Jesus

Ut ur dimman

Vi har haft en sån där typisk småbarnsvecka. En febrig vecka. Med barn som byter av varandra i febrighet. Perfekt! Det ena barnet är lagom piggt för att reta det andra barnet som är slutkört och skållhett.

Man suckar en sån här vecka, och önskar att den snart är över. Den har innehållit way too much bolibompa och söta drycker. Och så här på slutet, barn som praktiskt taget klättrar på väggarna.

Men, nu verkar vi vara på väg ut ur dimman. Finally!

Tänk ändå vilket privilegium det är att kunna ha såna här veckor. Med tillgång till febernedsättande, ett varmt hem att lunka på i, sängar att svettas ner om natten – trygghet. Det är inte roligt med sjuka barn. Men. De har möjlighet till vård, och rätt till sina föräldrars omvårdnad.

Jag är tacksam över att få ha det så otroligt bra. Det är alldeles för många som inte har det så. Och det tåls att påminna sig om emellanåt.

Annonser
Jesus

Skyller på hjärncellsreducering

Så där ja! Då har vi firat jul, nyår och en svärfar som har fyllt 60. Det var mycket trevligt alltihop. Nu skulle vi bara behöva nån månad att vila upp oss på också. Tydligen tyckte våra kroppar att det var bäst att ta tillfället i akt och riktigt vila ut efter senaste firandet, vilket resulterade i att vi försov oss idag.  Vilket i sin tur resulterade i att jag missade det inbokade skolsköterskebesöket med sexåringen. Som tur var hade hon överseende och vi fick komma ändå. Phu phu. Var väldigt nära att köra på ”jag är gravidochförvirradkortet” men lät bli. Vet inte om man fortfarande får köra på det vid tredje graviditeten eller om det endast är giltigt vid första… Det borde växa i giltighetsgrad i takt med graviditeter då det känns som att fler och fler hjärnceller får sätta livet till… men jag vet inte om det stämmer.

Så kan det vara. Nu fortsätter vi dagen med nya tag!

Jesus

Från generation till generation

I vår husförsamling är vi många barn. För oss har det alltid varit viktigt att se barnen som en del av församlingen. Detta får också konsekvenser för hur det ser ut när vi möts. Det är självklart att barnen är med! Det kräver en del av oss vuxna, och det kräver en del av barnen – i detta lär vi oss respektera och förstå varandra.

När vi möts är vi ibland lika många barn som vuxna, ibland fler barn. Vi vill att alla ska vara delaktiga på något sätt. Barnen är med och berättar hur de har haft det i veckan. De är med och delar bönesvar och böneämnen. De önskar lovsånger, är med och ber och de är naturligtvis även med när vi äter och firar Herrens måltid. Ibland är de med i samtalen ganska länge men oftast springer de iväg och leker efter en stund. Vi leker ofta bönekurragömma tillsammans. En mycket trevlig lek för alla generationer!

För ett par veckor sedan läste vi tillsammans allihop, ur barnens bibel, om när Petrus och Johannes mötte den lame mannen vid Sköna porten. Vi läste om hur de fick säga till honom att stå upp och gå, och hur Jesus gjorde honom frisk. När vi hade läst samtalade vi tillsammans om vad texten betyder och om vad vi ska göra. Johan (en av de vuxna i vår församling) frågade om det var någon som hade ont någonstans. Det var flera som svarade ja, och mitt i allt började vi be för varandra. I detta var barnen med, vi gick alla runt tillsammans och la händerna på den som inte mådde bra.

Det fina med att vara tillsammans barn och vuxna är att allt blir lite mindre komplicerat. Bönerna blir enkla och korta – men kärnfulla. Karismatiken blir mer naturlig och vardagsnära. Barnen hjälper många gånger oss vuxna att tro på ett mer självklart sätt. Samtidigt får barnen se oss vuxna söka oss nära Gud, bli berörda, dela svårigheter och glädjeämnen. Och de får lära sig lyssna och respektera andra.

Det är alltid lite rörigt och lite kaosartat. Hela församlingen får ta del av treårstrots, tvåårsbus, ”spring i benen”, ”tråkiga” vuxensamtal, ”sitta still och lyssna”, glädje, sorg.

Det är okonstlat, enkelt och Jesuscentrerat!

församlingsliv · Husförsamlingsliv · Uncategorized

Husförsamlingsliv – Ingen söndagsskola?

imagesEn återkommande fråga när det gäller det här med husförsamlingar är hur vi gör med barnen. Hur ska det gå för dem utan kyrkliga verksamheter att vara med i? Det är en fråga jag själv har ställt många gånger. Skolad hela den frikyrkliga vägen; med söndagsskola, barnkör, scout, ungdomssamlingar (saker, jag är tacksam för och som bidragit till att forma den jag är idag) har jag helt ärligt tänkt; hur ska det gå?

Men, det främsta ansvaret för våra barns andliga utveckling har vi som föräldrar, och vi bär ansvaret tillsammans med resten av vår husförsamling. Vi läser bibeln tillsammans med barnen dagligen, vi lovsjunger, ber och samtalar om tron regelbundet. Om någon i familjen är sjuk hjälps vi alla åt att lägga händerna på den personen och be.

När vi träffas med församlingen är barnen med vid måltiden. De är med när vi bryter brödet och får vara med och svara på varför vi gör det. De är med och delar hur deras vecka har varit, de är med när vi skickar runt glaset med druvjuice som symboliserar blodet. De är med och tackar. För det mesta är de med en stund när vi läser bibeln. Ibland börjar vi med att läsa barnens bibel tillsammans, eller så går någon iväg med dem och gör det. De är vanligtvis med när vi ber för varandra. De får möjlighet att be högt om de vill eller bara sitta med. Ibland vill de inte – då behöver de inte. Ibland leker vi bönekurragömma allihop tillsammans i hela huset (rekommenderas skarpt!). Ibland leker barnen jättebra själva, och då får de göra det utan att vi stör dem. Ibland är det totalt kaos. Och det får det vara! Ett heligt underbart kaos. Och i det blir faktiskt Jesus väldigt verklig. Barnen hjälper oss minst sagt att ha fötterna på jorden.

Stör de inte då? Jo. Det gör de. Fast egentligen är väl det bara en konstruktion. De stör mitt inrutade mönster av hur jag tänker att en samling ska gå till. De stör inte när det kommer till att dela livet och Jesus. I det är de högst delaktiga.

Så, för att svara på frågan hur vi gör med barnen, vi är församling – tillsammans.

Den här veckan rekommenderar jag skarpt att ni tittar in på pionjärbloggen. Min svåger Rickard skriver, som vanligt, tänkvärt och utmanande.