Jesus

Att finna sig själv i Guds famn

Att följa Jesus är inte att bära hela världens börda på axlarna. Det är att öppna ögonen och inse att han redan har burit den åt oss.

Det kan vara bra att påminna sig om. När viktigheten trillar över en. När ansvaret och allvaret kryper in under huden och lurar en att tro att de också måste innefatta krav. Krav, ansvar och allvar är inte samma sak.

Att ta sitt ansvar som efterföljare till Jesus handlar om att leva nära honom och låta honom forma vår karaktär. Allvaret innebär att se vad Jesus har gjort, dött och uppstått för vår och andras frihet, innerliga glädje, trygghet, fred och frid.

Men det är en balansgång att gå på den där vägen – frälsningens väg. Vips, så ligger man där i nåt av dikena. Kanske i det där nåden blivit billig. Eller, i det där lagiskheten råder – där kraven hopar sig som en tung börda över axlarna. Nån har sagt att enda gången man faktiskt befinner sig på vägen är när man är på väg från ett dike till det andra. Tror det ligger nåt i det.

Som ledare handlar det om att våga gå före, men inte springa iväg. Går man för fort är det fara värt att man råkar gå om Gud. Och det blir liksom aldrig särskilt bra. Då är det lätt att hamna där, i det glädjelösa kravet. I diket där piskan ligger på ryggen. Där det viktiga inte blir hur jag verkligen har det med Jesus utan hur det ser ut som att jag har det med Jesus. Och tankar om, att bara göra lite till för att sen vara med Gud, byter av varandra. 

Har man hamnat i det diket måste man försöka ta sig upp. Prioriteringen är bön och bibel. Alltid bön och bibel. Oavsett hur mycket som skulle behöva göras. Närheten till Jesus måste komma först. Vi behöver finna oss själva som barn i Guds famn – i det kravlösa tillståndet, låta oss vaggas av hans trygga ord, ta emot kärleken, friden och hans enorma omsorg om oss. Tillåta oss ta emot den innerliga glädjen och översköljande nåden. Nåt annat vore att kasta bort den finaste och dyrbaraste gåva någon någonsin gett oss.  

Och, om vi inte gör det, blir vi som torra öknar som försöker hosta upp vatten åt andra. 

Vi vet det. Jag vet det. Jag vet hur beroende jag är av närheten till Jesus, genom bönen och ordet. Och ändå… det kan vara så svårt att prioritera. Det ramlar inte på mig. Det behöver planeras in, aktivt väljas. Varje dag.

Jag påminner mig om det. Jag vill att det ska få prägla idag, i morgon, veckan och livet. Jesus och jag… och sen – allt det där andra. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s