tillsammans och ber för varandra. En lärjungagrupp är inte en själavårdsgrupp. Att bekänna synd behöver inte innebära att man går in på detaljer om synden och fläker upp hela sitt inre. Det handlar om att erkänna sina fel, ta emot förlåtelse och gå vidare. Lärjungagruppen är ett bra redskap för att hålla borta högmod och en hjälp att leva genomskinligt. Den ger oss en möjlighet att låta fasaderna falla så att det som finns på insidan, det viktiga och rätta, får tillfälle att växa.
Om du inte finns med i en lärjungagrupp, rekommenderar jag dig att påbörja en. Mer specifikt om vad en lärjungagrupp är och hur du själv kan starta en, hittar du här. Jag tror att den typen av lärjungagrupper vi använder oss av i Helsingborgs husförsamlingsnätverk kan vara ett bra redskap. Men, det viktiga är inte att följa en specifik mall utan att hitta någon eller några att verkligen dela Jesus, livet och efterföljelsen med.
Maria Cruz 