filosoferat · kärlek

Tröttman

Jag har aldrig varit så trött som jag har varit det senaste halvåret-året. Det är som att ha levlat upp (vill gärna prata kidsens språk) i en ny nivå av trötthet. Allt är det lilla körsbärets fel. Han är verkligen ett litet körsbär på toppen, min lilla glädje och solstråle, men som den pojken har varit dålig på att sova. Både på dagtid och nattetid. Och när man liksom tror att ”nu, nu vänder det” och kroppen och psyket börjar koppla av, då slår han till med en till två timmars vakenhet nattetid igen.

Jag har under dessa månader genomgått olika stadier. Första stadiet brukar vara att bryta ihop till ett vrak och sen på något sett ta sig samman. Andra stadiet är förnekelse och kaffedrickande, ”vadå nej, jag är inte trött…. jag har säkert sovit…säkert…äh men jag tar nog en liiiten kopp kaffe till”. Tredje stadiet är att jämföra sig med andra som sovit mindre men ändå överlevt… typ krigsfångar som klarat sig trots sömntortyr (låter kanske brutalt men har funkat). Fjärde och troligtvis smartaste stadiet är att utveckla överlevnadsstrategier. Man går helt enkelt och lägger sig så tidigt att det knappt hunnit bli mörkt för att på så sätt utvinna så många timmars sömn som möjligt.

Det är tur att han är nummer tre i alla fall… annars kanske han hade blivit ensambarn. Samtidigt får man ju blanda sömnbrist med åttaåringens tusen frågor och livet är orättvist tillsammans med femåringens envetenhet och enorma beslutsamhet där svaret nej inte direkt är omåttligt populärt.

Och det tär en del på relationen det här med att vara småbarnsförälder. Lite mer för varje barn verkar det som. Och då gäller det att vara lite vaksam tror jag och se till att man tar hand om varandra mitt i allt. Så här kommer några saker som jag tror kan vara viktigt att tänka på:

  • kommunicera – att prata med varandra om hur man mår och hur man upplever situationen. Berätta vad som funkar och inte.
  • var ödmjuk – att erkänna sina egna fel och brister och naturligtvis…
  • be om förlåtelse – även om det handlar om något litet, kanske ett ord som kommit ut lite för hårt. Säg hellre förlåt en gång för mycket än en gång för lite.
  • var inte rädd för att bråka, men se till att aldrig somna osams eller åka ifrån varandra osams.
  • ta inte det som sägs nattetid så hårt – på natten är man trött, tänker inte klart och låter oftast butter. Det är naturligt och inget att haka upp sig på. En regel vi själva satte upp med andra barnet.
  • uppmuntra varandra
  • kramas – även om man inte känner för det för att man haft en bebis om halsen konstant i typ några månader och därav fått sitt närhetsbehov mer än mättat.
  • hitta tid tillsammans – om det så bara är en halvtimme framför tv:n innan man går och lägger sig.

Så där ja. Det var några tips från en trött förälder som på intet sätt kallar sig expert.

By the way… tänk om man var en björn och fick sova ett superlångt pass hela vintern… flera veckor av härlig djup sömn…

 

 

 

Annonser
filosoferat · Gud · Helig Ande · Jesus · lärjungaskap

Med trevande steg, in i hösten

CAM00305Vi ska snart renovera vårt kök. I väntan på detta har det stora köksförfallet inletts. Ordningen har totalt kollapsat under undanflykten ”vi ska ju snart göra om”.

Det blir lätt så, tänker jag, även i livet. Vi sätter upp tider och datum för när vi ska ta tag i oss själva – börja träna, äta sunt – och fram tills dess kan vi släppa på tyglarna och låta oss förfalla.

Även i det andliga livet kan det bli så. Höststarten brukar vara en sån tid då vi bestämmer oss för att bli mer disciplinerade, kanske ta tag i bibelläsningen och bönen, efter sommarens förfall.

För mig har den här sommaren varit annorlunda. Den har varit präglad av en liten bit förtvivlan. Jag skriver en liten bit, för att den har inte varit jättestor, men definitivt inte heller obefintlig. Och den varma sommaren har kantats av mörka orosmoln, även om solens strålar alltid har trängt igenom.

I detta har jag varit beroende av tiden med Gud. Jag har varit beroende av bibelläsningen. Det har burit och gett ork för varje liten stund. Mitt i den lilla förtvivlan jag har känt, har Gud varit så fullkomligt nära. Det har varit vila och nåd, tillsammans med Gud. Inte vila och nåd, i undanflykt från Gud, vilket ibland blir fallet med sommaren och semestern. Det har varit en lärdom, och jag önskar ta med mig den genom hela hösten – beroendet av Jesus, beroendet av Anden, beroendet av pappa Gud, vilan i löftet, vilan i lovsången, kraften att ta emot för var minut.

Så, jag går in i hösten något trevande. Inte helt redo. Med önskan om mer värme och sol. Jag fick inte nog, sommaren till trots. Men jag går också in i hösten med en tillit till Guds plan och Guds vilja för den här terminen.

filosoferat

Och, vi överlevde!

 

Fotor0722112318Idag har vi, efter mycket om och men, haft födelsedagskalas. För en snart sexåring, med fotbollstema, i cirka 30-gradig värme, mellan timmarna 11-13. Bingo! Well planned! De elva barnen hällde i sig saft. Lillebror hällde den även över sig. Jag stod på vakt mot eventuella getingar, med flugsmällarn i högsta hugg.

Två minuter innan kalaset var allt lugnt och fridfullt. Hade någon anlänt tidigare än så, hade de troligtvis vänt i dörren. Jag och min man är tidsoptimister. Oftast blir allt klart i sista minut. Så även idag. Detta är egentligen lite märkligt med tanke på min uppfostran. I mitt föräldrahem var allt alltid klart många timmar, ibland till och med dagar, i förväg. Personligen tror jag att det är mitt sätt att göra revolt. Precis som när det kommer till det här med att gå två gånger om man ska bära med sig saker. Det har jag fått lära mig är bättre. Men jag går alltid, så långt jag kan, bara en. Jag riskerar i princip hellre att något går i kras, bara jag slipper gå en gång till. Det är mitt sätt att leva lite farligt.

Förmiddagen bestod således av en treåring som skrek efter godispåsarna (som skulle delas ut i slutet av kalaset) från klockan åtta på morgonen, följt av två mycket stressade föräldrar och en förväntansfull sexåring. När klockan var halv elva hade treåringen fortfarande inga kläder och skrek över… ja, i princip allt. Till slut skulle bara de sista ballongerna hängas upp över bordet. Jag bad David om hjälp. Sa till honom att inte ställa sig på det rangliga bordet. -Jo då, sa han. -Det går bra bara jag ställer mig på det här stället. Och krasch så gick bordet sönder.
Där någonstans tappade jag rim och reson och sa (läs skrek), till barnen att gå upp på sitt rum. Jättepedagogiskt en halvtimme innan ett födelsedagskalas.
Men, mannen lagade bordet. Ballongerna hängdes upp. Barnen blev nöjda och glada och efter några minuter skrattade vi alla åt allt. Och, intet ont anande, anlände så de fina barnen i tid.
Det blev ett härligt kalas, med härliga ungar, mycket glass, saft, sol och korv. Och framför allt, en mycket nöjd snart sexåring.

filosoferat

Hipp Hurra!

Idag firar vi världens bästa treåring. Vår Skattegatt. wpid-wp-1400656707229.jpeg Vi har firat som sig bör, med paket och skönsång, födelsedagsfrukost och födelsedagsfika, och födelsedagsförbön.

Så bestämd, envis och ihärdig. Med en förmåga att se riktigt arg och allvarlig ut. Samtidigt så lättsam och aldrig långsint. Med ögon som glittrar. Rolig är han också. Hela han. En underbaring i all sin prakt, med smak för det goda i livet.

Han har bara önskat sig en enda sak: en blå radiostyrd bil. Han upprepade därför ett flertal gånger innan han öppnade paketet: ”En blå radiostyrd bil, en blå radiostyrd bil, en blå radiostyrd bil”, mycket andaktsfullt. Och lyckan när han öppnade och upptäckte. Oslagbart.

Har dock varit något nervös över att få till den här födelsedagen. För att vara endast tre år har han nämligen väldigt bestämda kalasönskningar. Än så länge har det gått vägen.

Fina fina treåring. Det bästa önskar vi dig i livet: Guds rika välsignelse.

församlingsliv · filosoferat · Jesus

Kyrkofäder, och en å annan reformator

bild bloggJag kan ärligt säga att jag inte riktigt hänger med på noterna i Sveriges kristenhet just nu.

Vissa går från att ha förkastat katolicismen totalt, till att omfamna den med vidöppna armar. De som förr varit väldigt ifrågasättande, försöker nu hitta förklaringar på det  de tidigare tyckt va märkligt.

Kyrkofäder hyllas och romantiseras. Få nämner de märkliga inslag vi kan hitta ibland dem.

Känslan blir att det näst intill är tabubelagt att ställa sig kritisk till katolska kyrkan. Något jag tycker är mycket märkligt. Men kanske är det så, om man nu inte ens har räknat dem som bröder och systrar i tron tidigare, att man, till synes, måste gå ”all in” i ett försvar.

Och så till reformationen. Antingen förklaras den som ett sorgligt inslag i historien, på grund av att den ledde till en onödig splittring, eller så hyllar man den, och menar att det är där frikyrkan har sitt ursprung. Man menar att det därför  är dit vi måste återvända.

Som alltid, kanske, hamnar vi i diken. Uppenbarligen finns det en längtan tillbaka till ursprunget, till en historia och identitet. Själv försöker jag finna den i ”den stora berättelsen”.

Jag finner den, bland annat, i Efesierbrevets andra kapitel och ser att jag, som inte tillhörde Guds folk, nu tillhör Guds folk. Genom Jesus är jag en medborgare i Guds rike.

Jag finner den i Galaterbrevet 3:28-29. Jag är i Kristus en löftets arvtagare.

Jag finner den genom att jag tagit emot Guds Helige Ande – sigillet för min identitet, tecknet på att jag tillhör Guds folk och är en del av det allmänna prästadömet. Därför kan jag också finna den i de gammaltestamentliga berättelserna. De har blivit en del av min historia på grund av Jesus.

Jag väljer hellre att söka mig tillbaka till de bibliska texterna om församlingen, än till de apostoliska fäderna, eller kyrkofäderna. Det innebär inte att jag förkastar historien. Historien och traditionen är viktiga – genom dem kan vi dra lärdom – men de kan aldrig bli vårt rättesnöre.

Personligen känner jag inte sorg över att församlingen, genom tiderna, har utvecklats. Jag tror det är ett naturligt inslag. Jag tror det har varit Andens ledning att strukturer har ifrågasatts och prövats mot den bibliska grunden. Kanske har vi  till och med ibland hållit fast för hårt vid något som egentligen borde fått dö?

Dock är splittringen och oförsonligheten en synd. Jag tror på en tid av enhet bland Guds folk. Men inte en enhet under organisation, utan en Andens enhet där vi faktiskt ser och bekräftar varandra i våra olikheter. Där vi kan se att vi alla tillhör Guds folk trots de olika uttrycken. Jag är övertygad om att det är möjligt.

 

filosoferat

Med blandade känslor

2012223221431620655435_sbigHär drog verkligheten igång ordentligt förra veckan. Den långa, men som alltid ändå för korta, semestern tog slut. Lilleman har skolats in på förskolan, jag har börjat plugga, David är tillbaka på jobbet och livet rullar på i en mycket högre hastighet än vi varit vana vid.

Eftersom jag har varit hemma med barnen i över två år känns det här väldigt nytt. Och det är med blandade känslor. Jag är lycklig över att få vara igång igen, och över att vi inte behöver ha barnen på förskolan särskilt mycket (det självständiga studerandets myckna fördelar), samtidigt som det tär på mig när han, den där bestämde och tuffe lillen säger, med gråt i halsen, ”jag vill inte va på förskolan, jag vill bara vara hemma med mamma och pappa och huset”. Och det hjälper inte att han är hur glad som helst när jag hämtar honom och då inte alls vill gå hem – det gör ont i hjärtat ändå. Jag vet att det går över, att det handlar om att vänja sig… och ändå…egentligen hade det räckt om de började när de var sisådär tre-fyra år. Men, nu är det som det är, och jag njuter trots allt över att få sitta med böckerna.

Jag läser alltså teologi på heltid för tillfället. Planen är att till våren bli färdig med en kandidatexamen. Min största farhåga är dock att det ska bli mer kunskap än praktik av det hela. Till viss del blir det väl så. Det kräver rätt mycket läsning. Men när teologin blir bortkopplad från praktiken blir det inget bra. En god teologi, tror jag, formas bäst i församlingsgemenskapen, när vi lever ut den med varandra. Och måtte jag inte hamna där att jag blir bättre på att tycka och tänka än att faktiskt göra lärjungaskap. För det är ju så lätt det där, att istället för att med livet visa hur efterföljelse ska levas, tala eller skriva om det.

Men, i morgon tar vi ledigt. Och taggar för gemenskapshelg med nätverket!

filosoferat

En Jesusstrategi?

Är det inte märkligt hur Jesus gjorde. Han hade tre år i tjänst innan han dog. Han kunde ha använt tiden till att bygga ett välfungerande system; med sig själv i toppen, de tolv under och sen resten av lärjungarna. Han kunde lagt tiden på att organisera en bra missionsorganisation med tydliga rollfördelningar och uppgifter. Han kunde börjat med att bygga församling innan han gick ut och proklamerade Guds rike, så att lärjungarna hade haft en bra bas. Han kunde valt lite proffsigare lärjungar.

Och, det här med att vänta till han var trettio… visst det hade väl sina kulturella fördelar och så, men, han hade kunnat åstadkomma mer om han hade börjat några år tidigare.

Men nej. Han valde tolv enkla killar. Han undervisade om Guds rike, gjorde under och tecken och helade folk lite varstans. Han talade och använde liknelser som många inte förstod, eller ens skulle förstå. Sen stack han. Efter tre år. Och bara utgick ifrån att lärjungarna, skulle klara sig med den Helige Andes hjälp.

Vilken märklig strategi!

filosoferat · Gud · Jesus · Uncategorized

en liten kvällstanke

pojk_20-tal_566505dNär vi träffades med vår husförsamling sist, läste vi kaptitel tio i Johannes evangelium. En av texterna i det kapitlet handlar om Jesus som den gode herden. Det finns mycket att säga om texten men det är främst några ord som har dröjt sig kvar hos mig, nämligen slutet på vers tre:

och han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem.”

Han nämner dem med deras namn. Det är så personligt. Jesus älskar individer. Jesus älskar var och en. Han känner oss så väl att han nämner oss vid namn.

Och för det första känner jag mig överväldigad av detta. Han som är från början, han som har all makt, han som är den högste konungen, historiens herre – känner lilla mig. Och bland alla människor som nu är och som någonsin har funnits kan han mitt namn och kallar mig till sig. Det är stort.

Och för det andra tänker jag att det är så viktigt att vi ser människan; inte bara massan av människor. När vi går ut med de goda nyheterna om Jesus till människor som inte än har fått uppleva honom behöver vi bära med oss att detta är människor som Jesus känner, som har skapats genom honom, värdefulla och innerligt älskade av den högste. Var och en. Vissheten om detta måste prägla vårt bemötande, måste genomsyra våra handlingar. Och vi får be att Jesus leder oss att möta människor på ett lika personligt plan som han själv gör.