Jesus

Om inte vetekornet faller i jorden och dör…

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på pionjärbloggen.

”Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” (Joh 12:24-26)

Det är inte förrän vi dör bort ifrån oss själva vi kan bära frukt.

De senaste sex åren har för mig personligen inneburit att jag har fått dö bort från område efter område i mitt eget liv.

Innan vi flyttade läste jag en pastors- och ledarskapsutbildning. Även om jag inte hade några storslagna planer på att bli anställd som pastor fanns det ändå någon form av plan på att jobba i församling. Planen gick i uppfyllelse, men inte riktigt på det traditionella sättet.

Vi flyttade som ett team ner till Helsingborg för att dela med oss av Jesus och leva församlingsliv. Jag var inte anställd, hade ingen titel, tjänade inga pengar . Och det har i perioder varit jobbigare att hantera än vad jag från början hade trott. Jag har under resans gång insett att Gud har behövt slipa och arbeta bort mina egna ambitioner för att plantera sina.

För mig satte detta min kallelse på prov. Det var till viss del lättare att ignorera kallelsen än att våga leva ut den utan till synes ekonomisk bärighet.  Visst fanns jag med som ledare, men inte i den mån jag egentligen upplevde mig kallad till. Detta skapade naturligtvis en frustration i mig som inte var helt lätt att hantera.

De första åren här i Helsingborg var för mig en ökenvandring, full av tvivel och stundom en stark längtan att bara återvända hem. Hemma hade jag åtminstone kunnat få jobb lättare, och ett hus till ett vettigt pris. Dessutom hade vi haft mycket lättare tillgång till barnvakt och jag hade kunnat leva närmre min familj.

Att flytta hem var dock i slutändan inget alternativ. Gud hade tydligt satt oss i Helsingborg och att lämna skulle vara att ta ett steg i helt fel riktning.

Jag har många gånger fått återvända till när Jesus, efter sin uppståndelse, samtalar med Petrus och säger: ” Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.” [Joh 21:8)

Jag får gång på gång kapitulera inför det faktum att det här i mångt och mycket är vad det kristna livet handlar om. Jesus uppmanar oss att varje dag bära vårt kors. Och även om livet med honom är fullt av glädje och välsignelse finns även den här sidan av myntet – för vi är fortfarande människor.

Jag tror att Gud behöver forma oss och ta oss igenom perioder av öken, perioder där vi får dö bort ifrån område efter område i våra liv.

Jag kan så här i efterhand se att jag behövde dö bort ifrån mina egna förväntningar och ambitioner, från min egen längtan efter trygghet och att få bekräftelse. Jag behövde även dö bort ifrån rädslan för vad andra skulle tycka och tänka om jag vågade dela min innersta längtan och min kallelse.

Ökenvandringen nådde dock sitt slut. Det innebär förvisso inte att jag är klar på alla dessa områden, men jag är i mångt och mycket igenom. Jag är fortfarande inte anställd, har ingen titel och ingen lön. Men jag har erkänt min kallelse och kan se att Gud välsignar och leder vidare.

Nu har jag valt att vara extra personlig i det här blogginlägget. Jag tror nämligen att det finns människor som bär på en längtan och ett kall att göra något utöver det vanliga, något som inte passar inom ramarna, men där rädslan för vad det innebär kanske har tagit över.

Gud kallar oss att dö bort ifrån oss själva och lita på honom. När vi ger upp vårt eget och ger rum för honom kan vi lita på att han förser på alla livets områden.  Jag tror att det här landet behöver pionjärer som vågar bryta ny mark och som vågar tro att Gud håller, även utanför ramarna. Och troligtvis behöver inte alla lika många år i öknen som jag.

Jesus

Att våga tänka om

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen.

Vad ska jag skriva som inte redan skrivits? Så har mina tankar gått de senaste dagarna när jag funderat på vad jag ska blogga om den här veckan.

Sittandes vid tangenterna den här veckan är alltså jag, Maria Cruz. Tillsammans med min man leder jag en husförsamling som träffas i vårt hem i Ramlösa. Jag finns även med som ledare i Helsingborgs husförsamlingsnätverk.

Jag delar många av de drömmar och visioner som redan skrivits ner på den här bloggen. Jag hade bland annat, i stort sett rakt av, bara kunnat reblogga det Gabriel Blad skrev här och här.

Jag tänker därför den här veckan bli lite mer personlig och dela med mig av min egen brottning och mina egna utmaningar de senaste sex åren. Jag tänker dela med mig av det Gud har fått jobba med, när det kommer till att tänka om församling, ledarskap och lärjungaskap i mitt eget liv.

Jag tror nämligen att vi behöver tänka om församling. Vi behöver våga ompröva vad vi håller på med. Vi behöver våga utvärdera vad det är vi formar, och vad det gör med oss i längden. Vilka strukturer är bra? Vilka är negativa? Finns det strukturer som verkar bra för stunden, men på sikt gör oss en björntjänst?

Vilken typ av lärjungaskap formar vi? Vilken typ av ledare formar vi? Formar vi församlingsledare eller organisationsledare? Formar vi lärjungar eller verksamhetsgörare?

Vad får det för konsekvenser om vi vecka ut och vecka in satsar på storslagna gudstjänster där några få syns och hörs mer än andra? Där några i större mån än andra utsätts för prövningen att stå i rampljuset inför många åhörare.

Vad formar vi för kultur när vi mäter människors överlåtenhet till församlingen i vem som orkar engagera sig i flest verksamheter eller har förmågan att sy flest dukar eller baka det bröd som drar in mest pengar på missionsaktionen?

Vad är lärjungaskap och efterföljelse? Är det att fixa fikat en gång i månaden? Är det att någon gång ibland hälsa välkommen till en gudstjänst? Är det att leda lovsång eller predika?

Missförstå mig inte. Jag ifrågasätter inte att man engagerar sig i sin församling. Jag ifrågasätter vad vissa former av församlingsstrukturer på sikt formar.

Står man i ett pionjärt arbete tror jag att det är viktigt att fundera igenom de här sakerna innan man drar igång. I ett pionjärt arbete har man nämligen alla möjligheter att låta Gud forma om och inspirera till nya strukturer.

För mig personligen har de här funderingarna kring församlingsstruktur fått mig att tänka om församling, ledarskap, efterföljelse. Men det har inte varit lätt, det har tagit tid, och jag är inte heller färdig. Det har på vissa områden inneburit att jag har fått dö bort från egna drömmar och ambitioner. Dö bort från trygga områden.

Men… mer om detta i nästa blogginlägg.

Jesus

Se potentialen

Vi har precis haft bön-och fastedagar i vårt nätverk av husförsamlingar. När vi träffades tillsammans tisdag förmiddag bad vi bland annat för att vi ännu mer ska hitta in i att leva ut uppdraget och Jesus i vardagen.

Det där har dröjde sig kvar hos mig under dagen, och på kvällen hade jag förmånen att träffa en av de grupper jag är studieledare för på Bibelskola Nära. Denna vecka var temat Guds rike och vi hade fantastiska samtal kring vad Guds rike är och vad det innebär för oss som efterföljare och som församling. En stor del av samtalet kom att handla om hur vi kan leva ut Guds vilja i vår vardag, i våra handlingar, just där vi är.

Mikael Tellbe skriver om detta i artikeln ”Rikets folk”:

Allt för många pastorer, präster och ledare tenderar att skuldbelägga sina församlingsmedlemmar för att de inte vittnar tillräckligt. Visst kan det finnas brist på både tillfällen och frimodighet, men ofta är det här pastorns problem mer än församlingsmedlemmarnas; de är redan vittnen i världen – Gudsrikets ambassadörer – på sina arbetsplatser och skolor. Riket är inte begränsat till församlingens verksamhet och väggar. Det tar gestalt där rikets vittnen finns, vare sig man är sjukvårdare, förskolelärare, svetsare, ekonom, lärare, journalist, snickare – eller pastor och evangelist. När företagaren och sjukvårdsbiträdet grips av en Gudsrikesvision, blir arbetet ett kall och det frigörs en tjänst för riket. 

Det finns en enorm potential när vi börjar leva ut Jesus som Herre i våra liv, mitt i livet, precis där vi är.

Jag längtar efter att få se ännu mer av detta, i mitt liv, i församlingens liv. Vi kan leva i Jesu sändning var vi än är. Vi behöver inte schemalägga det. Vi behöver inte, nödvändigtvis, avsätta mer tid till det. Vi behöver däremot låta all den tid vi redan har bli tid där Guds vilja får ske genom oss. Vi behöver drabbas av Gudsrikesvisionen.

Tänk vilken potential det finns i varenda en som följer Jesus.

efterföljelse · församlingsliv · Jesus · lärjungaskap · mission

Dagens spaning

förstoringsglasFadern sände sonen.

Gud blev människa.

Jesus lämnade hela den himmelska härligheten för att bli människa.

Jesus mötte människor där de var. Han kom till deras kultur. Han steg över trösklar, in i hem. Han åt med människor, drack med människor, umgicks med människor. Han spenderade tid med människor. Han botade sjuka, proklamerade fred och frid. Han kom med Guds rike, in i människors liv. De tog emot honom, blev förvandlade, de blev lärjungar och efterföljare.

Jesus sände lärjungarna. I Lukas 10 kan vi läsa att han sände dem som får in bland vargar. Han sände dem utan extra resurser. De fick inte ha med sig extra pengar eller extra skor. De fick ge upp sin bekvämlighet och var beroende av att Gud skulle förse dem genom de människor de mötte.

Lärjungarna mötte människor där de var. De kom till deras kultur. De steg över trösklar, in i hem. De åt med människor, drack med människor, umgicks med människor. De spenderade tid med människor. De botade sjuka, proklamerade fred och frid. De kom med Guds rike, in i människors liv. Och fler tog emot Jesus, blev förvandlade, blev lärjungar och efterföljare.

När Jesus talar om Guds rike liknar han det vid en surdeg som arbetas in i tre mått mjöl, tills allt blivit syrat.

Innan Jesus lämnar jorden ger han lärjungarna ett uppdrag: gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar. Han säger: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”.

Fadern sänder sonen. Sonen sänder lärjungarna.

Vi är lärjungarna. Samma uppdrag gäller oss idag. Samma sändning gäller oss idag. Det är detta som är församlingens mission.

Men istället för att leva i sändningen, samlar vi. Istället för att möta människor där de är, förväntar vi oss att de ska komma till oss. Vi säger: ”kom till våra gudstjänster, kom till våra verksamheter. Här är Guds rike, kom och var med”. Vi lägger mest tid, energi, pengar och resurser på verksamheter i våra kyrkobyggnader eller hem, och förväntar oss att människor ska ta sig in i vår kultur, över våra trösklar, in i våra byggnader. När det är vi som har fått uppdraget att gå till dem.

Vi har separerat surdegen från resten av degen.

I lärjungaskapet och efterföljelsen ligger försakelsen. Vi är kallade att ge upp vår bekvämlighet och leva i sändningen. Precis som Jesus lämnade sin härlighet, är vi kallade att lämna vår.

Guds rike är som en surdeg som syrar allt. Vi som församling kan få vara med och förvandla arbetsplatser, skolor, idrottsföreningar, hem och familjer genom att leva i det uppdrag vi fått. Genom att leva i sändningen.

Vi behöver våga tänka igenom, ifrågasätta och noga rannsaka hur vi praktiserar mission i vårt eget land idag. Är vi verkligen en missionerande rörelse?

Jag tror att vi behöver lägga mest tid och resurser på att utrusta och sända ut varandra som bärare av Guds rike, in i vardagen. Jag tror att vi behöver uppmuntra och utrusta varandra att möta människor där de är, i deras kultur, gå över trösklarna, in i människors hem. Äta med människor, umgås med människor, spendera tid med människor. Bota sjuka, proklamera fred och frid. Ta med oss Guds rike in i människors liv. Så att de kan ta emot Jesus, förvandlas, bli lärjungar och efterföljare, som i sin tur gör samma sak.

 

 

 

efterföljelse · helighet · Jesus · lärjungaskap

De obekväma


”Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. (1 Tim 2:1-3)

”Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära.” (Fil 4:5)

”Saliga är ni, när människor hatar er och stöter bort er, när de hånar och smutskastar er*, allt för Människosonens skull.” (Luk 6:22)

”Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.” (Joh 15:19)

”Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull.” (Matt 24:9)

Ibland kan det vara svårt att få ihop de här texterna, de kan på sätt och vis verka motsägelsefulla. Jag tror att Guds rike är dynamiskt och organiskt. Därför behöver vi låta oss utmanas av olika texter olika, i olika tider. Jag är övertygad om att vi lever i en tid då vi behöver låta radikaliteten i evangelierna få utmana oss mycket mer och att vi tyvärr tenderar att gömma oss bakom, eller ursäkta oss med, texter som talar om ”att låta alla människor se hur vänliga ni är”.CAM00483

Igår tittade jag på programmet ”De obekväma” (Se programmet här). Det handlade om Clara Lidström (underbaraclara). Även om jag inte håller med Clara om allt, finns det mycket i det hon säger som utmanar mig. Hon talar om att vägra rätta sig efter ”systemet”, att leva efter andra värden, att våga leva annorlunda.

Jesus ger oss principer att leva efter. Helt andra principer än de vi matas med i samhället. Han kallar oss att leva efter ett annat herravälde, ett annat system. Han kallar oss att vara annorlunda, att vara obekväma.

Jesus kallar oss att leva ut Guds rike, och ge vår lojalitet till honom, som är kung. Det påverkar allt. Det påverkar hela livet.

Det påverkar hur vi ser på våra hem och våra tillgångar.Det kan innebära att vi flyttar ut på landet. Det kan innebära att vi får ge upp drömmen om ett hus för att flytta till en lägenhet i stan. För att Gud kallar.

Det påverkar hur och vad vi handlar. Hur mycket kan vi konsumera? Vilka varor kan vi handla? Vad är rättfärdigt? Hur påverkar det våra medmänniskor? Hur påverkar det miljön?

Det påverkar hur vi ser på våra tillgångar. Hur är vi gästfria och frikostiga?

Det påverkar våra relationer. Hur lever vi i förlåtelse. Hur lever vi ut Jesus kärlek till dem vi möter. Ger vi Jesus till dem vi möter? Står vi upp för att han är sanningen? Vågar vi trotsa vår egen rädsla för vad människor ska tänka och tycka och erbjuda förbön och frälsning?

Vågar vi vara ”de obekväma” som ger Jesus all vår lojalitet? Vågar vi låta radikaliteten i att vara en Jesusefterföljare forma oss, mer och mer för varje dag som går?

Jag är övertygad om att ju mer vi låter Jesus påverka våra liv, desto mer kommer vi få tillbaka. Kanske inte i värden som är mätbara i den här världens mått. Men i form av frid, lycka och glädje, som är himmelsk.

 

 

Jesus

Samma innehåll, fast med en liten twist

CAM00305Jag bytte alltså utseende på bloggen tidigare idag. Det fick mig att reflektera lite över vad jag vill att bloggen ska handla om. Än så länge har den främst handlat om relativt ”seriösa” saker. De lite mer ”lättsamma” vardagshändelserna har jag bloggat om här, och tidigare här. Men, nu tänker jag att jag ska göra ett försök att förena de två och på så sätt presentera en mer hel bild av mig själv. Det blir alltså mer ”seriösa” och mindre ”seriösa” inlägg varvat om vartannat – lite som livet självt.

På bloggen skriver jag om det som ligger nära mitt hjärta, och allt sammans handlar om livet i Jesus efterföljelse, oavsett om det gäller sonens fotbollsskola eller hur vi tänker mission.

Jag hoppas ni fortsätter läsa, och uppskattar det nya konceptet.

Önskar eder en god afton.

efterföljelse · församlingsliv · lärjungaskap · ledarskap · mission

Tänk om. Tänk mission. Sänd ut!

mission bildVi behöver tänka om. Vi behöver låta vår tankeverksamhet snurra ett helt varv och ta ut en ny riktning. Du kanske inte håller med, men tillåt i alla fall tanken att tänkas.

Jesus ger upp sin härlighet för att bli människa. Han går hela vägen i ödmjukhet och lydnad. Han ger upp sitt kungadöme för att bli en tjänare för andra. När han växer upp, och går ut i tjänst, bryter han ner barriärer, tar sig förbi bekvämlighetszoner och går dit människorna, som vill ta emot honom, är.

När han sänder ut sina lärjungar, sänder han dem som får in bland vargar. Han sänder dem TILL människor. Det är lärjungarna som får ge upp sin trygghet och sin bekvämlighet. De får riskera att bli avvisade och utstötta. De får försöka hitta människor som tar emot dem. De får kliva över de höga, eller låga, trösklarna in till husen.

Det är varje efterföljares uppdrag, att ta sitt kors, följa Jesus och gå ut med evangeliet. Guds rike är som en surdeg som genomsyrar hela brödet. Lärjungarnas uppdrag är att utbreda Guds rike, på plats efter plats, genom den helige Andes kraft.

Men vi sitter i våra lokaler eller hem och förväntar oss att människor ska komma. Ibland går vi ut och hämtar in dem. Vi praktiserar uppdraget och lärjungaskapet i våra trygga zoner. Ibland gör vi trösklarna så låga vi kan för att människor ska hitta in.  Vi förväntar oss att det är de som ska ta sig till oss. De får ta de svåra kliven in i vår gemenskap. De får lära sig våra koder för att få höra om Jesus. De får anpassa sig till vår kultur.

Och om de tar sig över alla hinder och lär känna honom ser vi till att ge dem en falsk bild av efterföljelsen – om du bidrar till något i kyrkans verksamhet lever du ut uppdraget. Vi ger vidare bekvämlighets- och trygghetsnarkomani – ett missbruk, svårt att ta sig ur.

Är du ledare? Rannsaka dig själv. Hur mycket av ditt predikande och din evangelisation sker nedanför predikstolen och utanför kyrkdörrarna? Vad har du fått ge upp i fråga om bekvämlighet och trygghet?

Jag behöver ständigt rannsaka mig själv.

Jag tror att vi står inför ett val. Jag tror att det kommer en tid framöver då församlingar kommer att få se en större tillväxt. Människor kommer komma. Det finns en andlig hunger och längtan; en öppenhet för under och tecken.

Vi kan välja att vara nöjda och glada för det, och fortsätta ge vidare samma typ av efterföljelse som präglat våra församlingar de senaste åren.

Eller så kan vi välja att göra, och tänka om. Vi kan satsa på att utrusta och sända ut. Vi kan välja att ge vidare ett korsfäst, uppdragsorienterat lärjungaskap, drivet av Guds kärlek, i den helige Andes kraft – villigt att breda ut Guds rike trots försakelse och faror.

Frågan är om vi redo för den här typen av paradigmskifte?

efterföljelse · Gud · Jesus · lärjungaskap · mission

Ett himlastormande äventyr

”Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:

”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet
och predika ett nådens år från Herren.” (Luk 4:16-19)

Det här är hela julens budskap komprimerat i några meningar. Jesus blev människa för att förvandla och befria en hel värld. Han, som hade allt av gudomlighet i den himmelska världen valde bort sin tillvaro för att bli, inte bara människa, utan en tjänare för mänskligheten.

bloggbildJesus bjuder oss att vara med i världens mest spännande uppdrag. Det rike som genom hans ankomst tog plats på jorden får vi, när vi tar emot honom, vara med och utbreda. Det är det uppdrag han ger till var och en som väljer att följa honom. Men, det är inget enkelt uppdrag, det kräver hela vårt liv. Därför uppmanar han oss att beräkna kostnaden. Om vi vågar tacka ja, erbjuder han ett himlastormande äventyr. Vi får dra ut, tillsammans med honom, Konungen själv. Han har lovat att gå före och förbereda marken. Han leder oss över öppna fält och stormande hav, genom ökentrakter och till överflödande vattenfall. Det är en resa, full av liv, en resa vi aldrig skulle klara själva. Därför rustar han oss med sin egen Ande, hjälparen. Han sänder oss att proklamera sitt rike, att bota sjuka, driva ut demoner, att förändra världen – inte bildligt talat, utan som en reell, påtaglig verklighet.

Livet med Jesus, livet i efterföljelse, är så långt mycket mer än att fixa fikat inför gudstjänsten, att vara med i städgrupper, leda körer, hälsa välkommen eller predika i kyrkan söndag efter söndag. Livet med Jesus kostar, men är värt allt.

När kung Josia, i gamla testamentet, fick höra lagboken läsas upp, rev han sönder sina kläder. Hans hjärta brast i insikten om hur fel han själv och folket hade hamnat. Han ödmjukade sig och vände sig till Gud.

Kanske behöver vi, på samma sätt, återupptäcka vilket uppdrag Gud kallar oss till. Kanske behöver vi läsa evangelierna och Apostlagärningarna med nya ögon och låta orden drabba våra hjärtan. Kanske behöver vi ödmjuka oss och vända om. Jesus erbjuder ett totalt annorlunda liv – ett livsomvälvande äventyr.

efterföljelse · församlingsliv

I brustenheten

Det börjar i brustenheten. Det börjar i behovet och den egna svagheten, i insikten om vem jag är – eller kanske snarare, vem jag borde vara i Jesus.

Lärjungaskap börjar alltid på marken – på knä inför den Ende, Allsmäkte, Helige. Lärjungaskap börjar och slutar där. Det har sin boning vid Jesu fötter. Det är Han som är Herre. Inte jag. I mig själv är jag svag, men i Honom är jag stark. Hans kraft blir synlig i min bräcklighet. Hans nåd räcker till evigheten.

Det är också detta som måste prägla församlingen. Vissheten om att ingenting kan göras i egen kraft. Förståelsen av nåden – den konstanta nåden. Nåden vi aldrig kan gå ur – Guds oerhörda godhet, kärlek, omsorg, förlåtelse och kraft till förvandling.

Brustenheten och nåden är utgångsläget för Jesusefterföljelsen och församlingslivet. Om vi ska våga förmana och tillrättavisa varandra, visa svaghet och bekänna synd, om vi ska våga förmedla vem Jesus är till andra, ta steg och därmed också ibland misslyckas – behöver gemenskapen vara starkt rotad, och grundad i Guds kärlek. Förlåtelsen måste flöda och nåden vara drivkraften.

 

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen

efterföljelse · församlingsliv · Uncategorized

Min innerliga längtan

Jag heter Maria Cruz och har förmånen att sitta vid tangenterna den här veckan. För ungefär fem år sen flyttade jag, min man David och vår då nyfödde äldste son, Elliot, till Helsingborg. Vi hade förmånen att göra detta tillsammans med ett gäng andra (fyra nyblivna småbarnsföräldrar och en Simon). Vi flyttade för att vi ville dela med oss av Jesus och för att vi ville leva församling på ett annat sätt än det vi var vana vid. Vi kom inte med några färdiga mallar över hur detta skulle ske. Vi bad och sökte Gud. Och sakta men säkert har Han stakat ut vägen för oss.

Jag skulle, i det här första inlägget, vilja dela med mig av min längtan. Det är en innerlig och stark längtan. En möjlig längtan. En enkel längtan.

Jag längtar efter att få växa och mogna i min relation med Jesus, efter att bli mer och mer präglad av honom och känna hur mitt hjärta slår i takt med hans.

Jag längtar efter att ständigt få upptäcka mer och mer av hans vilja, för mig och för människor runt omkring.

Jag längtar efter att fler ska få lära känna Jesus, förvandlas, upprättas, helas och börja följa honom.

Jag längtar efter att få se lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar, efter församlingar som uppstår när människor börjar följa Jesus.

Jag längtar efter radikal efterföljelse i Guds nåd, i Guds godhet som kan förvandla och låta oss växa i lärjungaskap.

Jag längtar efter att en rörelse ska ta fart, efter att få se den där lilla elden antända en hel skog. Jag längtar efter att Guds rike ska få sprida sig okontrollerbart och bortom våra begränsningar.

Och, jag är fullkomligt övertygad om att det är möjligt. Inte på grund av min förträfflighet – på grund av Hans. Bara på grund av Honom som är Herre, Jesus Kristus: den uppståndne och segrande, början och slutet, Herrarnas Herre och Konungarnas konung – som har namnet över alla andra namn, som äger äran.

Jag tror att Han, som är densamme igår, idag och i evighet säger: ”Lyft blicken, och se hur fälten har vitnat till skörd.” Och jag tror att alla, som vill, kan få vara med i skördearbetet.

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen.