efterföljelse · församlingsliv · Jesus · lärjungaskap

Inredningshysteri och efterföljelse

Vi köpte hus i vintras. Ett renoveringsobjekt… skulle man kunna kalla det. I stort sett är ingenting gjort på huset sen -69. Inredningsobjekt… Funderar kring ordet och fenomenet och den där självklarheten i att man naturligtvis ska göra om. Helst alltihop. ”Vi blåste ut allt”, hör man rätt ofta…

Vi har lite tur… vi kan inte riktigt göra så. Rent budgetmässigt. Och jag tänker att det nog ändå är en välsignelse. Det har satt igång en del tankar hos mig, det här med renovering. Eller egentligen mer frågor än tankar.

Vad säger bibeln om det här med hus och hem och inredning? Säger den något alls?

Vad är brukligt? Var går gränsen mellan att sköta ett hus ansvarsfullt och att lägga för mycket tid, pengar och energi på sitt hem? Finns det ens gränser?

Jag funderar kring det Paulus säger i Rom 13.14:  ”Nej, iklä er Herren Jesus Kristus och ha inte en sådan omsorg om kroppen att begären väcks till liv.
”

Här talar ju Paulus om kroppen… men kan man kanske applicera det även på sitt hem? Har inte  hemmet på ett sätt blivit som det vi smyckar vår kropp med? I hemmet visar vi vilka vi är… eller åtminstone vilka vi vill vara. Hemmet ska utstråla inte bara status utan även personlighet. Är jag kreativ, intelligent, modern, lantlig, miljövänlig, industriell (?!), funktionell, retro…

Kan begär väckas till liv utifrån den omsorg vi har om våra hem? Jag tror det. Det räcker med att titta på vad som händer om någon i ett kvarter börjar göra om i trädgården. Efter några år har troligtvis resten också gjort om.

Habegär, avund, känslan att inte duga, missunnsamhet… Skulle det kunna vara effekten av att jag renoverar och stylar? Alltså något som jag på det sättet skapar hos andra?

Jag funderar seriöst över detta. Jag tänker även på när Paulus talar om i Rom 8:9:  ”Men se till att den frihet ni fått inte blir till fall för de svaga. För om någon får se hur du som har kunskap ligger till bords i ett avgudatempel, blir inte då den som har ett svagt samvete uppmuntrad till att äta av köttet från avgudaoffren? Genom din kunskap går då den svage förlorad, din broder som Kristus har dött för.När ni på så sätt syndar mot bröderna och sårar deras svaga samveten, då syndar ni mot Kristus.  Alltså: om maten blir till fall för min broder tänker jag aldrig mer äta kött, så att jag inte blir orsak till min broders fall.
”

Det här är ett bibelord som man inom frikyrkan ofta använder när man funderar kring huruvida man som kristen ska dricka alkohol. Kanske borde vi expandera det till att fundera kring hur vi konsumerar prylar och inredning? Det är inte helt ovanligt idag att människor skuldsätter sig ganska rejält för att kunna ha det perfekta hemmet, eller kunna åka på de där härliga solsemestrarna… Vad har jag för ansvar gentemot mina syskon i församlingen?

Men jaha… ska jag avstå då bara för att någon annan inte kan?

Jag vet inte? Jag tror bara att vi måste börja prata om de här sakerna mycket mer, utan att döma varandra men våga utmana varandra till efterföljelse mitt i vardagslivet.

Som sagt… just nu har vi det lätt. Vår budget sätter stopp (även om vi för den sakens skull inte kommer undan att reflektera över hur mycket tid vi lägger på hemmet). Men hur blir det om vi hamnar i ett annat läge om några år? Hur gör vi då? Jag hoppas att frågorna lever kvar och att jag fortfarande har vänner att stöta och blöta dem med. Vänner som vi tillåter hjälpa och korrigera oss.

Och hur påverkad jag själv är avslöjas ganska snabbt när jag tar mina vänner på rundtur i huset och förklarar, rum för rum vad det är vi ju naturligtvis ska göra om i framtiden. För jag kan ju inte visa mig nöjd med hur det är. Vad skulle det säga om mig, om jag accepterade den mintgröna tvättstugan eller de fejkade strukturtapeterna i vardagsrummet, eller köket med det blå kaklet. Att allt är fullt fungerande är sekundärt…

 

Blir trött på mig själv och tänker förnöjsamhet. Jag vill lära mig förnöjsamhet. Och jag vill lära mig att inte falla i inredningsfällan.

Annonser
efterföljelse · Jesus

Nådens år 2015

Sent om sider tänkte jag presentera en liten årssammanfattning. Det brukar väl egentligen göras i slutet av året, men bättre sent än aldrig.

2015 har framför allt varit ett år med flera stora bönesvar. Det första bönesvaret anlände i mitten av April och är en av anledningarna till att jag inte varit en särskilt flitig bloggare de senaste nio månaderna. Det bönesvaret heter Elis. Han är en välsignelse. En ihärdig och envis sådan. Men i envetenheten är han även en riktig glädjespridare vilket gör det lättare efter en natt med mycket skrik. Av alla våra barn är han definitivt den som skrikit högst och varit vaken mest om nätterna. Tänker att det är tur att han är nummer tre, för den här intensiva tiden med uttömda sömndepåer går ändå försvinnande fort i allt hämtande och lämnande till skola, förskola och diverse aktiviteter.

Bönesvar nummer två är att David fått en ny tjänst. Vilket också innebär nya arbetstider. Något som vi har bett om sen vi flyttade hit. Nu jobbar han i stort sett inga kvällar och helger vilket underlättar för hela familjen. Och nej, jag saknar inte de där lediga dagarna mitt i veckan, eller förmiddagarna tillsammans. Jag mår hundra gånger bättre av fasta rutiner.

Bönesvar nummer tre är att vi nu bor i ett hus. För att göra en lång historia kort bor vi i exakt det hus vi önskade, på det området vi bara kunnat drömma om att vi skulle kunna bo. Försäljningen av radhuset gick snabbt. Det var några veckor med en klump i magen över att vi inte hade någonstans att bo, men tillslut hade vi vårt hus. Och vi fick flytta in innan jul.

Det här året har vi som familj verkligen fått uppleva att Gud är trofast, han har omsorg om oss och han tar hand om oss. Och jag känner mig otroligt tacksam för det känns som att han har välsignat oss i överflöd.

2015 har mitt i allt varit ett år då jag ännu mer upplevt mitt beroende av Gud. Jag har varit helt beroende av att låta honom bära mig, att lita på honom. Jag har lärt mig ännu mer om bön och vad den gör med mig.

Nu ser jag fram emot 2016. Min bön för det här året är enkel. Mer Jesus. På alla områden.

 

efterföljelse · församlingsliv · Jesus · lärjungaskap

Var inte rädd!

Vi lever i oroliga tider. det är inte särskilt uppmuntrande att surfa in på nyhetssajterna.

Jag är en person som har lätt till oro. Man skulle kunna kalla mig smått hypokondrisk och man skulle nog kunna säga att jag är definitionen av hönsmamma. Därför måste jag varje dag se till att oron inte får för stort utrymme eller fäste. Jag får helt enkelt se till att tankarna inte ”bygger bo” och påminna mig om att den som bekänner sig till Jesus inte behöver vara rädd.

Det här är viktigt. Vi är inte kallade att agera utifrån rädsla och fruktan utan utifrån kärlek. Jesus säger: Älska era fiender och be för dem som förföljer er. (Matt 5:44) Låt inte era hjärtan oroas, tro på Gud och tro på mig. (Joh 14:1) När ni får höra stridslarm och rykten om krig, bli då inte förskräckta. Sådant måste komma, men det är ännu inte slutet. (Mark 13:7)

Svaret på oro är inte rädsla. Svaret är att fortsätta göra det vi är kallade till – att utbreda Guds rike med allt vad det innebär.

Jag blir så bedrövad när jag ser vad vissa som menar sig vara kristna säger och skriver. En del saker är ren och skär skrämselpropaganda. Det är inte så vi är kallade att handla!

Vi är inte kallade att bevara kristendomen. Vi är kallade att älska alla människor oavsett religion eller ursprung. Vi äger inte det här landet. Vi bör till och med se oss som gäster och främlingar här, eftersom vi tillhör ett annat rike. Och i det riket enar Gud människor från alla nationaliteter. Detta är församlingen ett uttryck för. Vi är kallade att ge Jesus till människor och hjälpa dem följa honom. Punkt. Hur naivt det än tycks låta för vissa. Jesus älskar sina fiender in i döden, och hur tufft det än låter är det faktiskt det han förväntar sig att vi ska göra också. Det betyder inte att vi ska förneka problemen, eller förringa det som hemskt och uppåt väggarna fel, men det måste sätta standarden för hur vi bemöter situationen. Jesus förnekar aldrig synd, men han möter syndaren med omsorg och kärlek. Aldrig utifrån rädsla.

Jesus vinner inte seger på världens vis. Han segrar som en lidande tjänare. När mörkret och ondskan trodde att den hade övervunnit, när djävulen hånlog vid korsfästelsen av Gud själv – då vann Jesus. Han vände döden till liv och Guds rike spreds över hela jorden. Och detta är den märkliga sanning vi får lov att leva i, att även om mörkret tycks övervinna, kan det aldrig tränga igenom ljuset. När ondskan verkar segra, bryter Guds rike igenom.

Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. (1 Joh 4:18)

 

efterföljelse · Jesus

Att balansera på nådeslinan

hopp_124055088I vår husförsamling läser vi just nu Jesu bergspredikan. Den är sannerligen utmanande. Det går ganska snabbt att konstatera att det är omöjligt att till punkt och pricka leva upp till det Jesus säger.

I mitt huvud är det ibland som att jag balanserar på en skör nådeslina. Det är som att jag får för mig att den kan svaja till så att jag tappar fotfästet. Eller att jag kan råka trampa för hårt så att den brister. Det gäller att hålla den sköra linan intakt.

Men det är ju helt fel! Nåden är inte en skör lina. Den är en stadig, bergfast klippa under mina fötter. Oavsett om jag vacklar,  står nåden stadig. Det är Jesus som har älskat mig först. Det är vad han har gjort för mig som är det viktiga,  inte vad jag kan göra för honom. Jag har fått rätten att bli Guds barn. Guds nåd tas emot genom tron på Jesus. Endast genom tron.

Att följa Jesus,  att leva efter hans undervisning i bergspredikan,  är möjligt på grund av nåden. Jag kan gå efterföljelsens väg på grund av korset och förvandlingen i mötet med Jesus.

Grunden är att Jesus älskar,  oavsett om jag lyckas eller misslyckas, att han förlåter oändligt många gånger.

Det är den stadiga nådesklippan under mina fötter som är förutsättningen för ett liv i Jesus efterföljelse. Den bär när jag faller. Mitt värde ligger inte i vad jag gör,  utan i vem jag är. Och den jag är, är jag i Jesus Kristus. Det är genom Jesus och kraften i honom som jag kan handla i enlighet med hans egen vilja, inte i och genom mig själv.

Och tänk, vilken nåd det är!

 

efterföljelse · församlingsliv · Jesus · lärjungaskap · mission

Dagens spaning

förstoringsglasFadern sände sonen.

Gud blev människa.

Jesus lämnade hela den himmelska härligheten för att bli människa.

Jesus mötte människor där de var. Han kom till deras kultur. Han steg över trösklar, in i hem. Han åt med människor, drack med människor, umgicks med människor. Han spenderade tid med människor. Han botade sjuka, proklamerade fred och frid. Han kom med Guds rike, in i människors liv. De tog emot honom, blev förvandlade, de blev lärjungar och efterföljare.

Jesus sände lärjungarna. I Lukas 10 kan vi läsa att han sände dem som får in bland vargar. Han sände dem utan extra resurser. De fick inte ha med sig extra pengar eller extra skor. De fick ge upp sin bekvämlighet och var beroende av att Gud skulle förse dem genom de människor de mötte.

Lärjungarna mötte människor där de var. De kom till deras kultur. De steg över trösklar, in i hem. De åt med människor, drack med människor, umgicks med människor. De spenderade tid med människor. De botade sjuka, proklamerade fred och frid. De kom med Guds rike, in i människors liv. Och fler tog emot Jesus, blev förvandlade, blev lärjungar och efterföljare.

När Jesus talar om Guds rike liknar han det vid en surdeg som arbetas in i tre mått mjöl, tills allt blivit syrat.

Innan Jesus lämnar jorden ger han lärjungarna ett uppdrag: gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar. Han säger: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”.

Fadern sänder sonen. Sonen sänder lärjungarna.

Vi är lärjungarna. Samma uppdrag gäller oss idag. Samma sändning gäller oss idag. Det är detta som är församlingens mission.

Men istället för att leva i sändningen, samlar vi. Istället för att möta människor där de är, förväntar vi oss att de ska komma till oss. Vi säger: ”kom till våra gudstjänster, kom till våra verksamheter. Här är Guds rike, kom och var med”. Vi lägger mest tid, energi, pengar och resurser på verksamheter i våra kyrkobyggnader eller hem, och förväntar oss att människor ska ta sig in i vår kultur, över våra trösklar, in i våra byggnader. När det är vi som har fått uppdraget att gå till dem.

Vi har separerat surdegen från resten av degen.

I lärjungaskapet och efterföljelsen ligger försakelsen. Vi är kallade att ge upp vår bekvämlighet och leva i sändningen. Precis som Jesus lämnade sin härlighet, är vi kallade att lämna vår.

Guds rike är som en surdeg som syrar allt. Vi som församling kan få vara med och förvandla arbetsplatser, skolor, idrottsföreningar, hem och familjer genom att leva i det uppdrag vi fått. Genom att leva i sändningen.

Vi behöver våga tänka igenom, ifrågasätta och noga rannsaka hur vi praktiserar mission i vårt eget land idag. Är vi verkligen en missionerande rörelse?

Jag tror att vi behöver lägga mest tid och resurser på att utrusta och sända ut varandra som bärare av Guds rike, in i vardagen. Jag tror att vi behöver uppmuntra och utrusta varandra att möta människor där de är, i deras kultur, gå över trösklarna, in i människors hem. Äta med människor, umgås med människor, spendera tid med människor. Bota sjuka, proklamera fred och frid. Ta med oss Guds rike in i människors liv. Så att de kan ta emot Jesus, förvandlas, bli lärjungar och efterföljare, som i sin tur gör samma sak.

 

 

 

efterföljelse · helighet · Jesus · lärjungaskap

De obekväma


”Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. (1 Tim 2:1-3)

”Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära.” (Fil 4:5)

”Saliga är ni, när människor hatar er och stöter bort er, när de hånar och smutskastar er*, allt för Människosonens skull.” (Luk 6:22)

”Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.” (Joh 15:19)

”Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull.” (Matt 24:9)

Ibland kan det vara svårt att få ihop de här texterna, de kan på sätt och vis verka motsägelsefulla. Jag tror att Guds rike är dynamiskt och organiskt. Därför behöver vi låta oss utmanas av olika texter olika, i olika tider. Jag är övertygad om att vi lever i en tid då vi behöver låta radikaliteten i evangelierna få utmana oss mycket mer och att vi tyvärr tenderar att gömma oss bakom, eller ursäkta oss med, texter som talar om ”att låta alla människor se hur vänliga ni är”.CAM00483

Igår tittade jag på programmet ”De obekväma” (Se programmet här). Det handlade om Clara Lidström (underbaraclara). Även om jag inte håller med Clara om allt, finns det mycket i det hon säger som utmanar mig. Hon talar om att vägra rätta sig efter ”systemet”, att leva efter andra värden, att våga leva annorlunda.

Jesus ger oss principer att leva efter. Helt andra principer än de vi matas med i samhället. Han kallar oss att leva efter ett annat herravälde, ett annat system. Han kallar oss att vara annorlunda, att vara obekväma.

Jesus kallar oss att leva ut Guds rike, och ge vår lojalitet till honom, som är kung. Det påverkar allt. Det påverkar hela livet.

Det påverkar hur vi ser på våra hem och våra tillgångar.Det kan innebära att vi flyttar ut på landet. Det kan innebära att vi får ge upp drömmen om ett hus för att flytta till en lägenhet i stan. För att Gud kallar.

Det påverkar hur och vad vi handlar. Hur mycket kan vi konsumera? Vilka varor kan vi handla? Vad är rättfärdigt? Hur påverkar det våra medmänniskor? Hur påverkar det miljön?

Det påverkar hur vi ser på våra tillgångar. Hur är vi gästfria och frikostiga?

Det påverkar våra relationer. Hur lever vi i förlåtelse. Hur lever vi ut Jesus kärlek till dem vi möter. Ger vi Jesus till dem vi möter? Står vi upp för att han är sanningen? Vågar vi trotsa vår egen rädsla för vad människor ska tänka och tycka och erbjuda förbön och frälsning?

Vågar vi vara ”de obekväma” som ger Jesus all vår lojalitet? Vågar vi låta radikaliteten i att vara en Jesusefterföljare forma oss, mer och mer för varje dag som går?

Jag är övertygad om att ju mer vi låter Jesus påverka våra liv, desto mer kommer vi få tillbaka. Kanske inte i värden som är mätbara i den här världens mått. Men i form av frid, lycka och glädje, som är himmelsk.

 

 

efterföljelse · församlingsliv · Husförsamlingsliv · Jesus

husförsamlingsliv – låt all tid bli ”Jesustid”

276860_385868881490504_252213966_nEn av utmaningarna, när det kommer till husförsamlingsliv, är att inte bli för bekväm. När man, som jag, har vuxit upp i en mer traditionell frikyrka, är man van vid en uppbokad kalender och att det alltid finns uppgifter att ta sig an, eller ledarfunktioner att fylla. Vissa upplever kanske det som betungande och kravfyllt. Andra njuter i fulla drag över att ha saker att engagera sig i. Jag hör nog till dem som gillade engagemanget.

I vårt nätverk av husförsamlingar har vi gjort ett aktivt val att inte satsa på verksamhet. Vi vill att människor ska ha tid att lägga på relationer – med kollegor, grannar och vänner. Vi vill att lärjungaskap och mission ska få prägla hela livet, utan att begränsas till vissa tider och former (jag säger inte att alla församlingar som sysslar med verksamhet hamnar i ett begränsande, men jag tror att det kan finnas en viss risk).
Utmaningen då? Jo, den ligger i att faktiskt göra det där. I en mer organiserad verksamhet är det lättare att ta sig i kragen och göra det som förväntas. I en husförsamlingsmiljö finns det ingen som direkt (det märks dock indirekt) märker hur engagerad du är.
Jag tror att det kan finnas en risk att man ser husförsamlingslivet som något bekvämt och bakåtlutat: ett sätt att vara församling som kräver mindre; som inte räknar med att jag ska vara med och fixa fikat eller engagera mig i barngrupper.
Och, visst. På sätt och vis är det ju så. Det räknas inte med den typen av överlåtelse till verksamhet, eller den typen av engagemang.
Men, det räknas med att jag låter hela mitt liv präglas av missionen och lärjungaskapet. Det innebär att jag måste fundera över hur jag förvaltar min tid. Blir de timmar jag inte lägger på en frikyrklig verksamhet i själva verket tv-timmar? Blir tiden jag får över ”egentid” eller ”Jesustid”?
Själv längtar jag efter att varje liten del av dagen ska få vara ”Jesustid” och jag tror inte att vi behöver få in fler ”program” i vår vardag utan använda de som redan finns där.
En promenad kan tas med en granne, eller med någon i församlingen eller bara tillsammans med Gud. Den kan bli ett jättebra tillfälle att få dela med sig till någon om vem Jesus är, eller att bara få lyssna på hur vännens dag har varit. Den kan få bli en bönepromenad eller en stund av tillbedjan. Den kan till och med få bli ett bibelstudium.
Tiden på arbetsplatsen kan få vara tid av bön. Oavsett vad man arbetar med har man möjlighet att be tyst och välsigna sina arbetskamrater. Man kan be om tillfälle att få dela med sig av Jesus på en lunchrast, till exempel. Arbetsplatsen är ofta ett bra ställe att visa sina värderingar. Där talar man gott om sina vänner och säger ifrån när något sker som inte är rätt.
Om man tränar är detta ett perfekt tillfälle att skapa nya kontakter med människor, lyssna in andras behov och problem, erbjuda förbön, eller praktisk hjälp.
Frukosten och middagen med familjen kan få vara ett bön och bibeltillfälle. Om man har barn kan man läsa något ur barnens bibel, och be små böner i samband med måltiden. Under tiden man äter kan man samtala om det man läst, eller om hur dagen har varit. I vår familj försöker vi till exempel, vid kvällsmaten fråga alla vad som har varit bäst och sämst under dagen. När någon har delar något bra säger vi: ”tack Jesus” och om någon delar något som inte varit bra ber vi för det.
Vi har all tid i världen att låta hela våra liv vara präglade av Jesus. Tänk om vi skulle se till att ta vara på den!
efterföljelse · församlingsliv · lärjungaskap · ledarskap · mission

Tänk om. Tänk mission. Sänd ut!

mission bildVi behöver tänka om. Vi behöver låta vår tankeverksamhet snurra ett helt varv och ta ut en ny riktning. Du kanske inte håller med, men tillåt i alla fall tanken att tänkas.

Jesus ger upp sin härlighet för att bli människa. Han går hela vägen i ödmjukhet och lydnad. Han ger upp sitt kungadöme för att bli en tjänare för andra. När han växer upp, och går ut i tjänst, bryter han ner barriärer, tar sig förbi bekvämlighetszoner och går dit människorna, som vill ta emot honom, är.

När han sänder ut sina lärjungar, sänder han dem som får in bland vargar. Han sänder dem TILL människor. Det är lärjungarna som får ge upp sin trygghet och sin bekvämlighet. De får riskera att bli avvisade och utstötta. De får försöka hitta människor som tar emot dem. De får kliva över de höga, eller låga, trösklarna in till husen.

Det är varje efterföljares uppdrag, att ta sitt kors, följa Jesus och gå ut med evangeliet. Guds rike är som en surdeg som genomsyrar hela brödet. Lärjungarnas uppdrag är att utbreda Guds rike, på plats efter plats, genom den helige Andes kraft.

Men vi sitter i våra lokaler eller hem och förväntar oss att människor ska komma. Ibland går vi ut och hämtar in dem. Vi praktiserar uppdraget och lärjungaskapet i våra trygga zoner. Ibland gör vi trösklarna så låga vi kan för att människor ska hitta in.  Vi förväntar oss att det är de som ska ta sig till oss. De får ta de svåra kliven in i vår gemenskap. De får lära sig våra koder för att få höra om Jesus. De får anpassa sig till vår kultur.

Och om de tar sig över alla hinder och lär känna honom ser vi till att ge dem en falsk bild av efterföljelsen – om du bidrar till något i kyrkans verksamhet lever du ut uppdraget. Vi ger vidare bekvämlighets- och trygghetsnarkomani – ett missbruk, svårt att ta sig ur.

Är du ledare? Rannsaka dig själv. Hur mycket av ditt predikande och din evangelisation sker nedanför predikstolen och utanför kyrkdörrarna? Vad har du fått ge upp i fråga om bekvämlighet och trygghet?

Jag behöver ständigt rannsaka mig själv.

Jag tror att vi står inför ett val. Jag tror att det kommer en tid framöver då församlingar kommer att få se en större tillväxt. Människor kommer komma. Det finns en andlig hunger och längtan; en öppenhet för under och tecken.

Vi kan välja att vara nöjda och glada för det, och fortsätta ge vidare samma typ av efterföljelse som präglat våra församlingar de senaste åren.

Eller så kan vi välja att göra, och tänka om. Vi kan satsa på att utrusta och sända ut. Vi kan välja att ge vidare ett korsfäst, uppdragsorienterat lärjungaskap, drivet av Guds kärlek, i den helige Andes kraft – villigt att breda ut Guds rike trots försakelse och faror.

Frågan är om vi redo för den här typen av paradigmskifte?

efterföljelse · Guds röst · Helig Ande · Husförsamlingsliv · lärjungaskap

Tillbaka…

…lite tidigare än planerat. Det har varit skönt att vara nedkopplad ett tag.

bloggbildVi har, i nätverket, inlett året med en veckas bön och fasta (förra veckan). Det är gott att tillsammans få fokusera på Jesus, be och lyssna på hans röst.

Vi träffades för bön, varje kväll i veckan. Jag kunde vara med på tre av dem. För mig inleddes veckan med en ganska jobbig dag. Jag var inte alls på humör när kvällen kom och jag gick motvillig till bilen för att åka iväg till platsen där vi skulle be. Jag kände mig tom och kraftlös.

I stort sett varje bön som bads ut den kvällen pekade rätt in i mitt liv och de frågor jag brottats med under dagen. De som bad och delade hade ingen aning. Under en stund av kvällen började jag nästan känna mig lite obekväm, det var som om någon läst mina tankar. Gud talade. Gud förvandlade.

Det var nog inte så uppenbart för de andra som var där. Jag satt mest tyst och bad några korta böner. Men, den helige Ande verkade, och han använde mina vänner, utan att de kanske själva visste om det.

Bönen och fastan är viktiga inslag i livet. När vi går in i det tillsammans gör Gud något med och i oss. För oss i husförsamlingsnätverket har detta varit viktiga inslag sen start. Trots det, kan jag säga, att jag bara har börjat upptäcka vad det innebär. Jag längtar efter att få se mer. Jag är övertygad om att bönen och fastan är som andlig mat och dryck i vår efterföljelse med Jesus. Där uppenbaras vår litenhet och brustenhet. Där uppenbaras och konkretiseras vårt totala beroende, och där blir vi lyhörda för vad Anden säger till församlingen.

 

efterföljelse · Gud · Jesus · lärjungaskap · mission

Ett himlastormande äventyr

”Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:

”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet
och predika ett nådens år från Herren.” (Luk 4:16-19)

Det här är hela julens budskap komprimerat i några meningar. Jesus blev människa för att förvandla och befria en hel värld. Han, som hade allt av gudomlighet i den himmelska världen valde bort sin tillvaro för att bli, inte bara människa, utan en tjänare för mänskligheten.

bloggbildJesus bjuder oss att vara med i världens mest spännande uppdrag. Det rike som genom hans ankomst tog plats på jorden får vi, när vi tar emot honom, vara med och utbreda. Det är det uppdrag han ger till var och en som väljer att följa honom. Men, det är inget enkelt uppdrag, det kräver hela vårt liv. Därför uppmanar han oss att beräkna kostnaden. Om vi vågar tacka ja, erbjuder han ett himlastormande äventyr. Vi får dra ut, tillsammans med honom, Konungen själv. Han har lovat att gå före och förbereda marken. Han leder oss över öppna fält och stormande hav, genom ökentrakter och till överflödande vattenfall. Det är en resa, full av liv, en resa vi aldrig skulle klara själva. Därför rustar han oss med sin egen Ande, hjälparen. Han sänder oss att proklamera sitt rike, att bota sjuka, driva ut demoner, att förändra världen – inte bildligt talat, utan som en reell, påtaglig verklighet.

Livet med Jesus, livet i efterföljelse, är så långt mycket mer än att fixa fikat inför gudstjänsten, att vara med i städgrupper, leda körer, hälsa välkommen eller predika i kyrkan söndag efter söndag. Livet med Jesus kostar, men är värt allt.

När kung Josia, i gamla testamentet, fick höra lagboken läsas upp, rev han sönder sina kläder. Hans hjärta brast i insikten om hur fel han själv och folket hade hamnat. Han ödmjukade sig och vände sig till Gud.

Kanske behöver vi, på samma sätt, återupptäcka vilket uppdrag Gud kallar oss till. Kanske behöver vi läsa evangelierna och Apostlagärningarna med nya ögon och låta orden drabba våra hjärtan. Kanske behöver vi ödmjuka oss och vända om. Jesus erbjuder ett totalt annorlunda liv – ett livsomvälvande äventyr.