Jesus

Jesus – den ansvarslöse?

Läste härom morgonen berättelsen om Jesus och den samariska kvinnan vid brunnen. Det är en spännande berättelse med många perspektiv och djup. Man skulle kunna lyfta fram flera, men just då fastnade jag för missionsperspektivet. I den här berättelsen undervisar Jesus lärjungarna på ett mycket praktiskt sätt om mission. För det första spränger han gränser. Han går till ett annat folk med en annan religion, och dessutom möter han och samtalar med en kvinna (något som vid den här tiden och kulturen var helt otänkbart för en man). Det är heller inte vilken kvinna som helst utan en kvinna med dåligt rykte, som lever uppenbart fel.

Jesus uppenbarar vem han är för den här kvinnan och han låter henne bli den första som vittnar om honom i sin stad. I texten talar Jesus om för lärjungarna att de ska be att skördens Herre ska sända arbetare till skörden. Kvinnan som Jesus möter får fungera som en skördearbetare. Jesus vågar låta den här kvinnan, som lever i synd, dela med sig av vem han är till en hel massa människor. Hon får förtroendet att bära vittnesbördet om vem Gud själv är.

Ibland funderar jag på hur vi skulle reagera om Jesus skulle besöka oss i våra församlingar och agera som han gör i evangelierna. Hade vi inte tyckt att han var hemskt ansvarslös? Borde han till exempel inte väntat ett tag innan han lät kvinnan dela med sig av vem han är? Borde hon inte satt sig in i hans undervisning lite bättre? Kan det verkligen räcka med ett kort möte med Jesus för att få förtroendet att dela med sig av vem han är till fler? Borde han inte sett till att hon tog tag i hur hon levde innan?

Visserligen kommer Jesus själv till kvinnans hemstad och undervisar. Men det är på folkets egen begäran. Han stannar där ynka två dagar, sen drar han vidare. Vad skulle vi tycka om det?

Jesus verkar lita väldigt mycket på att han faktiskt kan förvandla människor helt på egen hand. Dessutom verkar han ha rätt mycket tilltro till att den som mött honom – oavsett om mötet varit kort eller långt – också kan berätta för andra om vem han är.

Tänk om vi som har mött Jesus skulle bli mer upptagna av att dela med oss av vem han är och vad han gjort än att diskutera vilka som har mest rätt eller fel i olika lärofrågor. Tänk om vi skulle våga lite mer. Våga lita på att orden om vem Jesus är faktiskt gör skillnad och att vem som helst som mött Jesus har fått förtroendet att berätta om vem han är.

Jag är i ärlighetens namn väldigt trött på diskussioner om lärofrågor hit och dit. Jag tror mest de upptar tid, väcker osämja, gör att kärleken svalnar och styr vårt fokus åt helt fel håll. Jag tror inte att enhet kommer av att vi alla kommer överens om en korrekt lära utan genom att vi tar emot varandra som syskon, sammanlänkade genom Anden. Det är lättare sagt än gjort men värt att sträva mot. Kanske kan vi då också fokusera på det som faktiskt är vårt uppdrag – att berätta för alla om Guds kärlek, nåd, liv, glädje och förvandling genom Jesus.

Annonser
Jesus

Att drabbas av oändlig kärlek

barn bildMan kan väl inte annat än förundras över hur mycket kärlek man kan känna till någon så liten. Tänk att en så liten liten människa, som i stort sett bara äter och sover, kan få hjärtat att slå extra slag, och att de där två vakna ögonen kan väcka oändliga djup av känslor. Den bara finns där, viljan att ta hand om, beskydda, älska, skämma bort. Viljan att göra vad som helst bara den lille får må bra.

När Jesus talar om vårt förhållande till Gud beskriver han oss som barn. Han ger oss rätten att bli Guds barn, rätten att ta emot Gud som vår pappa. En pappa som älskar, beskyddar och tar hand om.

Gud älskar oändligt. Han är kärlekens ursprung. Det innebär att all den kärlek jag känner till mina barn har sitt ursprung i Gud. Och Gud bevisar sin kärlek till mig och resten av världen när han sänder sin ende son, en del av sig själv för att återupprätta den relation han från början tänkt för hela mänskligheten. En nära, kärleksfull, hel relation.

Gud har lagt ner en del av sig själv i föräldraskapet. Jag tror att man i kärleken till ett barn kan se en liten bit av hur mycket Gud själv älskar oss.

Guds stora kärlek till oss är vår grund, det vi behöver drabbas av dagligen. Vi får lita på hans omsorg, överösas av hans kärlek, låta honom skämma bort oss. Inte för att vi förtjänar det. Bara genom att vara hans barn. Precis som en liten nyfödd får ta emot kärlek och omvårdnad bara genom att vara. Det är också detta som behöver vara vår drivkraft – att andra ska få drabbas av hans kärlek, på samma sätt som vi har drabbats. Det behöver vara bränslet för allt vi gör. Guds kärlek är konstant, den ökar inte av att vi gör goda gärningar. Den minskar inte när vi gör fel. Men när vi lever i den föder den efterföljelse, mission, glädje, villighet, uppoffring, godhet…

”Vi älskar för att han först har älskat oss.” – 1 Joh 4:19

Jesus

Så äntligen kom han

En vecka gammal är han nu, det tredje tillskottet i barnaskaran. Så älskad och efterlängtad. Sista veckan på graviditeten blev väl inte den bästa direkt, med öroninflammation, igentäppta bihålor, feber och förvärkar. Men, när det började lätta kom han med hast. Och allt gick bra. För det är jag så evinnerligt tacksam. Så här en vecka efter är vi lagom mörbultade och trötta. Både jag och David lider fortfarande av sviterna efter vad vi tror var en släng av influensa. Men förutom det är vi överväldigande lyckliga. Vi har fått världens vackraste liten, ett sant mästerverk. Ett namn har han fått också, Elis, fast här hemma går han mest under smeknamnet Lillis.

Det bästa i världen önskar vi honom, vår Lillis, nämligen Guds rika välsignelse.

Jesus

Från tvivel till visshet, från mörker till ljus.

196557_cross_1-1Idag är det långfredag. Påsken är en storslagen högtid som rymmer hela livet.

Idag får vi påminna oss om Jesus lidande, hans sår, hans förtvivlan. I Jesus möter vi en Gud som känner. Han vet för han har själv varit där. Han har blivit sviken, förråd av sina närmsta. Han har mött ångest. Den har trängt igenom hans kropp och själ. Han har upplevt hur alla vänder sig mot honom, blivit oskyldigt anklagad och mött döden efter timmar av förnedring och tortyr.

Vi får känna igen oss i lärjungarnas upplevelse. En förväntan som över en natt byts mot förtvivlan. Besvikelse. Rädsla. Övergivenhet.  Vad kände de när Jesus drog sitt sista andetag? Vilka ord dröjde sig kvar? Var det ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”? Eller var det ”Det är fullbordat”?

Tvivlet, att sväva mellan hopp och hopplöshet. Alla ”varför” och ”hur ska det nu bli”. Alla frågor om vad som var sant och inte. Ovissheten över framtiden.

Vi har facit, vi vet att det kommer en påskdag – en uppståndelse och seger. På påskdagen får vi fira. Då vänds tårarna och sorgen till glädje. Jesus seger blir synlig – segern över allt vad ondska och död heter. En storslagen triumf. Tvivlet byts till visshet. Liv, och åter liv. Jesus är uppstånden. Han är sannerligen uppstånden. Och hoppet får utplåna all hopplöshet.

Påsken rymmer livet. Där möter vi tvivel och förtvivlan, men vi slutar i glädje, liv och hopp. Det onda får inte det slutgiltiga ordet. Det goda segrar. Livet utplånar döden. Ljuset övervinner mörkret.

Jesus

Att gå in i slutfasen.

En graviditet börjar närma sig sitt slut. Jag har egentligen ingenting att klaga på. Mår fysiskt väldigt bra… men min hjärna har definitivt börjat entra stadiet då den liksom inte riktigt funkar längre. Den går i slow motion. Jag kan höra mig själv tala, men är osäker på vad jag säger.

Jag har dessutom gått in i städfreaksstadiet. Beter mig lite som om jag väntar värsta städmilitären. Stör mig fortfarande på att jag inte kommer åt längst in under badkaret. Försökte faktiskt… men fick ge upp då det var något stort (läs mage) i vägen. Beter mig lite som om det första den här krabaten kommer göra är att gå städinspektion. ”jaaa, jag ser att du inte tagit ordentligt här bakom elementet”, säger städmilitärbebisen (för då vi får så intelligenta barn kommer det här barnet naturligtvis födas med ett stort ordförråd) ”Gör om, gör rätt.” Sen hotar städmilitärbebisen att hoppa tillbaka in i magen tills allt är top notch.

Och det vill man ju inte… att bebisen ska hoppa tillbaka in i magen. Så då är det helt enkelt bäst att städa så noga man bara kan redan nu.

Och…mitt i allt detta flödar även en massa, något djupare tankar… men de får vänta. Vågar inte låta gravidhjärnan formulera dem.

Jesus

Middag med Jesus

MiddagmedJesusJag har haft förmånen att följa min svåger Rickard Cruz arbete med boken ”Middag med Jesus”. För ett litet tag sen blev den färdig och går nu äntligen att beställa.

Från Rickards blogg: ”Varför har nattvarden för många blivit en avancerad ritual när den bland de första kristna var glädjefyllda middagar med Jesus i centrum? Hur såg den historiska utvecklingen ut från köksbord i vanliga människors hem till offeraltaren i stora katedraler? Hur kan efterföljare till Jesus på 2000-talet återupptäcka Herrens måltid som en verklig måltid med riktig mat, överlåten gemenskap och obegränsad sprängkraft?

De här och många andra frågor om Herrens måltid försöker jag ge svar på i min nya bok Middag med Jesus som nu går att beställa i XP medias bokshop! Där kan man även gratis ladda hem boken första två kapitel som ett smakprov. Jag kan försäkra dig om att Middag med Jesus inte kommer att lämna någon oberörd. Min förhoppning är att den ska uppmuntra till efterföljelse av Jesus och ett återupptäckande av församlingens rötter. Gå in i bokshopen och beställ redan idag!”

Jag rekommenderar boken varmt. Den är enkel att läsa, men med ett gediget innehåll. Jag tycker framför allt att det var spännande att läsa om hur måltiden kom att utvecklas från att ha firats som knytkalas i hemmen till att firas i en traditionell kyrkolokal under speciella former.

Boken utmanar även vår förståelse av de texter som vi riskerar att läsa ganska slentrianmässigt. Hur ska man egentligen förstå Paulus ord om att den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det är, dricker en dom över sig?

Gör som jag och köp boken! Den är väl värd att läsas!

Jesus

Ut ur dimman

Vi har haft en sån där typisk småbarnsvecka. En febrig vecka. Med barn som byter av varandra i febrighet. Perfekt! Det ena barnet är lagom piggt för att reta det andra barnet som är slutkört och skållhett.

Man suckar en sån här vecka, och önskar att den snart är över. Den har innehållit way too much bolibompa och söta drycker. Och så här på slutet, barn som praktiskt taget klättrar på väggarna.

Men, nu verkar vi vara på väg ut ur dimman. Finally!

Tänk ändå vilket privilegium det är att kunna ha såna här veckor. Med tillgång till febernedsättande, ett varmt hem att lunka på i, sängar att svettas ner om natten – trygghet. Det är inte roligt med sjuka barn. Men. De har möjlighet till vård, och rätt till sina föräldrars omvårdnad.

Jag är tacksam över att få ha det så otroligt bra. Det är alldeles för många som inte har det så. Och det tåls att påminna sig om emellanåt.

Jesus

Tystnad

Det är lite tyst på bloggen. Vissa tider kräver eftertanke och reflektion. I vissa tider behöver orden vara få. En av mina önskningar för det nya året var faktiskt att bli mer fåordig. Kanske tar detta sig uttryck även här.

Men, bloggen sover bara den är inte död. Och du märker nog när den vaknar.

Jesus

Skyller på hjärncellsreducering

Så där ja! Då har vi firat jul, nyår och en svärfar som har fyllt 60. Det var mycket trevligt alltihop. Nu skulle vi bara behöva nån månad att vila upp oss på också. Tydligen tyckte våra kroppar att det var bäst att ta tillfället i akt och riktigt vila ut efter senaste firandet, vilket resulterade i att vi försov oss idag.  Vilket i sin tur resulterade i att jag missade det inbokade skolsköterskebesöket med sexåringen. Som tur var hade hon överseende och vi fick komma ändå. Phu phu. Var väldigt nära att köra på ”jag är gravidochförvirradkortet” men lät bli. Vet inte om man fortfarande får köra på det vid tredje graviditeten eller om det endast är giltigt vid första… Det borde växa i giltighetsgrad i takt med graviditeter då det känns som att fler och fler hjärnceller får sätta livet till… men jag vet inte om det stämmer.

Så kan det vara. Nu fortsätter vi dagen med nya tag!

Jesus

Onsdagstankar

Och så några tankar en helt vanlig onsdag…

Läste precis i Dagen om att Svenska bibelsällskapet har gått ut med en utmaning att läsa bibeln varje dag. Jag ser i sig inget fel i det alls. Tror verkligen vi behöver läsa mycket bibel och ofta… men jag är osäker på om den här typen av utmaning leder till mer bibelläsning.

Varför läser vi så lite bibel? På 70-talet spådde man att bibelläsningen skulle öka på grund av den nya bibelöversättningen. Vi kan se att det inte blev så.

flippJust nu är något som kallas ”flippat klassrum” på tapeten i skolvärlden. Flippat klassrum handlar kort sagt om att istället för att eleverna ska lyssna på föredrag i klassrummet, kommer de dit redan förberedda och pålästa på ämnet. De har kanske sett föredragen innan, läst litteratur och satt sig in i olika teman. När de sedan kommer tillsammans får de möjlighet att samtala och reflektera över detta.

I församlingen är predikan och undervisningen oftast formad utifrån hur det rent klassiskt ser ut i skolan. Någon håller ett föredrag och de andra lyssnar.

Det skulle vara intressant att se vad som skulle hända om man hade lite mer ”flippade samlingar” i församlingen. Där man förväntade sig att de som deltar har något att bidra med i samtalen.

Kanske skulle det vara ett sätt att få igång bibelläsningen; genom att flippa bibelundervisningen? Kanske skulle vi börja undervisa varandra lite mer? Kanske skulle engagemanget växa?

Jag kan se att det fungerar så i våra husförsamlingar… och jag tror det skulle vara applicerbart i många sammanhang.

Som sagt… bara lite tankar så här en onsdag.