Jesus

Från tvivel till visshet, från mörker till ljus.

196557_cross_1-1Idag är det långfredag. Påsken är en storslagen högtid som rymmer hela livet.

Idag får vi påminna oss om Jesus lidande, hans sår, hans förtvivlan. I Jesus möter vi en Gud som känner. Han vet för han har själv varit där. Han har blivit sviken, förråd av sina närmsta. Han har mött ångest. Den har trängt igenom hans kropp och själ. Han har upplevt hur alla vänder sig mot honom, blivit oskyldigt anklagad och mött döden efter timmar av förnedring och tortyr.

Vi får känna igen oss i lärjungarnas upplevelse. En förväntan som över en natt byts mot förtvivlan. Besvikelse. Rädsla. Övergivenhet.  Vad kände de när Jesus drog sitt sista andetag? Vilka ord dröjde sig kvar? Var det ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”? Eller var det ”Det är fullbordat”?

Tvivlet, att sväva mellan hopp och hopplöshet. Alla ”varför” och ”hur ska det nu bli”. Alla frågor om vad som var sant och inte. Ovissheten över framtiden.

Vi har facit, vi vet att det kommer en påskdag – en uppståndelse och seger. På påskdagen får vi fira. Då vänds tårarna och sorgen till glädje. Jesus seger blir synlig – segern över allt vad ondska och död heter. En storslagen triumf. Tvivlet byts till visshet. Liv, och åter liv. Jesus är uppstånden. Han är sannerligen uppstånden. Och hoppet får utplåna all hopplöshet.

Påsken rymmer livet. Där möter vi tvivel och förtvivlan, men vi slutar i glädje, liv och hopp. Det onda får inte det slutgiltiga ordet. Det goda segrar. Livet utplånar döden. Ljuset övervinner mörkret.

Jesus

Uppslukat av livet

Vi har precis lagt allhelgonahelgen bakom oss. Allhelgonahelgen är en helg då vi på ett speciellt sätt får ta tid och minnas de som lämnat oss. Det är också en helg då vi påminns om vår egen dödlighet.

Idag skjuter man gärna bort tankarna på döden. Man blundar för den, försöker fly den. Kanske för att man är rädd. Man vet inte hur man ska hantera den. Man strävar efter ungdom och hoppas på att kunna leva så länge som möjligt, och helst uppnå odödlighet i egen kraft. Detta föder en självcentrering och ett självfokus.

Men, när vi inte vågar tackla döden, missar vi även en stor del av livet. Vi missar de djupa insikterna om vad som är viktigt, vad som är av värde.

Jesus inbjuder till odödlighet. Han har segrat över döden genom sin egen uppståndelse. Han är det eviga livet i sig själv. När vi tar emot honom tar vi också emot hans uppståndelse och evighet. Vi behöver därför inte frukta döden. Döden är besegrad.

Paulus skriver i 2 Kor 5:1.5:

Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en boning som inte är gjord med händer, en evig boning i himlen. 2 Så länge vi bor i detta tält, suckar vi därför och längtar att få ikläda oss vår himmelska boning, 3 ty när vi är klädda i den skall vi inte stå där nakna. 4 Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill inte bli avklädda utan överklädda, för att det som är dödligt skall bli uppslukat av livet. 5 Och den som har berett oss för detta är Gud, som har gett oss Anden som en handpenning.

Vi väntar inte på att vår kropp ska dö. Vi väntar på att den ska bli uppslukad av livet. Vi väntar inte förgängelse utan oförgänglighet.

Vårt sista andetag blir vårt första, i något nytt, i en ny kropp, en annan verklighet.

Vilken trygghet. Vilket hopp.

Jesus

Församlingen som förlorade sin självbild

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen.

Församlingen är inte en organisation. Den är en organism. Den består av människor – efterföljare till Jesus. Paulus beskriver den som en kropp, en helhet med många lemmar. Jesus säger att det ska komma en dag när tillbedjan ska ske, inte på en specifik plats utan i ande och sanning. I det nya förbundet finns det inga heliga byggnader – det är vi själva som genom Anden har blivit heliggjorda. Våra kroppar, liksom församlingskroppen, är boplatsen för Guds närvaro och helighet. Vi är templet.

Församlingsstruktur och församlingsorganisation kan stjälpa eller hjälpa vår självbild som församling. Jag tror att sättet vi framför allt har byggt församling – som en förening eller stiftelse, med verksamheter och styrelse – i mångt och mycket har stjälpt församlingens självbild.

Även om vi säger att det är vi som med-lemmar som utgör församlingen, har vi svårt att tänka om. Vi tänker kyrka i form av byggnad, församling i form av förening, lärjungaskap i form av engagemang i verksamhet. Storleken på församlingen kan också vara ett hinder. Ju fler man är desto svårare blir det att leva ut församlingsliv i överlåtenhet till varandra, där alla blir sedda, alla har något att bidra med, där alla delar av kroppen är i funktion. Och trots att det stora försvårar för det nära är det ditåt de flesta församlingar strävar: att blir större och större och större.

Jag tror vi behöver hitta tillbaka till vår självbild som församling och våga göra upp med det som hindrar oss att komma dit, våga utmana och tänka om strukturer som stjälper, hitta former som hjälper. Men det kräver mod, och jag tror att det i mångt och mycket kräver att vi vågar låta områden i våra liv och församlingar dö.

Jesus

Om inte vetekornet faller i jorden och dör…

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på pionjärbloggen.

”Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” (Joh 12:24-26)

Det är inte förrän vi dör bort ifrån oss själva vi kan bära frukt.

De senaste sex åren har för mig personligen inneburit att jag har fått dö bort från område efter område i mitt eget liv.

Innan vi flyttade läste jag en pastors- och ledarskapsutbildning. Även om jag inte hade några storslagna planer på att bli anställd som pastor fanns det ändå någon form av plan på att jobba i församling. Planen gick i uppfyllelse, men inte riktigt på det traditionella sättet.

Vi flyttade som ett team ner till Helsingborg för att dela med oss av Jesus och leva församlingsliv. Jag var inte anställd, hade ingen titel, tjänade inga pengar . Och det har i perioder varit jobbigare att hantera än vad jag från början hade trott. Jag har under resans gång insett att Gud har behövt slipa och arbeta bort mina egna ambitioner för att plantera sina.

För mig satte detta min kallelse på prov. Det var till viss del lättare att ignorera kallelsen än att våga leva ut den utan till synes ekonomisk bärighet.  Visst fanns jag med som ledare, men inte i den mån jag egentligen upplevde mig kallad till. Detta skapade naturligtvis en frustration i mig som inte var helt lätt att hantera.

De första åren här i Helsingborg var för mig en ökenvandring, full av tvivel och stundom en stark längtan att bara återvända hem. Hemma hade jag åtminstone kunnat få jobb lättare, och ett hus till ett vettigt pris. Dessutom hade vi haft mycket lättare tillgång till barnvakt och jag hade kunnat leva närmre min familj.

Att flytta hem var dock i slutändan inget alternativ. Gud hade tydligt satt oss i Helsingborg och att lämna skulle vara att ta ett steg i helt fel riktning.

Jag har många gånger fått återvända till när Jesus, efter sin uppståndelse, samtalar med Petrus och säger: ” Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.” [Joh 21:8)

Jag får gång på gång kapitulera inför det faktum att det här i mångt och mycket är vad det kristna livet handlar om. Jesus uppmanar oss att varje dag bära vårt kors. Och även om livet med honom är fullt av glädje och välsignelse finns även den här sidan av myntet – för vi är fortfarande människor.

Jag tror att Gud behöver forma oss och ta oss igenom perioder av öken, perioder där vi får dö bort ifrån område efter område i våra liv.

Jag kan så här i efterhand se att jag behövde dö bort ifrån mina egna förväntningar och ambitioner, från min egen längtan efter trygghet och att få bekräftelse. Jag behövde även dö bort ifrån rädslan för vad andra skulle tycka och tänka om jag vågade dela min innersta längtan och min kallelse.

Ökenvandringen nådde dock sitt slut. Det innebär förvisso inte att jag är klar på alla dessa områden, men jag är i mångt och mycket igenom. Jag är fortfarande inte anställd, har ingen titel och ingen lön. Men jag har erkänt min kallelse och kan se att Gud välsignar och leder vidare.

Nu har jag valt att vara extra personlig i det här blogginlägget. Jag tror nämligen att det finns människor som bär på en längtan och ett kall att göra något utöver det vanliga, något som inte passar inom ramarna, men där rädslan för vad det innebär kanske har tagit över.

Gud kallar oss att dö bort ifrån oss själva och lita på honom. När vi ger upp vårt eget och ger rum för honom kan vi lita på att han förser på alla livets områden.  Jag tror att det här landet behöver pionjärer som vågar bryta ny mark och som vågar tro att Gud håller, även utanför ramarna. Och troligtvis behöver inte alla lika många år i öknen som jag.