efterföljelse · församlingsliv · Jesus · lärjungaskap

Inredningshysteri och efterföljelse

Vi köpte hus i vintras. Ett renoveringsobjekt… skulle man kunna kalla det. I stort sett är ingenting gjort på huset sen -69. Inredningsobjekt… Funderar kring ordet och fenomenet och den där självklarheten i att man naturligtvis ska göra om. Helst alltihop. ”Vi blåste ut allt”, hör man rätt ofta…

Vi har lite tur… vi kan inte riktigt göra så. Rent budgetmässigt. Och jag tänker att det nog ändå är en välsignelse. Det har satt igång en del tankar hos mig, det här med renovering. Eller egentligen mer frågor än tankar.

Vad säger bibeln om det här med hus och hem och inredning? Säger den något alls?

Vad är brukligt? Var går gränsen mellan att sköta ett hus ansvarsfullt och att lägga för mycket tid, pengar och energi på sitt hem? Finns det ens gränser?

Jag funderar kring det Paulus säger i Rom 13.14:  ”Nej, iklä er Herren Jesus Kristus och ha inte en sådan omsorg om kroppen att begären väcks till liv.
”

Här talar ju Paulus om kroppen… men kan man kanske applicera det även på sitt hem? Har inte  hemmet på ett sätt blivit som det vi smyckar vår kropp med? I hemmet visar vi vilka vi är… eller åtminstone vilka vi vill vara. Hemmet ska utstråla inte bara status utan även personlighet. Är jag kreativ, intelligent, modern, lantlig, miljövänlig, industriell (?!), funktionell, retro…

Kan begär väckas till liv utifrån den omsorg vi har om våra hem? Jag tror det. Det räcker med att titta på vad som händer om någon i ett kvarter börjar göra om i trädgården. Efter några år har troligtvis resten också gjort om.

Habegär, avund, känslan att inte duga, missunnsamhet… Skulle det kunna vara effekten av att jag renoverar och stylar? Alltså något som jag på det sättet skapar hos andra?

Jag funderar seriöst över detta. Jag tänker även på när Paulus talar om i Rom 8:9:  ”Men se till att den frihet ni fått inte blir till fall för de svaga. För om någon får se hur du som har kunskap ligger till bords i ett avgudatempel, blir inte då den som har ett svagt samvete uppmuntrad till att äta av köttet från avgudaoffren? Genom din kunskap går då den svage förlorad, din broder som Kristus har dött för.När ni på så sätt syndar mot bröderna och sårar deras svaga samveten, då syndar ni mot Kristus.  Alltså: om maten blir till fall för min broder tänker jag aldrig mer äta kött, så att jag inte blir orsak till min broders fall.
”

Det här är ett bibelord som man inom frikyrkan ofta använder när man funderar kring huruvida man som kristen ska dricka alkohol. Kanske borde vi expandera det till att fundera kring hur vi konsumerar prylar och inredning? Det är inte helt ovanligt idag att människor skuldsätter sig ganska rejält för att kunna ha det perfekta hemmet, eller kunna åka på de där härliga solsemestrarna… Vad har jag för ansvar gentemot mina syskon i församlingen?

Men jaha… ska jag avstå då bara för att någon annan inte kan?

Jag vet inte? Jag tror bara att vi måste börja prata om de här sakerna mycket mer, utan att döma varandra men våga utmana varandra till efterföljelse mitt i vardagslivet.

Som sagt… just nu har vi det lätt. Vår budget sätter stopp (även om vi för den sakens skull inte kommer undan att reflektera över hur mycket tid vi lägger på hemmet). Men hur blir det om vi hamnar i ett annat läge om några år? Hur gör vi då? Jag hoppas att frågorna lever kvar och att jag fortfarande har vänner att stöta och blöta dem med. Vänner som vi tillåter hjälpa och korrigera oss.

Och hur påverkad jag själv är avslöjas ganska snabbt när jag tar mina vänner på rundtur i huset och förklarar, rum för rum vad det är vi ju naturligtvis ska göra om i framtiden. För jag kan ju inte visa mig nöjd med hur det är. Vad skulle det säga om mig, om jag accepterade den mintgröna tvättstugan eller de fejkade strukturtapeterna i vardagsrummet, eller köket med det blå kaklet. Att allt är fullt fungerande är sekundärt…

 

Blir trött på mig själv och tänker förnöjsamhet. Jag vill lära mig förnöjsamhet. Och jag vill lära mig att inte falla i inredningsfällan.

Annonser
efterföljelse · församlingsliv · Jesus · lärjungaskap

Var inte rädd!

Vi lever i oroliga tider. det är inte särskilt uppmuntrande att surfa in på nyhetssajterna.

Jag är en person som har lätt till oro. Man skulle kunna kalla mig smått hypokondrisk och man skulle nog kunna säga att jag är definitionen av hönsmamma. Därför måste jag varje dag se till att oron inte får för stort utrymme eller fäste. Jag får helt enkelt se till att tankarna inte ”bygger bo” och påminna mig om att den som bekänner sig till Jesus inte behöver vara rädd.

Det här är viktigt. Vi är inte kallade att agera utifrån rädsla och fruktan utan utifrån kärlek. Jesus säger: Älska era fiender och be för dem som förföljer er. (Matt 5:44) Låt inte era hjärtan oroas, tro på Gud och tro på mig. (Joh 14:1) När ni får höra stridslarm och rykten om krig, bli då inte förskräckta. Sådant måste komma, men det är ännu inte slutet. (Mark 13:7)

Svaret på oro är inte rädsla. Svaret är att fortsätta göra det vi är kallade till – att utbreda Guds rike med allt vad det innebär.

Jag blir så bedrövad när jag ser vad vissa som menar sig vara kristna säger och skriver. En del saker är ren och skär skrämselpropaganda. Det är inte så vi är kallade att handla!

Vi är inte kallade att bevara kristendomen. Vi är kallade att älska alla människor oavsett religion eller ursprung. Vi äger inte det här landet. Vi bör till och med se oss som gäster och främlingar här, eftersom vi tillhör ett annat rike. Och i det riket enar Gud människor från alla nationaliteter. Detta är församlingen ett uttryck för. Vi är kallade att ge Jesus till människor och hjälpa dem följa honom. Punkt. Hur naivt det än tycks låta för vissa. Jesus älskar sina fiender in i döden, och hur tufft det än låter är det faktiskt det han förväntar sig att vi ska göra också. Det betyder inte att vi ska förneka problemen, eller förringa det som hemskt och uppåt väggarna fel, men det måste sätta standarden för hur vi bemöter situationen. Jesus förnekar aldrig synd, men han möter syndaren med omsorg och kärlek. Aldrig utifrån rädsla.

Jesus vinner inte seger på världens vis. Han segrar som en lidande tjänare. När mörkret och ondskan trodde att den hade övervunnit, när djävulen hånlog vid korsfästelsen av Gud själv – då vann Jesus. Han vände döden till liv och Guds rike spreds över hela jorden. Och detta är den märkliga sanning vi får lov att leva i, att även om mörkret tycks övervinna, kan det aldrig tränga igenom ljuset. När ondskan verkar segra, bryter Guds rike igenom.

Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. (1 Joh 4:18)

 

församlingsliv · Husförsamlingsliv · ledarskap

Vad är en ”enkel församling”/ ”simple church”?

276860_385868881490504_252213966_nVad lägger vi i begreppet ”enkel församling”/ ”simple church”?

I Helsingborg kallar vi våra församlingar för husförsamlingar, men de skulle lika gärna kunna kallas ”enkla församlingar”. Tanken är att det ska vara ”enkelt” att vara församling. En församling består av Jesusföljare. Den är ”de troendes gemenskap”. Varje person i församlingen har gåvor som är tänkta att vara i funktion när församlingen kommer samman, för att bygga upp församlingskroppen. Någon har ett ord till undervisning, någon en sång, en profetia, o.s.v. Detta tror vi är viktigt och vi tror att det möjliggörs bäst i den lilla gemenskapen. När församlingen kommer samman firar man Herrens måltid. Vi gör detta i form av en hel måltid. För att kunna praktisera detta krävs inte någon särskild lokal, eller någon som är teologiskt utbildad eller anställd. Det är helt enkelt ett ”enkelt” sätt att vara församling. Den enkla församlingen är dessutom lätt att multiplicera, eftersom den är just ”enkel” (man behöver inte multiplicera en akademiskt utbildad pastor, ett lovsångsteam, en lokal, ett gäng verksamheter, o.s.v.)

Jag fick frågan, senast igår, om vad som skiljer vårt sätt att tänka församling från ett traditionellt sätt att tänka församling. Jag samtalade med en vän som är med i församling med en mer traditionell församlingsstruktur. Tillsammans försökte vi reda ut hur ”enkla församlingar”, eller husförsamlingar, skiljer sig från cellgrupper.

En skillnad, som jag ser, är att vi betonar att den lilla gemenskapen är en församling. Det är primärt där man träffas för att uppmuntra och undervisa varandra. Det är i den lilla gemenskapen vi på ett tydligare sätt kan överlåta oss till varandra. Husförsamlingen är fullt ut församling.

Dessa små församlingar/husförsamlingar står tillsammans i ett nätverk. Nätverket är viktigt men det är inte där vi främst kommer tillsammans. Nätverket träffas regelbundet men inte alls lika frekvent som husförsamlingen. Mer traditionella församlingar, som förvisso poängterar vikten av den lilla gemenskapen, betonar oftast den stora församlingens söndagsgudstjänst.

Traditionella församlingar bedriver ofta verksamheter. Många ser detta som ett sätt att nå ut eller evangelisera. Husförsamlingen, eller den ”enkla” församlingen har inte den typen av verksamhet utan vill frigöra människor att istället engagera sig i verksamheter utanför församlingen, för att sprida Guds rike där.

I Helsingborg längtar vi efter att ”enkla” församlingar ska få uppstå i helt nya miljöer. Vi vill naturligtvis även bjuda med människor i våra husförsamlingar och när vi blir för många vill vi sända ut människor att skapa nya husförsamlingar (vi delar dock inte husförsamlingen, utan sänder ut dem som känner sig kallade och som församlingen bekräftar som kallade), men detta är inte det enda sättet vi tror att vi kommer få se nya församlingar grundas. Vi tror att nya församlingar kan bildas i nya gemenskaper genom att vi sänder ut människor att dela med sig av Guds rike i dessa gemenskaper. Vi längtar efter att få se gemenskaper bli genomsyrade av Guds rike, så att människor blir lärjungar och gemenskaperna tillslut blir församlingar.

Cellgruppens tanke är, om jag har förstått den rätt, att bjuda med människor, växa och sedan delas. Inte att sända människor in i helt nya miljöer som på sikt blir församlingar när människor börjar följa Jesus. Cellgruppen ses även ofta som ett kompletterande inslag till resten av församlingens verksamhet)

En annan sak som skiljer är ledarskapssynen. Husförsamlingarna har husförsamlingsledare. Dessa är dock inte med nödvändighet de som syns och hörs mest (om de gör det, behöver de jobba på att tona ner). Husförsamlingsledarens uppgift kan liknas med ett föräldraskap. En husförsamlingsledare har ett ansvar i att bära församlingen i bön, att leva ett genomskinligt liv, att vara ett föredöme i efterföljelsen (naturligtvis något man betonar även i den traditionella församlingen). Husförsamlingsledaren behöver inte ha en pastorsutbildning eller vara duktig på att göra textutläggningar. Detta, kanske inte skiljer sig från vad man förväntar sig av en cellgruppsledare, men det skiljer sig troligtvis från vad man förväntar sig av en traditionell pastor.

I Helsingborgs husförsamlingsnätverk finns ett ledarteam. Detta fungerar bland annat som en hjälp för husförsamlingarna. Hjälpen sker på husförsamlingarnas initiativ. Om en husförsamling t.ex. behöver hjälp med att komma igång med evangelisation, kan den person i ledarteamet som fungerar i gåvan, komma och inspirera till detta. Om en husförsamling kör fast i att förstå en bibeltext, kan någon med lärargåva komma och undervisa. (Det här har vi i Helsingborg ännu inte helt hittat in i. Vi är, i väldigt mycket, på väg …) Ledarteamet planerar alltså inte hur husförsamlingen ska organisera sig. Ledarteamet vill gärna finnas med och utrusta och uppmuntra, men inte styra. Min erfarenhet är att det är enklare att faktiskt låta bli att styra i den här typen av struktur eftersom betoningen ligger på husförsamlingen (den lilla gemenskapen), och inte på nätverket (den stora gemenskapen).

 

Det här är mina tankar kring vad som skiljer (och då framför allt vad som skiljer husförsamlingsnätverket i Helsingborg från mer traditionella församlingar. Det finns nätverk av husförsamlingar/”enkla församlingar”/organiska församlingar som skiljer sig från vårt) Jag har säkert missat en hel del!

Här kommer lite tips på andra blogginlägg som berör ämnet (läs dem!): Här skriver Rickard Cruz om vad en organisk församling är, här skriver Gabriel Blad om strukturen i en organisk församling,  Neil Cole skriver här, och Felicity Dale skriver här. (Organisk församling är i princip samma sak som en ”enkel församling” eller ”husförsamling”).

Tanken med det här blogginlägget är inte att polemisera utan att lyfta fram skillnader. Om du har frågor får du gärna ställa dem. Jag lovar att försöka svara så gott jag kan.

efterföljelse · församlingsliv · Jesus · lärjungaskap · mission

Dagens spaning

förstoringsglasFadern sände sonen.

Gud blev människa.

Jesus lämnade hela den himmelska härligheten för att bli människa.

Jesus mötte människor där de var. Han kom till deras kultur. Han steg över trösklar, in i hem. Han åt med människor, drack med människor, umgicks med människor. Han spenderade tid med människor. Han botade sjuka, proklamerade fred och frid. Han kom med Guds rike, in i människors liv. De tog emot honom, blev förvandlade, de blev lärjungar och efterföljare.

Jesus sände lärjungarna. I Lukas 10 kan vi läsa att han sände dem som får in bland vargar. Han sände dem utan extra resurser. De fick inte ha med sig extra pengar eller extra skor. De fick ge upp sin bekvämlighet och var beroende av att Gud skulle förse dem genom de människor de mötte.

Lärjungarna mötte människor där de var. De kom till deras kultur. De steg över trösklar, in i hem. De åt med människor, drack med människor, umgicks med människor. De spenderade tid med människor. De botade sjuka, proklamerade fred och frid. De kom med Guds rike, in i människors liv. Och fler tog emot Jesus, blev förvandlade, blev lärjungar och efterföljare.

När Jesus talar om Guds rike liknar han det vid en surdeg som arbetas in i tre mått mjöl, tills allt blivit syrat.

Innan Jesus lämnar jorden ger han lärjungarna ett uppdrag: gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar. Han säger: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”.

Fadern sänder sonen. Sonen sänder lärjungarna.

Vi är lärjungarna. Samma uppdrag gäller oss idag. Samma sändning gäller oss idag. Det är detta som är församlingens mission.

Men istället för att leva i sändningen, samlar vi. Istället för att möta människor där de är, förväntar vi oss att de ska komma till oss. Vi säger: ”kom till våra gudstjänster, kom till våra verksamheter. Här är Guds rike, kom och var med”. Vi lägger mest tid, energi, pengar och resurser på verksamheter i våra kyrkobyggnader eller hem, och förväntar oss att människor ska ta sig in i vår kultur, över våra trösklar, in i våra byggnader. När det är vi som har fått uppdraget att gå till dem.

Vi har separerat surdegen från resten av degen.

I lärjungaskapet och efterföljelsen ligger försakelsen. Vi är kallade att ge upp vår bekvämlighet och leva i sändningen. Precis som Jesus lämnade sin härlighet, är vi kallade att lämna vår.

Guds rike är som en surdeg som syrar allt. Vi som församling kan få vara med och förvandla arbetsplatser, skolor, idrottsföreningar, hem och familjer genom att leva i det uppdrag vi fått. Genom att leva i sändningen.

Vi behöver våga tänka igenom, ifrågasätta och noga rannsaka hur vi praktiserar mission i vårt eget land idag. Är vi verkligen en missionerande rörelse?

Jag tror att vi behöver lägga mest tid och resurser på att utrusta och sända ut varandra som bärare av Guds rike, in i vardagen. Jag tror att vi behöver uppmuntra och utrusta varandra att möta människor där de är, i deras kultur, gå över trösklarna, in i människors hem. Äta med människor, umgås med människor, spendera tid med människor. Bota sjuka, proklamera fred och frid. Ta med oss Guds rike in i människors liv. Så att de kan ta emot Jesus, förvandlas, bli lärjungar och efterföljare, som i sin tur gör samma sak.

 

 

 

församlingsliv · filosoferat · Jesus

Kyrkofäder, och en å annan reformator

bild bloggJag kan ärligt säga att jag inte riktigt hänger med på noterna i Sveriges kristenhet just nu.

Vissa går från att ha förkastat katolicismen totalt, till att omfamna den med vidöppna armar. De som förr varit väldigt ifrågasättande, försöker nu hitta förklaringar på det  de tidigare tyckt va märkligt.

Kyrkofäder hyllas och romantiseras. Få nämner de märkliga inslag vi kan hitta ibland dem.

Känslan blir att det näst intill är tabubelagt att ställa sig kritisk till katolska kyrkan. Något jag tycker är mycket märkligt. Men kanske är det så, om man nu inte ens har räknat dem som bröder och systrar i tron tidigare, att man, till synes, måste gå ”all in” i ett försvar.

Och så till reformationen. Antingen förklaras den som ett sorgligt inslag i historien, på grund av att den ledde till en onödig splittring, eller så hyllar man den, och menar att det är där frikyrkan har sitt ursprung. Man menar att det därför  är dit vi måste återvända.

Som alltid, kanske, hamnar vi i diken. Uppenbarligen finns det en längtan tillbaka till ursprunget, till en historia och identitet. Själv försöker jag finna den i ”den stora berättelsen”.

Jag finner den, bland annat, i Efesierbrevets andra kapitel och ser att jag, som inte tillhörde Guds folk, nu tillhör Guds folk. Genom Jesus är jag en medborgare i Guds rike.

Jag finner den i Galaterbrevet 3:28-29. Jag är i Kristus en löftets arvtagare.

Jag finner den genom att jag tagit emot Guds Helige Ande – sigillet för min identitet, tecknet på att jag tillhör Guds folk och är en del av det allmänna prästadömet. Därför kan jag också finna den i de gammaltestamentliga berättelserna. De har blivit en del av min historia på grund av Jesus.

Jag väljer hellre att söka mig tillbaka till de bibliska texterna om församlingen, än till de apostoliska fäderna, eller kyrkofäderna. Det innebär inte att jag förkastar historien. Historien och traditionen är viktiga – genom dem kan vi dra lärdom – men de kan aldrig bli vårt rättesnöre.

Personligen känner jag inte sorg över att församlingen, genom tiderna, har utvecklats. Jag tror det är ett naturligt inslag. Jag tror det har varit Andens ledning att strukturer har ifrågasatts och prövats mot den bibliska grunden. Kanske har vi  till och med ibland hållit fast för hårt vid något som egentligen borde fått dö?

Dock är splittringen och oförsonligheten en synd. Jag tror på en tid av enhet bland Guds folk. Men inte en enhet under organisation, utan en Andens enhet där vi faktiskt ser och bekräftar varandra i våra olikheter. Där vi kan se att vi alla tillhör Guds folk trots de olika uttrycken. Jag är övertygad om att det är möjligt.

 

efterföljelse · församlingsliv · Husförsamlingsliv · Jesus

husförsamlingsliv – låt all tid bli ”Jesustid”

276860_385868881490504_252213966_nEn av utmaningarna, när det kommer till husförsamlingsliv, är att inte bli för bekväm. När man, som jag, har vuxit upp i en mer traditionell frikyrka, är man van vid en uppbokad kalender och att det alltid finns uppgifter att ta sig an, eller ledarfunktioner att fylla. Vissa upplever kanske det som betungande och kravfyllt. Andra njuter i fulla drag över att ha saker att engagera sig i. Jag hör nog till dem som gillade engagemanget.

I vårt nätverk av husförsamlingar har vi gjort ett aktivt val att inte satsa på verksamhet. Vi vill att människor ska ha tid att lägga på relationer – med kollegor, grannar och vänner. Vi vill att lärjungaskap och mission ska få prägla hela livet, utan att begränsas till vissa tider och former (jag säger inte att alla församlingar som sysslar med verksamhet hamnar i ett begränsande, men jag tror att det kan finnas en viss risk).
Utmaningen då? Jo, den ligger i att faktiskt göra det där. I en mer organiserad verksamhet är det lättare att ta sig i kragen och göra det som förväntas. I en husförsamlingsmiljö finns det ingen som direkt (det märks dock indirekt) märker hur engagerad du är.
Jag tror att det kan finnas en risk att man ser husförsamlingslivet som något bekvämt och bakåtlutat: ett sätt att vara församling som kräver mindre; som inte räknar med att jag ska vara med och fixa fikat eller engagera mig i barngrupper.
Och, visst. På sätt och vis är det ju så. Det räknas inte med den typen av överlåtelse till verksamhet, eller den typen av engagemang.
Men, det räknas med att jag låter hela mitt liv präglas av missionen och lärjungaskapet. Det innebär att jag måste fundera över hur jag förvaltar min tid. Blir de timmar jag inte lägger på en frikyrklig verksamhet i själva verket tv-timmar? Blir tiden jag får över ”egentid” eller ”Jesustid”?
Själv längtar jag efter att varje liten del av dagen ska få vara ”Jesustid” och jag tror inte att vi behöver få in fler ”program” i vår vardag utan använda de som redan finns där.
En promenad kan tas med en granne, eller med någon i församlingen eller bara tillsammans med Gud. Den kan bli ett jättebra tillfälle att få dela med sig till någon om vem Jesus är, eller att bara få lyssna på hur vännens dag har varit. Den kan få bli en bönepromenad eller en stund av tillbedjan. Den kan till och med få bli ett bibelstudium.
Tiden på arbetsplatsen kan få vara tid av bön. Oavsett vad man arbetar med har man möjlighet att be tyst och välsigna sina arbetskamrater. Man kan be om tillfälle att få dela med sig av Jesus på en lunchrast, till exempel. Arbetsplatsen är ofta ett bra ställe att visa sina värderingar. Där talar man gott om sina vänner och säger ifrån när något sker som inte är rätt.
Om man tränar är detta ett perfekt tillfälle att skapa nya kontakter med människor, lyssna in andras behov och problem, erbjuda förbön, eller praktisk hjälp.
Frukosten och middagen med familjen kan få vara ett bön och bibeltillfälle. Om man har barn kan man läsa något ur barnens bibel, och be små böner i samband med måltiden. Under tiden man äter kan man samtala om det man läst, eller om hur dagen har varit. I vår familj försöker vi till exempel, vid kvällsmaten fråga alla vad som har varit bäst och sämst under dagen. När någon har delar något bra säger vi: ”tack Jesus” och om någon delar något som inte varit bra ber vi för det.
Vi har all tid i världen att låta hela våra liv vara präglade av Jesus. Tänk om vi skulle se till att ta vara på den!
efterföljelse · församlingsliv · lärjungaskap · ledarskap · mission

Tänk om. Tänk mission. Sänd ut!

mission bildVi behöver tänka om. Vi behöver låta vår tankeverksamhet snurra ett helt varv och ta ut en ny riktning. Du kanske inte håller med, men tillåt i alla fall tanken att tänkas.

Jesus ger upp sin härlighet för att bli människa. Han går hela vägen i ödmjukhet och lydnad. Han ger upp sitt kungadöme för att bli en tjänare för andra. När han växer upp, och går ut i tjänst, bryter han ner barriärer, tar sig förbi bekvämlighetszoner och går dit människorna, som vill ta emot honom, är.

När han sänder ut sina lärjungar, sänder han dem som får in bland vargar. Han sänder dem TILL människor. Det är lärjungarna som får ge upp sin trygghet och sin bekvämlighet. De får riskera att bli avvisade och utstötta. De får försöka hitta människor som tar emot dem. De får kliva över de höga, eller låga, trösklarna in till husen.

Det är varje efterföljares uppdrag, att ta sitt kors, följa Jesus och gå ut med evangeliet. Guds rike är som en surdeg som genomsyrar hela brödet. Lärjungarnas uppdrag är att utbreda Guds rike, på plats efter plats, genom den helige Andes kraft.

Men vi sitter i våra lokaler eller hem och förväntar oss att människor ska komma. Ibland går vi ut och hämtar in dem. Vi praktiserar uppdraget och lärjungaskapet i våra trygga zoner. Ibland gör vi trösklarna så låga vi kan för att människor ska hitta in.  Vi förväntar oss att det är de som ska ta sig till oss. De får ta de svåra kliven in i vår gemenskap. De får lära sig våra koder för att få höra om Jesus. De får anpassa sig till vår kultur.

Och om de tar sig över alla hinder och lär känna honom ser vi till att ge dem en falsk bild av efterföljelsen – om du bidrar till något i kyrkans verksamhet lever du ut uppdraget. Vi ger vidare bekvämlighets- och trygghetsnarkomani – ett missbruk, svårt att ta sig ur.

Är du ledare? Rannsaka dig själv. Hur mycket av ditt predikande och din evangelisation sker nedanför predikstolen och utanför kyrkdörrarna? Vad har du fått ge upp i fråga om bekvämlighet och trygghet?

Jag behöver ständigt rannsaka mig själv.

Jag tror att vi står inför ett val. Jag tror att det kommer en tid framöver då församlingar kommer att få se en större tillväxt. Människor kommer komma. Det finns en andlig hunger och längtan; en öppenhet för under och tecken.

Vi kan välja att vara nöjda och glada för det, och fortsätta ge vidare samma typ av efterföljelse som präglat våra församlingar de senaste åren.

Eller så kan vi välja att göra, och tänka om. Vi kan satsa på att utrusta och sända ut. Vi kan välja att ge vidare ett korsfäst, uppdragsorienterat lärjungaskap, drivet av Guds kärlek, i den helige Andes kraft – villigt att breda ut Guds rike trots försakelse och faror.

Frågan är om vi redo för den här typen av paradigmskifte?

församlingsliv · kuriosa

När kyrkan tog sitt pick och pack och lämnade…

woman-pulling-suitcase-270-thumb-270x270Det var en gång en kyrka. Hon hade gått igenom en hel del. Resan hade varit, minst sagt, omvälvande. Den första tiden hade varit så otroligt spännande. Och svår. Det var överflödande glädje blandat med mycket lidande. Vissa hade älskat henne. Andra hade hatat henne så mycket att de hade försökt förgöra henne, utplåna henne från jorden.

Efter det, hade det stabiliserat sig något. Hon hade växt till sig. Fått former. De flesta kände till henne. Det var en ganska bekväm tid. Sen hade det gått upp och ner. Vid ett gäng tillfällen hade hon låtit sig luras, andra hade fått ta makten över henne och hade använt hennes namn i helt fel syften. Det kände hon sig ledsen över. Det var en tung period.

Den senaste tiden hade hon känt sig något splittrad. Det drog i henne åt alla håll och kanter… Kanske genomgick hon någon form av identitetskris? Jo, det var nog så. Hon visste inte riktigt hur hon skulle bete sig. Allt hade blivit så annorlunda. En del av henne var nära att ge upp, ibland kändes allt så hopplöst omöjligt. Vissa dagar ville hon bara kasta in handduken eller dra täcket över huvudet. Det var så mycket enklare och skönare att drömma sig bort. Till svunna tider. Det gjorde henne handlingsförlamad. Sömndrucken. Och, en del av henne ville nog inte riktigt vakna heller.

Men så en dag när hon slog upp ögonen på morgonen, kände hon att hon längtade ut. Hon andades in den friska vårluften, drog ner den ända in i lungorna. Hon kände hur syret gav nytt liv i varje liten del av henne. Hon vaknade till ordentligt och insåg, att hon inte alls ville sova mer. Hon hade sovit långt mer än tillräckligt. Den friska luften hade vädrat ut det unkna, det inåtvända. Hon hade varit alldeles för självcentrerad. Hon kom ihåg rörelsen och livet, och hon längtade… kanske inte tillbaka… men framåt i samma anda.

Den dagen, tog kyrkan sitt pick och pack och lämnade. Hon gav sig ut, på ett helt nytt äventyr.

efterföljelse · församlingsliv · lärjungaskap · mission · Uncategorized

En Jesusrörelse tar fart

I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur en Jesusrörelse tar fart. Jesus sänder ut sina lärjungar, rustar dem med Hjälparen – Anden. Det blir något av ett heligt kaos. I detta kaos av lärjungar som gör lärjungar, av människor som omvänder sig och låter döpa sig, bildas församlingen.

När vi läser om Paulus ser vi hur han åker till olika platser och berättar om Jesus, han missionerar, evangeliserar – samtalar om Jesus och proklamerar hans Herradöme. Människor kommer till tro, blir efterföljare. I vissa fall lämnar Paulus och kommer tillbaka efter ett tag. Han hjälper dem att utse ledarskap, i församlingarna som bildats som en naturlig följd på att människor har gett sig till Jesus. Det verkar vara lite rörigt. De problem vi kan läsa om i Paulus brev till de olika församlingarna, vittnar om det. Paulus får undervisa dem om vem Jesus är, hur församlingsliv ska levas, hur efterföljelsen ser ut.

Jag tror att vi kan få se det här hända idag. Om vi vågar lita på att Anden leder och att Jesus har kontrollen. Om vi vågar lita på den fulla kraften i evangeliet om Jesus.

Tänk om det kan få börja på samma sätt som vi kan läsa om i Apostlagärningarna. Tänk om budskapet om Guds rike kan nå ut, beröra, förvandla och skapa Jesusefterföljare. Tänk om det kan få börja där, och utifrån detta bildas församlingar. Tänk om det inte börjar med färdiga system eller korrekta läror. Tänk om det inte börjar med höga visioner eller flashiga gudstjänster. Tänk om det börjar med pånyttfödelse och lydnad. Tänk om det börjar med den Helige Andes kraft och ledning. Tänk om det börjar med att vi faktiskt går ut till människor där de är. Tänk om Jesus själv kommer bygga sin församling!

Det verkar som att Paulus börjar med missionen, människor kommer till tro på Jesus, församlingar bildas. Om det hade börjat med struktur och lära hade Paulus troligtvis inte behövt ta tag i den typ av svåra problem vi kan läsa om, till exempel i breven till Korint.

Jag tror, att om vi verkligen vill se en rörelse ta fart när det gäller församlingsplantering, behöver vi våga släppa kontrollen och lita på att Jesus bygger sin församling. Så får vi göra som Paulus sen, bemöta problemen när de uppstår. Om vi vill se en rörelse ta fart behöver vi släppa tanken på att människor endast ska komma till oss och våra församlingar (hur små eller stora de än är) och istället plantera församlingar utifrån de redan befintliga gemenskaper där människor kommer till tro.

Men, detta kräver att vi vågar kasta oss ut. Det kräver att vi vågar släppa kontrollen. Det kräver att vi tror att Jesus verkligen är Herre. Det kräver också att vi själva lever i en tydlig efterföljelse, så att efterföljelsen blir det vi ger vidare.