Jesus · kvinnor som leder · ledarskap

LEDARE SOM ÄR KVINNOR I NT

Det här är del 3 av 6 i Maria Cruz och Rickard Cruz bloggserie om kvinnor som ledare. Författare till denna del: Rickard

För att förstå vad Jesus, den nytestamentliga församlingen och de nytestamentliga författarna har för inställning till kvinnor som ledare så är det en god hjälp att titta på konkreta exempel. Här kommer ett gäng.

Maria från Magdala, Johanna och Susanna – Tre kvinnor som följde Jesus och nämns flera gånger i evangelierna. Vid ett tillfälle står det att Jesus var tillsammans med de tolv lärjungarna – och dessa tre kvinnor. Varför det bara fanns män bland de tolv var förmodligen för att de reste, levde, övernattade och umgicks extremt tätt med varandra under tre års tid och att det hade varit väldigt svårt att göra det med en blandad grupp i det samhället. (Luk 8:1-3)

Maria från Magdala – Hon fick ett livsförvandlande möte med Jesus när han befriade henne från sju onda andar. Hon blev en av Jesus efterföljare och reste ibland tillsammans med honom. Hon satt precis som de andra lärjungarna vid Jesus fötter och tog emot hans undervisning Hon var närvarande vid de två viktigaste händelserna i Jesus liv; korsfästelsen och uppståndelsen. Hon nämns minst tolv gånger i de fyra evangelierna vilket är mer än de flesta av de manliga lärjungarna. Jesus valde att vid sin uppståndelse låta Maria vara den första som han visade sig för. Han sände henne också att vara det första vittnet om uppståndelsen för de andra lärjungarna. Detta tvärtemot det rådande systemet i samhället där kvinnor inte ansågs vara trovärdiga som vittnen. (Joh 20:11-18)

Fillippus fyra ogifta döttrar – Fyra kvinnor med profetisk gåva. Vi vet inte om de ansågs vara profeter eller inte. Det vi vet är att det redan i GT fanns både manliga och kvinnliga profeter och att Andens utgjutande på pingstdagen definitivt inte inskränkte smörjelsen och gåvorna utan däremot gjorde den tillgänglig för alla troende. Det är därför en självklarhet att profeter kan vara både män och kvinnor. (Apg 21:8-9)

Febe – medarbetare till Paulus som tjänade församlingen i Kenkrea. Vi vet inte vilken tjänst/gåva hon hade men att hon nu reste till Rom med Paulus rekommendationer kan mycket väl antyda att hon var en resande tjänstegåva. (Rom 16:1)

Maria – arbetare i församlingen i Rom. Hon var en församlingsarbetare och ledare som hade gjort stor skillnad för församlingen i Rom.  (Rom 16:6)

Junia – enligt Paulus var hon en högt ansedd apostel. I århundraden har den kvinnliga aposteln Junia vållat huvudbry för den manliga kyrkliga hierarkin. Många har lönlöst försökt att hävda att Junia egentligen var en man men det finns inga bevis för något annat än att hon faktiskt var en kvinna. (Rom 16:7)

Tryfena och Tryfosa – två kvinnor som Paulus kände vid namn och som arbetade i Herren i församlingen Rom. Med andra ord någon form av ledare. Deras namn gör det troligt att de antingen var slavar eller före detta slavar. (Rom 16:12)

Troligen var de kvinnor och män som nämns i hälsningarna i Romarbrevet 16, med något undantag, församlingsledare i de olika husförsamlingar som församlingen i Rom bestod av.

Priska/Priscilla – tillsammans med sin man Akvila medarbetare till Paulus. Ibland skriver Paulus hennes namn före Akvilas namn och ibland är det Akvilas namn som nämns först. Ordningen dem emellan verkar inte vara något som Paulus bryr sig om. Priska och hennes man reste och flyttade flera gånger. I både Efesos, Korint och Rom samlades en församling i hennes hus. Troligen fungerade hon och hennes man som ädlste/församlingsledare. Hon och hennes man träffade Apollos tidigt i hans tjänst och undervisade honom grundligt. Han omtalas senare som en apostel. (Apg 18:2-3, 18, 26, Rom 16:3-4, 1 Kor 16:19, 2 Tim 4:19)

Evodia och Syntyke – vänner, ledare och medarbetare till Paulus i evangeliets tjänst i församlingen i Filippi. (Fil 4:2-3)

Jag tror att dessa exempel talar för sig själv.

Annonser
församlingsliv · Husförsamlingsliv · ledarskap · mission · Uncategorized

Husförsamlingsliv – den apostoliska tjänstegåvan

276860_385868881490504_252213966_nDet är fantastiskt när man inser att man råkat publicera ett helt ofullständigt inlägg. Om du hann läsa det innan jag tog bort det fick du dig nog ett gott skratt. (Det var inte riktigt meningen att hänvisa till Jonas Melin som Jonas Melon) Här kommer det lite mer modifierade inlägget.

Någonting som uppmuntrades under New Wine konferensen var att de olika tjänstegåvorna skulle få komma i funktion i våra församlingar. Framför allt påpekades vikten av att låta det apostoliska och profetiska få större utrymme. (Jonas Melin skriver lite mer om det – här.) Jag tror att Gud har pekat på detta de senaste åren och att vi mer och mer håller på att hitta in i det, i våra olika församlingar.

När jag talar om den apostoliska tjänstegåvan tänker jag just på den som en tjänst och en gåva som Gud ger till församlingen – en funktion snarare än en position. (Jag vet att ordet kommer med en hel del bagage så om du undrar hur jag ser på ledarskap kan du läsa de blogginlägg som ligger under kategorin ledarskap)

Utifrån det jag själv står i – en rörelse av husförsamlingar kan jag se att det här har varit väldigt viktigt. Om inte den apostoliska tjänstegåvan varit i funktion hade vi troligtvis inte hamnat i Helsingborg. Som jag har förstått det handlar gåvan till stor del om att gå före in i nya situationer, att vara en utsänd som i sin tur rustar och sänder ut andra och att grunda nya församlingar.

Som en del av vårt nätverks DNA, ligger det utsändande – det missionerande – något jag tror är nödvändigt om vi vill se en rörelse ta fart. Står man i en längtan att starta en husförsamling/enkel församling/relationsbaserad församling (eller en församling över huvud taget), tror jag att man ska be Gud utrusta med den apostoliska tjänsten.

Utan den apostoliska tjänstegåvan i funktion riskerar man att bli inåtvänd, eller att stå still – att bli en samling människor som delar tron på Jesus, men som inte växer vidare. Jag tror att Gud kan, och vill, rusta oss med det vi behöver. I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur Paulus befann sig i ett sammanhang med endast lärare och profeter. De fastade och bad. På Guds tilltal la de händerna på Paulus och Barnabas och sände ut dem -Apg 13:1-3. Efter detta kallades de apostlar. De fick dela med sig av Jesus i helt nya sammanhang, utrusta lärjungar och ledare och se hur nya församlingar formades.

Om vi vill se församlingar som startar församlingar, om vi vill se en husförsamlingsrörelse ta fart – tror jag att vi behöver uppmuntra människor som har en apostolisk kallelse, att gå ut och göra det Gud har kallat dem till.