efterföljelse · församlingsliv · Jesus · lärjungaskap · mission

Dagens spaning

förstoringsglasFadern sände sonen.

Gud blev människa.

Jesus lämnade hela den himmelska härligheten för att bli människa.

Jesus mötte människor där de var. Han kom till deras kultur. Han steg över trösklar, in i hem. Han åt med människor, drack med människor, umgicks med människor. Han spenderade tid med människor. Han botade sjuka, proklamerade fred och frid. Han kom med Guds rike, in i människors liv. De tog emot honom, blev förvandlade, de blev lärjungar och efterföljare.

Jesus sände lärjungarna. I Lukas 10 kan vi läsa att han sände dem som får in bland vargar. Han sände dem utan extra resurser. De fick inte ha med sig extra pengar eller extra skor. De fick ge upp sin bekvämlighet och var beroende av att Gud skulle förse dem genom de människor de mötte.

Lärjungarna mötte människor där de var. De kom till deras kultur. De steg över trösklar, in i hem. De åt med människor, drack med människor, umgicks med människor. De spenderade tid med människor. De botade sjuka, proklamerade fred och frid. De kom med Guds rike, in i människors liv. Och fler tog emot Jesus, blev förvandlade, blev lärjungar och efterföljare.

När Jesus talar om Guds rike liknar han det vid en surdeg som arbetas in i tre mått mjöl, tills allt blivit syrat.

Innan Jesus lämnar jorden ger han lärjungarna ett uppdrag: gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar. Han säger: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”.

Fadern sänder sonen. Sonen sänder lärjungarna.

Vi är lärjungarna. Samma uppdrag gäller oss idag. Samma sändning gäller oss idag. Det är detta som är församlingens mission.

Men istället för att leva i sändningen, samlar vi. Istället för att möta människor där de är, förväntar vi oss att de ska komma till oss. Vi säger: ”kom till våra gudstjänster, kom till våra verksamheter. Här är Guds rike, kom och var med”. Vi lägger mest tid, energi, pengar och resurser på verksamheter i våra kyrkobyggnader eller hem, och förväntar oss att människor ska ta sig in i vår kultur, över våra trösklar, in i våra byggnader. När det är vi som har fått uppdraget att gå till dem.

Vi har separerat surdegen från resten av degen.

I lärjungaskapet och efterföljelsen ligger försakelsen. Vi är kallade att ge upp vår bekvämlighet och leva i sändningen. Precis som Jesus lämnade sin härlighet, är vi kallade att lämna vår.

Guds rike är som en surdeg som syrar allt. Vi som församling kan få vara med och förvandla arbetsplatser, skolor, idrottsföreningar, hem och familjer genom att leva i det uppdrag vi fått. Genom att leva i sändningen.

Vi behöver våga tänka igenom, ifrågasätta och noga rannsaka hur vi praktiserar mission i vårt eget land idag. Är vi verkligen en missionerande rörelse?

Jag tror att vi behöver lägga mest tid och resurser på att utrusta och sända ut varandra som bärare av Guds rike, in i vardagen. Jag tror att vi behöver uppmuntra och utrusta varandra att möta människor där de är, i deras kultur, gå över trösklarna, in i människors hem. Äta med människor, umgås med människor, spendera tid med människor. Bota sjuka, proklamera fred och frid. Ta med oss Guds rike in i människors liv. Så att de kan ta emot Jesus, förvandlas, bli lärjungar och efterföljare, som i sin tur gör samma sak.

 

 

 

Annonser
Helig Ande · Jesus · mission

Myten om det sekulariserade samhället

imagesJag satt på tåget från Malmö i eftermiddags. Passade på att plugga lite. Håller för tillfället på att skriva en uppsats om profeter och profetia utifrån första Korinthierbrevet och satt därför och läste en bok i ämnet. Jag var relativt trött och måttligt inspirerad.

-Det ser ut som tunga grejer, hör jag hur killen snett emot mig säger.

– ja, svarar jag lite halvförläget…den är… mastig.

– vad handlar den om? fortsätter han.

jag tittar på titeln och svarar:

-om profetia och profeter inom den tidiga kristendomen och i antika Grekland.

– jaha, svarar han. Handlar den om Messias och så då?

På detta följer ett samtal där jag får berätta om min tro på Jesus, att han är verklig idag, vad han har gjort på korset, att han öppnat vägen till Gud och gjort det möjligt för oss att komma nära Jesus. Jag får sitta där, och berätta hur mycket han betyder för mig och att jag väntar på att han ska komma tillbaka en dag. Och killen lyssnar. Han är intresserad. Berättar om sin andliga resa, om andliga upplevelser, om en längtan.

På tåget. Klockan tre. En helt vanlig onsdag.

Tåget stannar. Killen tackar för sig. Han ska gå av. Vi får avbryta vårt samtal, lite för abrupt. Jag hinner åtminstone kasta ur mig en rekommendation att besöka en församling i staden där han bor. Han säger tack.

Det finns en andlig längtan och en andlig hunger. Det finns en öppenhet för Jesus. Att vårt land skulle vara så sekulariserat att människor inte vill ha Jesus tror jag är en lögn som vi kristna allt för länge har gått på. Den har dessutom varit bekväm att gömma sig bakom.

Jag tror vi behöver slå hål på den myten. Jag önskar att vi med mycket större frimodighet skulle tala om vem Jesus är, mitt i vår vardag. Jag önskar att jag skulle göra det ännu mer. Tänk om vi kunde vara lite mer som killen jag mötte på tåget, som vågade ställa frågor, som vågade berätta om sin andlighet.

Jag var så glad efter vårt samtal. Det gör något med en när man får dela med sig av Jesus till någon som ännu inte känner honom. Det är som att det ger andlig näring. Det väcker liv i det innersta. Tron blir, ännu mer, verklig och påtaglig. Och jag slås av, hur tydligt det är, att det är just det livet vi är kallade att leva.

efterföljelse · församlingsliv · lärjungaskap · ledarskap · mission

Tänk om. Tänk mission. Sänd ut!

mission bildVi behöver tänka om. Vi behöver låta vår tankeverksamhet snurra ett helt varv och ta ut en ny riktning. Du kanske inte håller med, men tillåt i alla fall tanken att tänkas.

Jesus ger upp sin härlighet för att bli människa. Han går hela vägen i ödmjukhet och lydnad. Han ger upp sitt kungadöme för att bli en tjänare för andra. När han växer upp, och går ut i tjänst, bryter han ner barriärer, tar sig förbi bekvämlighetszoner och går dit människorna, som vill ta emot honom, är.

När han sänder ut sina lärjungar, sänder han dem som får in bland vargar. Han sänder dem TILL människor. Det är lärjungarna som får ge upp sin trygghet och sin bekvämlighet. De får riskera att bli avvisade och utstötta. De får försöka hitta människor som tar emot dem. De får kliva över de höga, eller låga, trösklarna in till husen.

Det är varje efterföljares uppdrag, att ta sitt kors, följa Jesus och gå ut med evangeliet. Guds rike är som en surdeg som genomsyrar hela brödet. Lärjungarnas uppdrag är att utbreda Guds rike, på plats efter plats, genom den helige Andes kraft.

Men vi sitter i våra lokaler eller hem och förväntar oss att människor ska komma. Ibland går vi ut och hämtar in dem. Vi praktiserar uppdraget och lärjungaskapet i våra trygga zoner. Ibland gör vi trösklarna så låga vi kan för att människor ska hitta in.  Vi förväntar oss att det är de som ska ta sig till oss. De får ta de svåra kliven in i vår gemenskap. De får lära sig våra koder för att få höra om Jesus. De får anpassa sig till vår kultur.

Och om de tar sig över alla hinder och lär känna honom ser vi till att ge dem en falsk bild av efterföljelsen – om du bidrar till något i kyrkans verksamhet lever du ut uppdraget. Vi ger vidare bekvämlighets- och trygghetsnarkomani – ett missbruk, svårt att ta sig ur.

Är du ledare? Rannsaka dig själv. Hur mycket av ditt predikande och din evangelisation sker nedanför predikstolen och utanför kyrkdörrarna? Vad har du fått ge upp i fråga om bekvämlighet och trygghet?

Jag behöver ständigt rannsaka mig själv.

Jag tror att vi står inför ett val. Jag tror att det kommer en tid framöver då församlingar kommer att få se en större tillväxt. Människor kommer komma. Det finns en andlig hunger och längtan; en öppenhet för under och tecken.

Vi kan välja att vara nöjda och glada för det, och fortsätta ge vidare samma typ av efterföljelse som präglat våra församlingar de senaste åren.

Eller så kan vi välja att göra, och tänka om. Vi kan satsa på att utrusta och sända ut. Vi kan välja att ge vidare ett korsfäst, uppdragsorienterat lärjungaskap, drivet av Guds kärlek, i den helige Andes kraft – villigt att breda ut Guds rike trots försakelse och faror.

Frågan är om vi redo för den här typen av paradigmskifte?

efterföljelse · Gud · Jesus · lärjungaskap · mission

Ett himlastormande äventyr

”Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:

”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet
och predika ett nådens år från Herren.” (Luk 4:16-19)

Det här är hela julens budskap komprimerat i några meningar. Jesus blev människa för att förvandla och befria en hel värld. Han, som hade allt av gudomlighet i den himmelska världen valde bort sin tillvaro för att bli, inte bara människa, utan en tjänare för mänskligheten.

bloggbildJesus bjuder oss att vara med i världens mest spännande uppdrag. Det rike som genom hans ankomst tog plats på jorden får vi, när vi tar emot honom, vara med och utbreda. Det är det uppdrag han ger till var och en som väljer att följa honom. Men, det är inget enkelt uppdrag, det kräver hela vårt liv. Därför uppmanar han oss att beräkna kostnaden. Om vi vågar tacka ja, erbjuder han ett himlastormande äventyr. Vi får dra ut, tillsammans med honom, Konungen själv. Han har lovat att gå före och förbereda marken. Han leder oss över öppna fält och stormande hav, genom ökentrakter och till överflödande vattenfall. Det är en resa, full av liv, en resa vi aldrig skulle klara själva. Därför rustar han oss med sin egen Ande, hjälparen. Han sänder oss att proklamera sitt rike, att bota sjuka, driva ut demoner, att förändra världen – inte bildligt talat, utan som en reell, påtaglig verklighet.

Livet med Jesus, livet i efterföljelse, är så långt mycket mer än att fixa fikat inför gudstjänsten, att vara med i städgrupper, leda körer, hälsa välkommen eller predika i kyrkan söndag efter söndag. Livet med Jesus kostar, men är värt allt.

När kung Josia, i gamla testamentet, fick höra lagboken läsas upp, rev han sönder sina kläder. Hans hjärta brast i insikten om hur fel han själv och folket hade hamnat. Han ödmjukade sig och vände sig till Gud.

Kanske behöver vi, på samma sätt, återupptäcka vilket uppdrag Gud kallar oss till. Kanske behöver vi läsa evangelierna och Apostlagärningarna med nya ögon och låta orden drabba våra hjärtan. Kanske behöver vi ödmjuka oss och vända om. Jesus erbjuder ett totalt annorlunda liv – ett livsomvälvande äventyr.

efterföljelse · församlingsliv · lärjungaskap · mission · Uncategorized

En Jesusrörelse tar fart

I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur en Jesusrörelse tar fart. Jesus sänder ut sina lärjungar, rustar dem med Hjälparen – Anden. Det blir något av ett heligt kaos. I detta kaos av lärjungar som gör lärjungar, av människor som omvänder sig och låter döpa sig, bildas församlingen.

När vi läser om Paulus ser vi hur han åker till olika platser och berättar om Jesus, han missionerar, evangeliserar – samtalar om Jesus och proklamerar hans Herradöme. Människor kommer till tro, blir efterföljare. I vissa fall lämnar Paulus och kommer tillbaka efter ett tag. Han hjälper dem att utse ledarskap, i församlingarna som bildats som en naturlig följd på att människor har gett sig till Jesus. Det verkar vara lite rörigt. De problem vi kan läsa om i Paulus brev till de olika församlingarna, vittnar om det. Paulus får undervisa dem om vem Jesus är, hur församlingsliv ska levas, hur efterföljelsen ser ut.

Jag tror att vi kan få se det här hända idag. Om vi vågar lita på att Anden leder och att Jesus har kontrollen. Om vi vågar lita på den fulla kraften i evangeliet om Jesus.

Tänk om det kan få börja på samma sätt som vi kan läsa om i Apostlagärningarna. Tänk om budskapet om Guds rike kan nå ut, beröra, förvandla och skapa Jesusefterföljare. Tänk om det kan få börja där, och utifrån detta bildas församlingar. Tänk om det inte börjar med färdiga system eller korrekta läror. Tänk om det inte börjar med höga visioner eller flashiga gudstjänster. Tänk om det börjar med pånyttfödelse och lydnad. Tänk om det börjar med den Helige Andes kraft och ledning. Tänk om det börjar med att vi faktiskt går ut till människor där de är. Tänk om Jesus själv kommer bygga sin församling!

Det verkar som att Paulus börjar med missionen, människor kommer till tro på Jesus, församlingar bildas. Om det hade börjat med struktur och lära hade Paulus troligtvis inte behövt ta tag i den typ av svåra problem vi kan läsa om, till exempel i breven till Korint.

Jag tror, att om vi verkligen vill se en rörelse ta fart när det gäller församlingsplantering, behöver vi våga släppa kontrollen och lita på att Jesus bygger sin församling. Så får vi göra som Paulus sen, bemöta problemen när de uppstår. Om vi vill se en rörelse ta fart behöver vi släppa tanken på att människor endast ska komma till oss och våra församlingar (hur små eller stora de än är) och istället plantera församlingar utifrån de redan befintliga gemenskaper där människor kommer till tro.

Men, detta kräver att vi vågar kasta oss ut. Det kräver att vi vågar släppa kontrollen. Det kräver att vi tror att Jesus verkligen är Herre. Det kräver också att vi själva lever i en tydlig efterföljelse, så att efterföljelsen blir det vi ger vidare.

 

efterföljelse · mission

Jesus och uppdraget

En text som jag levt med de senaste veckorna är Johannes 4:1-42 – berättelsen om när Jesus möter den samariska kvinnan vid brunnen.

bild brunn

Det är en oerhört intressant text som går att angripa från flera vinklar. Det som mest har talat till mig, under de här veckorna, är hur Jesus möter människor och hur han själv fungerar i uppdraget.

För det första beger sig Jesus till Samarien. Det gjorde judarna i stort sett aldrig. De gillade inte samarierna. Konflikten som fanns mellan dem låg djupt rotad långt bak i tiden. En jude tog i stort sett alltid omvägar runt Samarien, om de inte hade väldigt, väldigt bråttom det vill säga. Trots detta, säger Johannes att Jesus måste ta vägen genom Samarien.

När Jesus anländer är han trött och sätter sig vid brunnen. Lärjungarna kilar iväg för att fixa lite mat till honom. Då kommer märkligt nog en kvinna fram till brunnen. Kvinnorna brukade vanligtvis hämta vatten på kvällen, vid solnedgången, men den här kvinnan kommer mitt på dagen. Och så händer något ännu märkligare – Jesus börjar prata med henne. Han ber henne om vatten.

Det här är så oerhört kontroversiellt. Inte nog med att den här personen var samarier, det var dessutom en kvinna. En rabbin talade inte med kvinnor. En god judisk man, vid den här tiden, skulle inte tilltala en kvinna på gatan – inte ens sin egen fru. Och han skulle definitivt inte försätta sig i en situation där han var ensam med en kvinna, inte ens med sin syster eller dotter.

Kvinnan själv blir chockad. Framför allt över att en jude tilltalar henne. Därför svarar hon honom väldigt skeptiskt och undrar varför han ber henne om vatten. Jesus, som är samtalens mästare, ser sin chans att mitt i den här situationen leda in konversationen på en helt ny nivå. Han börjar tala om att han har livets vatten och att den som dricker av det vattnet aldrig mer behöver törsta.

Kvinnan förstår inte riktigt vad Jesus menar och svarar i, vad som skulle kunna vara en ganska sarkastisk ton, att hon gärna vill ha det där vattnet så att hon inte behöver springa till brunnen fler gånger.

Så plötsligt, tar samtalet en helt ny vändning. Varför? Jo, Jesus ber kvinnan hämta sin man och när hon svarar att hon inte har någon ger han henne ett profetiskt tilltal rakt in i hennes situation. Samtalet hamnar nu på en ny nivå. Kvinnan börjar se att Jesus är något mer än bara en jude. Samtidigt brottas hon med sin egen bakgrund, det hon fått lära sig – att judarna har fel och samarierna rätt. Hon frågar Jesus hur han menar att det ligger till. Jesus ger henne en tredje utväg. Visserligen säger han att frälsningen ska komma från judarna men så fortsätter han:  ”Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Kvinnan svarar: ”Jag vet att Messias skall komma, han som kallas Kristus. När han kommer, skall han förkunna allt för oss.”

Där och då väljer Jesus, att för den här kvinnan, som lever ett liv med många olika män och som just i situationens stund har en relation med en man som hon inte är gift med, berätta att han är Messias. Han låter henne bära med sig vittnesbördet om vem han är, hem till sin stad, till sin gemenskap.

Jesus möter den här kvinnan. Han ser henne. Han ger henne en värdighet genom att tala med henne. Han lyfter henne, väljer att visa henne storheten i vem han är och vad han har kommit med. Han har ett djupt samtal med henne, på en hög nivå. Och trots hur hon har levt sitt liv, låter han henne dela med sig av vem han är, till de som finns runt omkring.

Kvinnan springer hem, hon delar med sig om vad Jesus har sagt. Hon säger att, han kanske är Messias. De som finns runt omkring henne blir nyfikna. De bjuder in Jesus att vara hos dem och han stannar där i två dagar. Många kommer till tro och de säger till kvinnan: ”Nu tror vi inte längre bara för dina ords skull. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare”.

Det finns som sagt oerhört mycket att säga om den här berättelsen och det skulle bli alldeles för tråkigt att läsa om jag skulle göra en lång utläggning. En sak jag själv hajade till över är att det mönster som Jesus ger lärjungarna i Lukas 10, när han sänder ut de sjuttio att gå in i en stad, stanna i det hem de blir mottagna och där predika Guds rike, också går att se i den här berättelsen.

Jesus möter kvinnan som, trots det rykte hon troligtvis hade, kunde påverka flera människor. Genom henne kommer budskapet om Jesus till staden Sykar. Kvinnan får vara en fridens person och genom hennes vittnesbörd öppnar människorna i staden upp sig och bjuder in Jesus att stanna hos dem. Jesus stannar, och människor får möta honom och komma till tro.

Jag tror att vi kan få följa Jesus exempel idag. Jag tror att det finns människor som är öppna för honom och som också kan få vara med och öppna upp hela gemenskaper för honom och för hans rike.

Mitt i den här berättelsen kommer lärjungarna tillbaka till Jesus. De blir chockade över att han talar med en kvinna. Och när de vill ge honom brödet de har köpt säger Jesus att han har mat att äta som de inte vet om. Lärjungarna blir precis lika konfunderade över detta som kvinnan blev när Jesus talade om att han hade levande vatten. Samtalets mästare fortsätter: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk”. Sen tar han tillfället och undervisar dem. Han talar om att skörden är mogen, att andra har arbetat och att lärjungarna har fått gå in i deras arbete.skörd

Det ligger något brådskande i det här – skörden är mogen, lärjungarna behöver arbeta. Om det är så viktigt för Jesus att göra Guds vilja, att han likställer det med att äta mat, bör det då inte vara lika viktigt för lärjungarna att göra Guds vilja? På något sätt får hela den här berättelsen vara en lärdom för lärjungarna, om det uppdrag Jesus ger dem.

Kanske är Jesus uppmaning till lärjungarna då, samma till oss idag: ”Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd”

församlingsliv · Husförsamlingsliv · lärjungaskap · mission

Från sökarvänlig till missionerande

gåSom jag var inne lite på i ett tidigare blogginlägg, står vi i ett läge där våra församlingars förhållande till samhället redan har och håller på att förändras.

Detta är något som vi är väl medvetna om. Vi har sett utvecklingen. Jag tror dock inte vi riktigt har landat i hur vi ska hantera den. Människor lämnar, få tillkommer. Vi har försökt hitta sätt att få människor att stanna, och att besöka.

Ett sätt, som har varit väldigt populärt, har varit att ha sökarinriktade gudstjänster – gudstjänster som är anpassade för att tilltala människor som inte är ”kyrkvana”. Till viss del har det nog fungerat. Jag tror dock många också har stött på problem i detta. Plötsligt finns det inte rum för Den Helige Andes ledning eller djupare undervisning. De som är ”gamla i gemet” känner sig inte tillgodosedda och väldigt mycket resurser läggs på att göra så ”lockande” gudstjänster som möjligt.

Jag tror att den här typen av gudstjänster har fungerat till viss del. De lyckas tilltala en viss kategori människor. Jag tror dock att om detta blir det sätt församlingen praktiserar både evangelisation och gemenskap blir problemen i längden stora. Oavsett hur mycket vi försöker anpassa våra möten/gudstjänster/samlingar, kommer de kulturella hindren kvarstå. De är omöjliga att utplåna. Det vi i slutändan gör är att be människor komma och anpassa sig in i våra former, hur lika vi än försöker göra oss dem. Man kan dessutom aldrig anpassa sig  till alla de olika kulturer vi möter i vårt samhälle idag. Inte ens om man försöker inrikta sig på en viss ålder kan man täcka alla de olika grupper med olika livsmönster som finns.

Det finns också en risk att det tär på församlingsmedlemmarna. Det krävs ofta väldigt mycket tid och energi för att få till stånd den här typen av gudstjänst eller event. Frågan är också om man då orkar lägga tid på relationer och möten då den Helige Ande får tillfälle att fylla på, där samtal kring Jesus, livet och bibeln får vara centrala.

Jag tror att vi behöver tänka om helt, eller, börja tänka lite mer som när Jesus sände ut lärjungarna. Han sände dem ut. Församlingar uppstod i de miljöer där Guds rike förkunnades.

Tänk om det är möjligt att få se människor komma till tro, bli förvandlade och börja leva liv i efterföljelse, i helt nya miljöer i vårt land idag. Tänk om vi kan ta Jesus in i nya kulturer istället för att försöka dra människor in i en lokal så att de där kan få höra om Jesus.

Att predika handlar om att människor som inte känner Jesus ska få höra om honom. Är det verkligen försvarbart att vi fortsätter lägga tid och energi på att göra detta i kyrkolokaler? Rent logiskt borde det vara mycket mer effektivt att ta sig ut där människor redan finns.

Jag drömmer om det här. I Helsingborgs husförsamlingsnätverk drömmer vi om det här. Och jag tror att det är något som kan få börja ske i hela vårt land, oavsett om man står i en rörelse av husförsamlingar eller i en mer traditionell församling. Men, det kräver att vi vågar tänka om och kasta oss ut.

Vad tror du?

församlingsliv · Husförsamlingsliv · ledarskap · mission · Uncategorized

Husförsamlingsliv – den apostoliska tjänstegåvan

276860_385868881490504_252213966_nDet är fantastiskt när man inser att man råkat publicera ett helt ofullständigt inlägg. Om du hann läsa det innan jag tog bort det fick du dig nog ett gott skratt. (Det var inte riktigt meningen att hänvisa till Jonas Melin som Jonas Melon) Här kommer det lite mer modifierade inlägget.

Någonting som uppmuntrades under New Wine konferensen var att de olika tjänstegåvorna skulle få komma i funktion i våra församlingar. Framför allt påpekades vikten av att låta det apostoliska och profetiska få större utrymme. (Jonas Melin skriver lite mer om det – här.) Jag tror att Gud har pekat på detta de senaste åren och att vi mer och mer håller på att hitta in i det, i våra olika församlingar.

När jag talar om den apostoliska tjänstegåvan tänker jag just på den som en tjänst och en gåva som Gud ger till församlingen – en funktion snarare än en position. (Jag vet att ordet kommer med en hel del bagage så om du undrar hur jag ser på ledarskap kan du läsa de blogginlägg som ligger under kategorin ledarskap)

Utifrån det jag själv står i – en rörelse av husförsamlingar kan jag se att det här har varit väldigt viktigt. Om inte den apostoliska tjänstegåvan varit i funktion hade vi troligtvis inte hamnat i Helsingborg. Som jag har förstått det handlar gåvan till stor del om att gå före in i nya situationer, att vara en utsänd som i sin tur rustar och sänder ut andra och att grunda nya församlingar.

Som en del av vårt nätverks DNA, ligger det utsändande – det missionerande – något jag tror är nödvändigt om vi vill se en rörelse ta fart. Står man i en längtan att starta en husförsamling/enkel församling/relationsbaserad församling (eller en församling över huvud taget), tror jag att man ska be Gud utrusta med den apostoliska tjänsten.

Utan den apostoliska tjänstegåvan i funktion riskerar man att bli inåtvänd, eller att stå still – att bli en samling människor som delar tron på Jesus, men som inte växer vidare. Jag tror att Gud kan, och vill, rusta oss med det vi behöver. I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur Paulus befann sig i ett sammanhang med endast lärare och profeter. De fastade och bad. På Guds tilltal la de händerna på Paulus och Barnabas och sände ut dem -Apg 13:1-3. Efter detta kallades de apostlar. De fick dela med sig av Jesus i helt nya sammanhang, utrusta lärjungar och ledare och se hur nya församlingar formades.

Om vi vill se församlingar som startar församlingar, om vi vill se en husförsamlingsrörelse ta fart – tror jag att vi behöver uppmuntra människor som har en apostolisk kallelse, att gå ut och göra det Gud har kallat dem till.

församlingsliv · mission

Samla eller sända?

bild bloggJag tror att man inom frikyrkan, som jag har störst erfarenhet av, till största del har praktiserat Sverigemission i kyrkan. Man har satsat tid och resurser på att anordna konserter, mötesserier och olika verksamheter att bjuda in icketroende till. Man har samlat människor, och när de har kommit till kyrkan har någon där berättat för dem om Jesus. Under en period, för ett antal år sedan, fungerade detta bra. Men, tiderna har förändrats. Vi behöver inse att att det som fungerade då, inte fungerar längre. Och om vi vågar se det kanske vi börjar titta på vad nya testamentet säger om mission – för det är ju främst där vi vill ha vår källa.

Jesus sänder ut. Han ber inte lärjungarna samla in.

Tyvärr tror jag att den samlande typen av mission har gett oss ett bagage. Vi har blivit trygga, i våra gemenskaper och med vårt sätt. Det är så mycket lättare att baka kakor, sjunga sånger, fixa bakgrunder, med mera, än att dela Guds rike i relationer utanför kyrkan. Jag tror att detta föder falsk trygghet. Vi tror, att vi litar på Gud men i själva verket litar vi på allt runt om, som vi själva anordnar. Och någonstans där, finns det en risk att vi slutar växa, att vi slutar mogna, att vi lutar oss tillbaka på våra egna ansträngningar när vi i själva verket ska luta oss mot Gud. Gud vill leda oss in i situationer där vi är i underläge och beroende av att han ska bli synlig.

Paulus skriver i sitt första brev till Korint, om hur det var när han för första gången besökte dem:

När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

Att fastna i trygghet och bekvämlighet är något vi alla riskerar att hamna i, oavsett församling, oavsett verksamheter eller avsaknad av verksamhet.

Paulus förlitade sig bara på Gud. Tänk, till och med han, kände sig rädd, svag och orolig. Känner du igen dig?

Personligen tror jag att vi behöver höja ribban. Vi behöver kasta oss ut och lita på Jesus. Och då menar jag inte att det måste handla om att åka till världens ände. Det kanske innebär att lägga tid på att lära känna en granne, att våga berätta att man tror på Jesus på jobbet, att erbjuda förbön när någon berättar om ett problem eller en svårighet. Jag tror, att det är där, i de små mötena med människor, som Jesus blir som mest synlig.

Jag tror att vi behöver ge varandra rätten till lärjungaskap fullt ut. Med det menar jag att vi behöver uppmuntra varandra att se Guds kallelse till var och en, inte bara till någon som kallas pastor, evangelist eller något annat fint. Är du en lärjunge är du kallad att gå ut med Guds rike i din omgivning. Du har rätt till det. Våga upptäck vad Gud har satt i din hand och använd det. Våga ta steg, om än små. Gud bär.