filosoferat · kärlek

Tröttman

Jag har aldrig varit så trött som jag har varit det senaste halvåret-året. Det är som att ha levlat upp (vill gärna prata kidsens språk) i en ny nivå av trötthet. Allt är det lilla körsbärets fel. Han är verkligen ett litet körsbär på toppen, min lilla glädje och solstråle, men som den pojken har varit dålig på att sova. Både på dagtid och nattetid. Och när man liksom tror att ”nu, nu vänder det” och kroppen och psyket börjar koppla av, då slår han till med en till två timmars vakenhet nattetid igen.

Jag har under dessa månader genomgått olika stadier. Första stadiet brukar vara att bryta ihop till ett vrak och sen på något sett ta sig samman. Andra stadiet är förnekelse och kaffedrickande, ”vadå nej, jag är inte trött…. jag har säkert sovit…säkert…äh men jag tar nog en liiiten kopp kaffe till”. Tredje stadiet är att jämföra sig med andra som sovit mindre men ändå överlevt… typ krigsfångar som klarat sig trots sömntortyr (låter kanske brutalt men har funkat). Fjärde och troligtvis smartaste stadiet är att utveckla överlevnadsstrategier. Man går helt enkelt och lägger sig så tidigt att det knappt hunnit bli mörkt för att på så sätt utvinna så många timmars sömn som möjligt.

Det är tur att han är nummer tre i alla fall… annars kanske han hade blivit ensambarn. Samtidigt får man ju blanda sömnbrist med åttaåringens tusen frågor och livet är orättvist tillsammans med femåringens envetenhet och enorma beslutsamhet där svaret nej inte direkt är omåttligt populärt.

Och det tär en del på relationen det här med att vara småbarnsförälder. Lite mer för varje barn verkar det som. Och då gäller det att vara lite vaksam tror jag och se till att man tar hand om varandra mitt i allt. Så här kommer några saker som jag tror kan vara viktigt att tänka på:

  • kommunicera – att prata med varandra om hur man mår och hur man upplever situationen. Berätta vad som funkar och inte.
  • var ödmjuk – att erkänna sina egna fel och brister och naturligtvis…
  • be om förlåtelse – även om det handlar om något litet, kanske ett ord som kommit ut lite för hårt. Säg hellre förlåt en gång för mycket än en gång för lite.
  • var inte rädd för att bråka, men se till att aldrig somna osams eller åka ifrån varandra osams.
  • ta inte det som sägs nattetid så hårt – på natten är man trött, tänker inte klart och låter oftast butter. Det är naturligt och inget att haka upp sig på. En regel vi själva satte upp med andra barnet.
  • uppmuntra varandra
  • kramas – även om man inte känner för det för att man haft en bebis om halsen konstant i typ några månader och därav fått sitt närhetsbehov mer än mättat.
  • hitta tid tillsammans – om det så bara är en halvtimme framför tv:n innan man går och lägger sig.

Så där ja. Det var några tips från en trött förälder som på intet sätt kallar sig expert.

By the way… tänk om man var en björn och fick sova ett superlångt pass hela vintern… flera veckor av härlig djup sömn…

 

 

 

Annonser
Gud · Jesus · kärlek · Uncategorized

Kärlekens ursprung

20130324-115718Vi har en liten upptäckare här hemma. Han är två år, fasligt söt, nyfiken och, dessvärre, rymningsbenägen. Han tar de tillfällen han kan för att ge sig ut på nya äventyr. Han är dessutom snabb, orädd och bra på att gömma sig. Egenskaper som säkert kan komma väl till pass i framtiden, om han till exempel vill bli hemlig agent. Men, för tillfället är de mest till oro för hans föräldrar.

Häromdagen var vi på studentfest och det kan inte varit mer än högst några sekunder han var oövervakad. Plötsligt var han borta. Vi hittade honom relativt fort, ensam på framsidan av huset. Ingen skada skedd. Men den minuten han var borta – det kändes som att hjärtat stannade samtidigt som tusen fasliga tankar rusade genom huvudet.

I föräldraskapet ligger starka, obeskrivligt djupa känslor. I det kan vi ana en del av Gud – han som kallar sig vår pappa. Hans kärlek till mänskligheten är så oerhört gränslös att han går i döden för oss. Han är vårt ursprung. Han har skapat oss till att vara lika honom. I de osjälviska, uppoffrande känslor, tankar och handlingar som hör till ett sunt föräldraskap ligger något gudomligt. Kärleken har sitt ursprung i honom som skapat kärleken – den eviga kärlekens källa.

Tänk då, så mycket starkare, så  mycket mer utgivande och ren den ursprungliga kärleken är. Tänk hur högt Gud älskar sin skapelse. Tänk hur han lider över den som gått vilse. Tänk hur han gläds över den som upptäcker hans vidöppna famn.

Jesus beskriver detta i en rad liknelser.

Vi kan läsa om den återfunnen sonen – som sviker sin pappa totalt, återvänder hem i hopp om att kanske ändå få arbeta hos honom. Så möts han av en pappa som längtat och väntat, som förlåter och välsignar, som springer och tar emot med öppna armar.

Vi kan läsa om fåret som sprungit bort – om hur den gode herden lämnar alla de andra fåren för att leta reda på det vilsna. När han finner det bär han det hem på sina axlar.

Guds kärlek är faders – och moderskärlekens ursprung. Han älskar oss obegränsat, och längtar efter att ta oss upp i sin famn.

efterföljelse · Jesus · kärlek · lärjungaskap · Uncategorized

Redan nu

”Redan nu men ännu inte” – så talar Jesus om Gudsriket. Jag längtar väldigt mycket efter det som ligger i ”ännu inte ”. Paulus levde också i denna längtan. Han talar i Romabrevet om att hela skapelsen suckar och våndas i sin väntan. I Filipperbrevet skriver han om att han jagar mot målet för att vinna segerpriset, Guds kallelse till himlen i Kristus Jesus. Han säger, i första Korinterbrevet, att det kommer en dag då vi inte längre ska se en spegelbild utan se ansikte mot ansikte. Som jag längtar efter detta; att få se Jesus, min konung, min älskade, min Herre, min vän, ansikte mot ansikte. Det finns inget jag längtar efter mer. Vi är bara gäster och främlingar här, vårt hemland är i det som ska komma. Därför drabbas jag ibland av en enorm hemlängtan. Och det är bra. Det är något vi alla behöver leva i; vår längtan efter Konungen, vår längtan efter att hans löften ska gå i fullbordan.

Samtidigt lever vi i ”redan nu”. Guds rike ÄR redan här, inte fullt ut, men här. Något inom mig säger att jag bara har sett och förstått en bråkdel av vad det innebär; frihet för de fångna, helande för de sjuka, nåd för syndarna, förvandling, upprättelse, en förståelse för att Jesus är Kung och Segerfurste. Jag vill se mer av detta nu. För det är fullt möjligt just i detta nu. Att Jesus återvänder och upprättar allt, det får vi vänta på och längta efter men det andra är vi faktiskt kallade att leva i NU. Och vi har inte råd att vänta. Jag har väntat alldeles för länge. Jag känner mig som någon som det inte riktigt trillat ner i hjärtat på. Det är som att jag har förstått det så fint där uppe i hjärnan. Jag vet så mycket i teorin, men det har (i alla fall till stor del) inte tagit sig uttryck i mina händer och fötter – något som borde varit den självklara konsekvensen. Jag tror inte jag är ensam om detta. I så fall hade det sett annorlunda ut i runt omkring oss. Men jag vet att jag heller inte är ensam om min längtan efter att se Guds rike utbredas här och nu. Något stort är på gång. Jag tror fördämningarna är nära att brista. Jag tror stormen är på väg. Vi kan redan känna hur det blåser.