Jesus

Om inte vetekornet faller i jorden och dör…

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på pionjärbloggen.

”Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” (Joh 12:24-26)

Det är inte förrän vi dör bort ifrån oss själva vi kan bära frukt.

De senaste sex åren har för mig personligen inneburit att jag har fått dö bort från område efter område i mitt eget liv.

Innan vi flyttade läste jag en pastors- och ledarskapsutbildning. Även om jag inte hade några storslagna planer på att bli anställd som pastor fanns det ändå någon form av plan på att jobba i församling. Planen gick i uppfyllelse, men inte riktigt på det traditionella sättet.

Vi flyttade som ett team ner till Helsingborg för att dela med oss av Jesus och leva församlingsliv. Jag var inte anställd, hade ingen titel, tjänade inga pengar . Och det har i perioder varit jobbigare att hantera än vad jag från början hade trott. Jag har under resans gång insett att Gud har behövt slipa och arbeta bort mina egna ambitioner för att plantera sina.

För mig satte detta min kallelse på prov. Det var till viss del lättare att ignorera kallelsen än att våga leva ut den utan till synes ekonomisk bärighet.  Visst fanns jag med som ledare, men inte i den mån jag egentligen upplevde mig kallad till. Detta skapade naturligtvis en frustration i mig som inte var helt lätt att hantera.

De första åren här i Helsingborg var för mig en ökenvandring, full av tvivel och stundom en stark längtan att bara återvända hem. Hemma hade jag åtminstone kunnat få jobb lättare, och ett hus till ett vettigt pris. Dessutom hade vi haft mycket lättare tillgång till barnvakt och jag hade kunnat leva närmre min familj.

Att flytta hem var dock i slutändan inget alternativ. Gud hade tydligt satt oss i Helsingborg och att lämna skulle vara att ta ett steg i helt fel riktning.

Jag har många gånger fått återvända till när Jesus, efter sin uppståndelse, samtalar med Petrus och säger: ” Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.” [Joh 21:8)

Jag får gång på gång kapitulera inför det faktum att det här i mångt och mycket är vad det kristna livet handlar om. Jesus uppmanar oss att varje dag bära vårt kors. Och även om livet med honom är fullt av glädje och välsignelse finns även den här sidan av myntet – för vi är fortfarande människor.

Jag tror att Gud behöver forma oss och ta oss igenom perioder av öken, perioder där vi får dö bort ifrån område efter område i våra liv.

Jag kan så här i efterhand se att jag behövde dö bort ifrån mina egna förväntningar och ambitioner, från min egen längtan efter trygghet och att få bekräftelse. Jag behövde även dö bort ifrån rädslan för vad andra skulle tycka och tänka om jag vågade dela min innersta längtan och min kallelse.

Ökenvandringen nådde dock sitt slut. Det innebär förvisso inte att jag är klar på alla dessa områden, men jag är i mångt och mycket igenom. Jag är fortfarande inte anställd, har ingen titel och ingen lön. Men jag har erkänt min kallelse och kan se att Gud välsignar och leder vidare.

Nu har jag valt att vara extra personlig i det här blogginlägget. Jag tror nämligen att det finns människor som bär på en längtan och ett kall att göra något utöver det vanliga, något som inte passar inom ramarna, men där rädslan för vad det innebär kanske har tagit över.

Gud kallar oss att dö bort ifrån oss själva och lita på honom. När vi ger upp vårt eget och ger rum för honom kan vi lita på att han förser på alla livets områden.  Jag tror att det här landet behöver pionjärer som vågar bryta ny mark och som vågar tro att Gud håller, även utanför ramarna. Och troligtvis behöver inte alla lika många år i öknen som jag.

Annonser
efterföljelse · lärjungaskap · Uncategorized

Bland tistlar eller i god jord?

TistelJag sitter och läser i Markus 4; liknelsen om såningsmannen. Jag läser om sådden som hamnar vid vägen och blir uppäten av fåglar; om sådden som hamnar på stenig mark och inte får någon rot; om sådden som hamnar bland tistlar och växer upp men kvävs; och slutligen om sådden som faller i god jord och bär rik frukt.

Sen läser jag liknelsen innebörd. Och när det kommer till tistlarna och den goda jorden hugger det till i mig. Sådden som hamnar i god jord är de som hör ordet, tar emot det och bär frukt, trettiofalt, sextiofalt och hundrafalt. Och så funderar jag på hur det ser ut i vårt land, på hur det ser ut i min omgivning. Och så tänker jag på betydelsen av sådden som hamnar bland tistlarna; det är de som har hört ordet men bedräglig rikedom, världsliga bekymmer och begär efter allt annat kommer in och kväver ordet.

Bedräglig rikedom. Världsliga bekymmer. Begär efter allt annat.

Som sagt, det hugger till.

Låt oss inte bara ta för givet att sådden har fått falla i god jord.