församlingsliv · filosoferat · Jesus

Kyrkofäder, och en å annan reformator

bild bloggJag kan ärligt säga att jag inte riktigt hänger med på noterna i Sveriges kristenhet just nu.

Vissa går från att ha förkastat katolicismen totalt, till att omfamna den med vidöppna armar. De som förr varit väldigt ifrågasättande, försöker nu hitta förklaringar på det  de tidigare tyckt va märkligt.

Kyrkofäder hyllas och romantiseras. Få nämner de märkliga inslag vi kan hitta ibland dem.

Känslan blir att det näst intill är tabubelagt att ställa sig kritisk till katolska kyrkan. Något jag tycker är mycket märkligt. Men kanske är det så, om man nu inte ens har räknat dem som bröder och systrar i tron tidigare, att man, till synes, måste gå ”all in” i ett försvar.

Och så till reformationen. Antingen förklaras den som ett sorgligt inslag i historien, på grund av att den ledde till en onödig splittring, eller så hyllar man den, och menar att det är där frikyrkan har sitt ursprung. Man menar att det därför  är dit vi måste återvända.

Som alltid, kanske, hamnar vi i diken. Uppenbarligen finns det en längtan tillbaka till ursprunget, till en historia och identitet. Själv försöker jag finna den i ”den stora berättelsen”.

Jag finner den, bland annat, i Efesierbrevets andra kapitel och ser att jag, som inte tillhörde Guds folk, nu tillhör Guds folk. Genom Jesus är jag en medborgare i Guds rike.

Jag finner den i Galaterbrevet 3:28-29. Jag är i Kristus en löftets arvtagare.

Jag finner den genom att jag tagit emot Guds Helige Ande – sigillet för min identitet, tecknet på att jag tillhör Guds folk och är en del av det allmänna prästadömet. Därför kan jag också finna den i de gammaltestamentliga berättelserna. De har blivit en del av min historia på grund av Jesus.

Jag väljer hellre att söka mig tillbaka till de bibliska texterna om församlingen, än till de apostoliska fäderna, eller kyrkofäderna. Det innebär inte att jag förkastar historien. Historien och traditionen är viktiga – genom dem kan vi dra lärdom – men de kan aldrig bli vårt rättesnöre.

Personligen känner jag inte sorg över att församlingen, genom tiderna, har utvecklats. Jag tror det är ett naturligt inslag. Jag tror det har varit Andens ledning att strukturer har ifrågasatts och prövats mot den bibliska grunden. Kanske har vi  till och med ibland hållit fast för hårt vid något som egentligen borde fått dö?

Dock är splittringen och oförsonligheten en synd. Jag tror på en tid av enhet bland Guds folk. Men inte en enhet under organisation, utan en Andens enhet där vi faktiskt ser och bekräftar varandra i våra olikheter. Där vi kan se att vi alla tillhör Guds folk trots de olika uttrycken. Jag är övertygad om att det är möjligt.

 

Annonser

One thought on “Kyrkofäder, och en å annan reformator

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s