församlingsliv · Guds röst · Helig Ande · nådegåvor · profetia

Att höra Guds röst – del 3

En bibeltext jag suttit och funderat på är när Paulus ska bege sig till Jerusalem (Apg 21:1-15). Först möter Paulus ett gäng lärjungar som genom Anden uppmanar honom att inte åka till Jerusalem. Paulus fortsätter ändå. Sedan träffar han profeten Agabus som profeterar att Paulus kommer bindas i Jerusalem och lämnas åt hedningarna. Efter denna profetia ber Paulus medarbetare och vänner honom att stanna och inte fortsätta sin resa. Han reser ändå. I Jerusalem sker det som Agabus förutsagt.

Hur ska man tolka dessa verser? Gjorde Paulus fel?

Jag tror att den här texten kan lära oss mycket om det profetiska tilltalet. De första lärjungarna som mötte Paulus upplevde troligtvis att något ont skulle hända honom i Jerusalem, utifrån detta antog de att han inte borde åka dit. Det skulle kunna vara så att de fick ett tilltal om vad som skulle ske, och la in sin egen tolkning över hur Paulus skulle handla utifrån det.

När Agabus profeterar, förutsäger han endast vad som kommer ske med Paulus, han råder honom varken från, eller till att åka. Däremot påverkas hans vänner av tilltalet och de låter oro och rädsla styra deras tolkning av hur Paulus borde handla. Paulus verkar snarare ta tilltalet som en förberedelse på vad som väntar i Jerusalem. Troligtvis hade han själv upplevt att Gud bekräftat för honom att han skulle åka till Jerusalem, och detta fick ”stå över” lärjungarnas tilltal, och fungera som utgångsläge för hur han tolkade Agabus profetia.

När vi fortsätter texten kan vi se att Gud är med Paulus i Jerusalem och hur han själv kommer till honom med uppmaningen: ”Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom.” -Apg 23:11

Jag tror dels att detta kan lära oss något om vår mänsklighet när det gäller profetiska tilltal – vi lägger lätt in egna tolkningar och påverkas av känslor och erfarenheter. Vi kan ha delvis rätt när vi hör ifrån Gud, och inför det faktumet måste vi vara ödmjuka.

Jag tror även att texten lär oss att våga lita på Guds personliga tilltal. Paulus var trygg i vart Gud hade kallat honom och lät inte de andra tilltalen påverka detta. Han hade en sund inställning och vågade lita på Guds omsorg och kraft.

efterföljelse · Helig Ande · Uncategorized

Ledd av Anden

vinden stor

Man kan inget annat än förundras när man läser Apostlagärningarna. Jag tänker till exempel på Petrus som först träffar en lam man och säger till honom att ta sin bädd och gå. Sen går han vidare och befaller en död kvinna att stå upp. Vilken frimodighet! Han verkar inte ens ha tvekat. (Det hade ju varit fullt förståeligt annars.) Och i båda fallen gör Jesus under. Varken förlamning eller död är för stort för honom.

Det är svårt att tro att detta är samme Petrus som vi läser om i evangelierna, som lovar högt men håller lågt. Han som i ena stunden bedyrar att han aldrig ska överge Jesus men som i nästa förnekar att han ens känt honom. Det är svårt att tro att det är samme man som efter Jesus död håller sig gömd och inlåst i rädsla för vad som skulle kunna hända honom. Något har uppenbarligen hänt. Han har blivit uppfylld av den Helige Ande, han har fått känna kraften och förvandlingen.

I apostlagärningarna kan vi också läsa om Filippus. Om hur han fick ett tilltal att gå ut mitt under de hetaste timmarna på dagen, handlade på det, och fick berätta om Jesus för den Etiopiska hovmannen. På samma sätt tror jag att Jesus vill leda oss. Tänk att ännu mer få leva i det ständiga lyssnandet. Att höra Guds röst på ett naturligt sätt i vardagen. Jag tror att han vill tala till oss i vardagen och att ett pågående samtal kan få leva i oss. Kanske är det vad som menas med att be oavbrutet? Tänk att få höra vad Jesus vill tala in i andra människors liv på ett naturligt sätt och att låta Anden leda dit Anden vill, så att Jesus får äran och människor får möta hans stora kärlek.

Så oerhört spännande.

Jag är övertygad om att samma saker som vi kan läsa om i Apostlagärningarna är fullt möjliga idag. Jag längtar efter ett liv med övernaturliga inslag på vardaglig basis. Om jag möter någon som har problem, vill jag erbjuda förbön och hjälp. Om jag möter någon som är sjuk, vill jag be om ett helande. Jag vill vara fylld av frimodighet, barmhärtighet och kärlek. Jag vill se Guds rike breda ut sig i min omgivning. Och om till och med Petrus, med alla sina brister, kunde vara ett verktyg för Guds kraft då vågar jag tro att det finns hopp även för mig. Kanske handlar det mest om att inse vad Jesus redan gjort, och gett – sin Ande, och börja gå?