Jesus · kvinnor som leder · lärjungaskap · ledarskap

Och den ska inte tas ifrån henne

Jag håller på med en undervisning om kvinnorna i Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. En naturlig text att studera lite mer ingående är naturligtvis den om Marta och Maria i Lukas 10.

Hela den här berättelsen är väldigt spännande. Den är så totalt normbrytande.

Vi får i berättelsen veta att Jesus befinner sig i ett hus tillsammans med två kvinnor. Bara att Jesus tar in i ett hem där det bor kvinnor är häpnadsväckande i sig. Det är möjligt att några av Jesus lärjungar också var med och att Marta och Marias bror Lasarus också var hemma, men det är i så fall något som Lukas väljer att inte dela med sina läsare. Av det kan vi ana att han faktiskt vill göra ett ”statement” angående Jesus syn på kvinnor och kvinnans roll i den här texten. Marta serverar Jesus mat, något en kvinna vid den här tiden inte borde göra. Det fick bara ske om det fanns tjänare där. Jesus sitter och undervisar vilket han som lärare heller inte borde göra bland kvinnor. Till råga på allt tilltalar Marta Jesus och ber honom att korrigera sin syster. Så skulle hon inte uppträda enligt judisk sed. Att hon vågar tilltala en man, en lärare, på det här sättet tyder på att hon måste haft en väldigt nära relation till Jesus och varit väldigt trygg med hans syn på kvinnor.

Det som händer sedan är kanske det största beviset på hur banbrytande Jesus var på det här området. Lukas låter oss veta att Maria sitter vid Jesus fötter och lyssnar till honom. Vilka hade platsen vid en lärares fötter? Jo, lärjungarna. När Jesus tillrättavisar Marta och säger att Maria har valt den goda delen poängterar han att hon har rätt att vara hans lärjunge och han säger att detta inte ska tas ifrån henne. Han bekräftar hennes plats.

Hela den här texten är tydlig. Jesus banar väg för kvinnor på ett revolutionerande sätt. Vi missar det lätt för att många av oss idag lever i en kultur som ser väldigt annorlunda ut, men börjar vi sätta oss in i kvinnans roll i den här tiden förstår vi att Jesus agerar väldigt radikalt.

Och just de där orden som Jesus säger har ringt i mina öron de senaste dagarna: Maria har valt den goda delen, och den ska inte tas ifrån henne. Hur många gånger under historiens gång har den tagits ifrån kvinnor? Och hur ser vi till att lyssna till Jesus uppmaning idag?

Annonser
efterföljelse · församlingsliv · Jesus · lärjungaskap

Inredningshysteri och efterföljelse

Vi köpte hus i vintras. Ett renoveringsobjekt… skulle man kunna kalla det. I stort sett är ingenting gjort på huset sen -69. Inredningsobjekt… Funderar kring ordet och fenomenet och den där självklarheten i att man naturligtvis ska göra om. Helst alltihop. ”Vi blåste ut allt”, hör man rätt ofta…

Vi har lite tur… vi kan inte riktigt göra så. Rent budgetmässigt. Och jag tänker att det nog ändå är en välsignelse. Det har satt igång en del tankar hos mig, det här med renovering. Eller egentligen mer frågor än tankar.

Vad säger bibeln om det här med hus och hem och inredning? Säger den något alls?

Vad är brukligt? Var går gränsen mellan att sköta ett hus ansvarsfullt och att lägga för mycket tid, pengar och energi på sitt hem? Finns det ens gränser?

Jag funderar kring det Paulus säger i Rom 13.14:  ”Nej, iklä er Herren Jesus Kristus och ha inte en sådan omsorg om kroppen att begären väcks till liv.
”

Här talar ju Paulus om kroppen… men kan man kanske applicera det även på sitt hem? Har inte  hemmet på ett sätt blivit som det vi smyckar vår kropp med? I hemmet visar vi vilka vi är… eller åtminstone vilka vi vill vara. Hemmet ska utstråla inte bara status utan även personlighet. Är jag kreativ, intelligent, modern, lantlig, miljövänlig, industriell (?!), funktionell, retro…

Kan begär väckas till liv utifrån den omsorg vi har om våra hem? Jag tror det. Det räcker med att titta på vad som händer om någon i ett kvarter börjar göra om i trädgården. Efter några år har troligtvis resten också gjort om.

Habegär, avund, känslan att inte duga, missunnsamhet… Skulle det kunna vara effekten av att jag renoverar och stylar? Alltså något som jag på det sättet skapar hos andra?

Jag funderar seriöst över detta. Jag tänker även på när Paulus talar om i Rom 8:9:  ”Men se till att den frihet ni fått inte blir till fall för de svaga. För om någon får se hur du som har kunskap ligger till bords i ett avgudatempel, blir inte då den som har ett svagt samvete uppmuntrad till att äta av köttet från avgudaoffren? Genom din kunskap går då den svage förlorad, din broder som Kristus har dött för.När ni på så sätt syndar mot bröderna och sårar deras svaga samveten, då syndar ni mot Kristus.  Alltså: om maten blir till fall för min broder tänker jag aldrig mer äta kött, så att jag inte blir orsak till min broders fall.
”

Det här är ett bibelord som man inom frikyrkan ofta använder när man funderar kring huruvida man som kristen ska dricka alkohol. Kanske borde vi expandera det till att fundera kring hur vi konsumerar prylar och inredning? Det är inte helt ovanligt idag att människor skuldsätter sig ganska rejält för att kunna ha det perfekta hemmet, eller kunna åka på de där härliga solsemestrarna… Vad har jag för ansvar gentemot mina syskon i församlingen?

Men jaha… ska jag avstå då bara för att någon annan inte kan?

Jag vet inte? Jag tror bara att vi måste börja prata om de här sakerna mycket mer, utan att döma varandra men våga utmana varandra till efterföljelse mitt i vardagslivet.

Som sagt… just nu har vi det lätt. Vår budget sätter stopp (även om vi för den sakens skull inte kommer undan att reflektera över hur mycket tid vi lägger på hemmet). Men hur blir det om vi hamnar i ett annat läge om några år? Hur gör vi då? Jag hoppas att frågorna lever kvar och att jag fortfarande har vänner att stöta och blöta dem med. Vänner som vi tillåter hjälpa och korrigera oss.

Och hur påverkad jag själv är avslöjas ganska snabbt när jag tar mina vänner på rundtur i huset och förklarar, rum för rum vad det är vi ju naturligtvis ska göra om i framtiden. För jag kan ju inte visa mig nöjd med hur det är. Vad skulle det säga om mig, om jag accepterade den mintgröna tvättstugan eller de fejkade strukturtapeterna i vardagsrummet, eller köket med det blå kaklet. Att allt är fullt fungerande är sekundärt…

 

Blir trött på mig själv och tänker förnöjsamhet. Jag vill lära mig förnöjsamhet. Och jag vill lära mig att inte falla i inredningsfällan.

Jesus

Tänk om. Tänk mission. Sänd ut!

Rebloggar ett inlägg som jag skrev för två år sen och som jag tror är aktuellt fortfarande.

Maria Cruz

mission bildVi behöver tänka om. Vi behöver låta vår tankeverksamhet snurra ett helt varv och ta ut en ny riktning. Du kanske inte håller med, men tillåt i alla fall tanken att tänkas.

Jesus ger upp sin härlighet för att bli människa. Han går hela vägen i ödmjukhet och lydnad. Han ger upp sitt kungadöme för att bli en tjänare för andra. När han växer upp, och går ut i tjänst, bryter han ner barriärer, tar sig förbi bekvämlighetszoner och går dit människorna, som vill ta emot honom, är.

När han sänder ut sina lärjungar, sänder han dem som får in bland vargar. Han sänder dem TILL människor. Det är lärjungarna som får ge upp sin trygghet och sin bekvämlighet. De får riskera att bli avvisade och utstötta. De får försöka hitta människor som tar emot dem. De får kliva över de höga, eller låga, trösklarna in till husen.

Det är…

View original post 341 fler ord

Jesus

Denna gudagivna dryck. Eller?

Vardagen med niomånaders bebis som börjar få tänder:

06.45- Kaffet, har du satt på kaffet?

08.15- var är kaffet? Det finns väl kaffe kvar?

10.00- BORDE. INTE. DRICKA. MER.  KAFFE. Dricker ändå.

12.30- Men lite kaffe på maten har väl aldrig skadat?!

15.00- måste överleva. Behöver. Kaffe.

17.00- Bara en liten kopp till…

22.00 Nu sover barnen. Borde sova. Hjärnan är hög på koffein.

Jahopp…

 

efterföljelse · Jesus

Nådens år 2015

Sent om sider tänkte jag presentera en liten årssammanfattning. Det brukar väl egentligen göras i slutet av året, men bättre sent än aldrig.

2015 har framför allt varit ett år med flera stora bönesvar. Det första bönesvaret anlände i mitten av April och är en av anledningarna till att jag inte varit en särskilt flitig bloggare de senaste nio månaderna. Det bönesvaret heter Elis. Han är en välsignelse. En ihärdig och envis sådan. Men i envetenheten är han även en riktig glädjespridare vilket gör det lättare efter en natt med mycket skrik. Av alla våra barn är han definitivt den som skrikit högst och varit vaken mest om nätterna. Tänker att det är tur att han är nummer tre, för den här intensiva tiden med uttömda sömndepåer går ändå försvinnande fort i allt hämtande och lämnande till skola, förskola och diverse aktiviteter.

Bönesvar nummer två är att David fått en ny tjänst. Vilket också innebär nya arbetstider. Något som vi har bett om sen vi flyttade hit. Nu jobbar han i stort sett inga kvällar och helger vilket underlättar för hela familjen. Och nej, jag saknar inte de där lediga dagarna mitt i veckan, eller förmiddagarna tillsammans. Jag mår hundra gånger bättre av fasta rutiner.

Bönesvar nummer tre är att vi nu bor i ett hus. För att göra en lång historia kort bor vi i exakt det hus vi önskade, på det området vi bara kunnat drömma om att vi skulle kunna bo. Försäljningen av radhuset gick snabbt. Det var några veckor med en klump i magen över att vi inte hade någonstans att bo, men tillslut hade vi vårt hus. Och vi fick flytta in innan jul.

Det här året har vi som familj verkligen fått uppleva att Gud är trofast, han har omsorg om oss och han tar hand om oss. Och jag känner mig otroligt tacksam för det känns som att han har välsignat oss i överflöd.

2015 har mitt i allt varit ett år då jag ännu mer upplevt mitt beroende av Gud. Jag har varit helt beroende av att låta honom bära mig, att lita på honom. Jag har lärt mig ännu mer om bön och vad den gör med mig.

Nu ser jag fram emot 2016. Min bön för det här året är enkel. Mer Jesus. På alla områden.

 

Jesus

Jo men visst, det har jag stenkoll på.

Vi gick alltså från att vara fyra till att bli fem. Det är nästan ett halvt år sen nu (hur hände det?!). Det är bara en person extra, som inte har särskilt mycket inbokat i livet och ändå är det som att min förmåga att komma ihåg och planera saker har havererat fullständigt. Jag brukade småle åt mina vänner som ofta glömmer kvar saker när de varit på besök. Nu har vi kvarglömda saker överallt. Jag får meddelanden om att saker jag inte ens saknat finns att hämta på diverse ställen. Det är ju ett under att vi ännu inte lyckats glömma den nya familjemedlemmen än. Det är som att det enda hjärnan lyckas bibehålla är det mest väsentliga . Allt annat sållas bort. Familjealmanackan har således blivit min nya bästa vän.

I veckan hängdes familjens förstaklassares skolfoto upp i klassrummet och jag drog en lättnadens suck. Jag hade nämligen helt missat fotograferingen och hade tills igår inte en aning om hur pojken såg ut dagen för skolfotograferingen. Hel och ren och till och med med snygg-shortsen på visade det sig. Phu. Den känslan, när man på väggen i kapprummet läser: fotografering, och inser att det var flera dagar sedan. Man ser sig omkring och hoppas att ingen ser att man för en sekund fryser till is för att sedan lätt och ledigt låtsas som att ”det där hade jag ju stenkoll på”. Som om de andra föräldrarna skulle ha tid att granska min reaktion på en lapp liksom.

Bloggandet har av alla dessa anledningar hamnat någonstans i periferin. Någon gång ibland tänker jag att det där skulle jag kunna blogga om. Sekunden senare är det som bortblåst.

Här hemma snorar och hostar vi förövrigt ikapp. Det här med att själv vara sjuk och ha barn som är sjuka… ja, det är ju inte som när man inte hade barn och var sjuk om man säger så.

Hoppas i alla fall att ni mår bättre än vi!

Jesus

Är Jesus den enda vägen?

Just nu pågår en debatt om huruvida man som kristen kan eller bör hävda att Jesus är den enda vägen till Gud.

I allt detta funderar jag på hur man, om man nu menar att det kan finnas många vägar till Gud, förklarar att Jesus måste dö. För, om det nu inte bara finns en väg till Gud – genom Jesus, på grund av hans död och uppståndelse – kan åtminstone jag bara se att kristendomens Gudsbild blir fasansfull. Den Gud som låter sin ende son lida och dö, om det finns andra alternativ, är en grym Gud. En Gud som långt ifrån kan kalla sig en god far.

Som jag ser det blir det alltså svårt att vidhålla Jesus lidande, död och uppståndelse – det centrala i hela den kristna tron – och samtidigt tala om att många vägar kan leda till Gud.

Däremot tror jag att många vägar kan leda till Jesus.

efterföljelse · församlingsliv · Jesus · lärjungaskap

Var inte rädd!

Vi lever i oroliga tider. det är inte särskilt uppmuntrande att surfa in på nyhetssajterna.

Jag är en person som har lätt till oro. Man skulle kunna kalla mig smått hypokondrisk och man skulle nog kunna säga att jag är definitionen av hönsmamma. Därför måste jag varje dag se till att oron inte får för stort utrymme eller fäste. Jag får helt enkelt se till att tankarna inte ”bygger bo” och påminna mig om att den som bekänner sig till Jesus inte behöver vara rädd.

Det här är viktigt. Vi är inte kallade att agera utifrån rädsla och fruktan utan utifrån kärlek. Jesus säger: Älska era fiender och be för dem som förföljer er. (Matt 5:44) Låt inte era hjärtan oroas, tro på Gud och tro på mig. (Joh 14:1) När ni får höra stridslarm och rykten om krig, bli då inte förskräckta. Sådant måste komma, men det är ännu inte slutet. (Mark 13:7)

Svaret på oro är inte rädsla. Svaret är att fortsätta göra det vi är kallade till – att utbreda Guds rike med allt vad det innebär.

Jag blir så bedrövad när jag ser vad vissa som menar sig vara kristna säger och skriver. En del saker är ren och skär skrämselpropaganda. Det är inte så vi är kallade att handla!

Vi är inte kallade att bevara kristendomen. Vi är kallade att älska alla människor oavsett religion eller ursprung. Vi äger inte det här landet. Vi bör till och med se oss som gäster och främlingar här, eftersom vi tillhör ett annat rike. Och i det riket enar Gud människor från alla nationaliteter. Detta är församlingen ett uttryck för. Vi är kallade att ge Jesus till människor och hjälpa dem följa honom. Punkt. Hur naivt det än tycks låta för vissa. Jesus älskar sina fiender in i döden, och hur tufft det än låter är det faktiskt det han förväntar sig att vi ska göra också. Det betyder inte att vi ska förneka problemen, eller förringa det som hemskt och uppåt väggarna fel, men det måste sätta standarden för hur vi bemöter situationen. Jesus förnekar aldrig synd, men han möter syndaren med omsorg och kärlek. Aldrig utifrån rädsla.

Jesus vinner inte seger på världens vis. Han segrar som en lidande tjänare. När mörkret och ondskan trodde att den hade övervunnit, när djävulen hånlog vid korsfästelsen av Gud själv – då vann Jesus. Han vände döden till liv och Guds rike spreds över hela jorden. Och detta är den märkliga sanning vi får lov att leva i, att även om mörkret tycks övervinna, kan det aldrig tränga igenom ljuset. När ondskan verkar segra, bryter Guds rike igenom.

Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. (1 Joh 4:18)

 

Jesus

Jesus – den ansvarslöse?

Läste härom morgonen berättelsen om Jesus och den samariska kvinnan vid brunnen. Det är en spännande berättelse med många perspektiv och djup. Man skulle kunna lyfta fram flera, men just då fastnade jag för missionsperspektivet. I den här berättelsen undervisar Jesus lärjungarna på ett mycket praktiskt sätt om mission. För det första spränger han gränser. Han går till ett annat folk med en annan religion, och dessutom möter han och samtalar med en kvinna (något som vid den här tiden och kulturen var helt otänkbart för en man). Det är heller inte vilken kvinna som helst utan en kvinna med dåligt rykte, som lever uppenbart fel.

Jesus uppenbarar vem han är för den här kvinnan och han låter henne bli den första som vittnar om honom i sin stad. I texten talar Jesus om för lärjungarna att de ska be att skördens Herre ska sända arbetare till skörden. Kvinnan som Jesus möter får fungera som en skördearbetare. Jesus vågar låta den här kvinnan, som lever i synd, dela med sig av vem han är till en hel massa människor. Hon får förtroendet att bära vittnesbördet om vem Gud själv är.

Ibland funderar jag på hur vi skulle reagera om Jesus skulle besöka oss i våra församlingar och agera som han gör i evangelierna. Hade vi inte tyckt att han var hemskt ansvarslös? Borde han till exempel inte väntat ett tag innan han lät kvinnan dela med sig av vem han är? Borde hon inte satt sig in i hans undervisning lite bättre? Kan det verkligen räcka med ett kort möte med Jesus för att få förtroendet att dela med sig av vem han är till fler? Borde han inte sett till att hon tog tag i hur hon levde innan?

Visserligen kommer Jesus själv till kvinnans hemstad och undervisar. Men det är på folkets egen begäran. Han stannar där ynka två dagar, sen drar han vidare. Vad skulle vi tycka om det?

Jesus verkar lita väldigt mycket på att han faktiskt kan förvandla människor helt på egen hand. Dessutom verkar han ha rätt mycket tilltro till att den som mött honom – oavsett om mötet varit kort eller långt – också kan berätta för andra om vem han är.

Tänk om vi som har mött Jesus skulle bli mer upptagna av att dela med oss av vem han är och vad han gjort än att diskutera vilka som har mest rätt eller fel i olika lärofrågor. Tänk om vi skulle våga lite mer. Våga lita på att orden om vem Jesus är faktiskt gör skillnad och att vem som helst som mött Jesus har fått förtroendet att berätta om vem han är.

Jag är i ärlighetens namn väldigt trött på diskussioner om lärofrågor hit och dit. Jag tror mest de upptar tid, väcker osämja, gör att kärleken svalnar och styr vårt fokus åt helt fel håll. Jag tror inte att enhet kommer av att vi alla kommer överens om en korrekt lära utan genom att vi tar emot varandra som syskon, sammanlänkade genom Anden. Det är lättare sagt än gjort men värt att sträva mot. Kanske kan vi då också fokusera på det som faktiskt är vårt uppdrag – att berätta för alla om Guds kärlek, nåd, liv, glädje och förvandling genom Jesus.