efterföljelse · församlingsliv · Uncategorized

Min innerliga längtan

Jag heter Maria Cruz och har förmånen att sitta vid tangenterna den här veckan. För ungefär fem år sen flyttade jag, min man David och vår då nyfödde äldste son, Elliot, till Helsingborg. Vi hade förmånen att göra detta tillsammans med ett gäng andra (fyra nyblivna småbarnsföräldrar och en Simon). Vi flyttade för att vi ville dela med oss av Jesus och för att vi ville leva församling på ett annat sätt än det vi var vana vid. Vi kom inte med några färdiga mallar över hur detta skulle ske. Vi bad och sökte Gud. Och sakta men säkert har Han stakat ut vägen för oss.

Jag skulle, i det här första inlägget, vilja dela med mig av min längtan. Det är en innerlig och stark längtan. En möjlig längtan. En enkel längtan.

Jag längtar efter att få växa och mogna i min relation med Jesus, efter att bli mer och mer präglad av honom och känna hur mitt hjärta slår i takt med hans.

Jag längtar efter att ständigt få upptäcka mer och mer av hans vilja, för mig och för människor runt omkring.

Jag längtar efter att fler ska få lära känna Jesus, förvandlas, upprättas, helas och börja följa honom.

Jag längtar efter att få se lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar, efter församlingar som uppstår när människor börjar följa Jesus.

Jag längtar efter radikal efterföljelse i Guds nåd, i Guds godhet som kan förvandla och låta oss växa i lärjungaskap.

Jag längtar efter att en rörelse ska ta fart, efter att få se den där lilla elden antända en hel skog. Jag längtar efter att Guds rike ska få sprida sig okontrollerbart och bortom våra begränsningar.

Och, jag är fullkomligt övertygad om att det är möjligt. Inte på grund av min förträfflighet – på grund av Hans. Bara på grund av Honom som är Herre, Jesus Kristus: den uppståndne och segrande, början och slutet, Herrarnas Herre och Konungarnas konung – som har namnet över alla andra namn, som äger äran.

Jag tror att Han, som är densamme igår, idag och i evighet säger: ”Lyft blicken, och se hur fälten har vitnat till skörd.” Och jag tror att alla, som vill, kan få vara med i skördearbetet.

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen.

Annonser
efterföljelse · Enhet · Jesus · ledarskap

Att gå i lydnad – inte bara tala om det

Det var en gång en mamma som hade två söner. De båda sönerna växte upp och skaffade sig ordentliga jobb. Nu föll det sig så att mamman en dag behövde hjälp. Hennes bil hade nämligen gått sönder och hon kunde inte själv ta den till verkstaden. Hon bjöd in båda sina söner på lunch och berättade om sitt problem. Den äldste sonen sa, att självklart skulle han hjälpa henne. Han lovade dyrt och heligt att han redan under eftermiddagen skulle se till att bilen blev lagad. Han visste precis vilken verkstad den skulle lämnas till och redogjorde för vilka fel han själv trodde att bilen hade. Den andre brodern som hade skruvat lite på sig när mamman berättat om sitt dilemma, pustade lättat ut. Han hade inte alls lust att lägga tid på bilen, han hade viktigare saker för sig under eftermiddagen. Han sa som det var till sin mamma, att han inte kunde hjälpa henne.

De båda bröderna tackade, efter att ha intagit en ljuvligt smakande efterrätt i form av äppelpaj med vaniljsås, för sig, kramade om sin mamma och stängde dörren.

Mamman satte sig belåtet i favoritfåtöljen med den sista portionen äppelpaj (för inget får ju förfaras), och ett korsord från tidningen Allers.

Timmarna rullade på och klockan började närma sig tre. Den äldre brodern hade mycket att stå i, och även om löftet att ordna med bilen låg i bakhuvudet och skavde fortsatte han med sitt. Han berättade förvisso för sina arbetskamrater om bilen, om de möjliga orsakerna till problemen med den och lovordade den verkstad han ämnade lämna in den på. Men varje gång samvetet gjorde sig påmint, formulerade hans hjärna tankar som rättfärdigade honom att fortsätta med sitt och låta mammans bilproblem stå kvar.

Den yngre brodern, däremot, kunde inte riktigt komma till ro. Han försökte arbeta på men kände hur tankarna på mamman och bilen tog allt mer av hans uppmärksamhet. Han bestämde sig till slut för att lägga ner det han hade för handen, begav sig till sin mamma, hämtade bilen och fick den fixad på verkstaden.

Vilken av bröderna gjorde som mamman ville?

Vi behöver ständigt pröva våra ord mot vårt handlande. Kanske framför allt, om vi har gåvan att undervisa eller leda. Det är lätt att orden, visionerna, tankarna och undervisningen blir viktigare än lydnaden. Jesus är tydlig med vad han tycker. Det är den som handlar efter hans vilja som gör det som är rätt. Det viktigaste är inte de mest korrekta formuleringarna, den mest textutläggande undervisningen eller ens den mest regelrätta läran. Det viktigaste är vem som är Herre och vad det får för konsekvenser för livet. Vad tjänar det till om bekännelsen är hög, men efterföljelsen låg? Vad har då orden för kraft?

Fienden verkar för att så in splittring, förtal och oenighet. I ett läge där det rör på sig, där det finns en längtan efter Jesus och efter den Helige Andes kraft, behöver vi vaka över att fienden inte får utrymme.

Låt oss istället leva i lydnad och efterföljelse. Låt oss hjälpa varandra att leva ut försoning, kärlek, nåd, förlåtelse och allt det andra som följer på ett heligt liv. Låt oss se till att handlandet följer på tron och låt oss ge akt på att fienden inte får det utrymme han så uppenbart försöker ta sig.

efterföljelse · församlingsliv · Husförsamlingsliv · Jesus · lärjungaskap

Till kulturella former eller Jesusefterföljelse?

frgetecken_49880207Jag fortsätter lite på samma tema som förra blogginlägget – där funderade jag lite över om församlingen är kallad till att vara sökarvänlig eller missionerande. Idag tänkte jag dela lite tankar om vad det är vi ger vidare till människor – kulturella former eller en Jesusefterföljelse. Frågan är relevant och viktig. För mig och för dig. Precis som i alla sammanhang och miljöer bildas en form av kultur när man kommer tillsammans. Vi kan se det på arbetsplatser, i ungdomsgäng, i olika församlingar under olika namn. Jag tror att det på sätt och vis är ofrånkomligt.

Församlingen är förvisso kallad till att vara en annorlunda kultur, en kultur i radikal Jesusefterföljelse, men här tror jag vi i stor utsträckning har misslyckats. Ja, det låter hårt. Och ja, jag tar själv åt mig. Våra församlingsgemenskaper har till mycket större utsträckning kommit att handla om ”hur vi sjunger lovsång”, ”hur vi är klädda”, ”vilka aktiviteter vi anordnar” än om hur vi lever lärjungaskap.

När vi ger människor Jesus, ger vi vidare ett liv i efterföljelse eller ger vi vidare ett gäng kulturella former? Här behöver vi våga granska oss själva. Vad är efterföljelse? Lever vi själva ut det eller gömmer vi oss snarare bakom de former just vårt sammanhang präglas av?

Reflektera gärna och dela med dig av dina tankar.

efterföljelse · Gud · Jesus · lärjungaskap · Uncategorized

Förnöjsamhetens lov

gränna, stugan 03Förnöjsamhet. Smaka på ordet. Visst ligger det härligt på tungan? Visst klingar det vackert? Synd att det inte används så ofta. Men, det ligger väl inte riktigt i tiden.

Att vara förnöjsam, vad innebär det? Wiktionary förklarar det så här: någon som har lätt för att acceptera och vara nöjd med vad man redan har; som inte gärna kräver mer för egen del.

Det handlar alltså om att vara tacksam för vad man har. Detta är något som min generation inte är särskilt bra på – vi jagar ständigt efter något bättre. Vi köper tidningar för att veta vilka kläder vi ska göra oss av med, så vi kan ge plats för nya. Vi renoverar oss tokiga – nya kök, nya badrum, nya möbler. Och lägger vi inte pengar på det, så lägger vi tid och energi. Vi matas ständigt med nya saker vi behöver ha eller uppleva – genom reklamer, bloggar, facebook, tidningar… det är ett ständigt inflöde och det är inte särskilt lätt att värja sig.

Jag blir extremt provocerad av ett visst resebolags reklam med Mads Mikkelsen, ni vet den där med alla dagarna: ”Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna vi minns”.

För det första – vad är det för floskler? Livet är väl alla dagar!

För det andra – resebolaget vill få oss att tro att vi är beroende av upplevelser så som solsemestrar, för att vara lyckliga. Vad skapar det i oss? Inte bara ett begär efter sol och bad och all inclusive, utan också föreställningen att vi behöver detta för att överhuvudtaget ha ett liv.

Bluff och båg är vad det är. Det är när vi lär oss leva som om vi inte äger något, som om allt vi fått är en välsignelse, som om vi endast är förvaltare av gåvor –  lyckan över det vi faktiskt har, förnöjsamheten, infinner sig. Och när vi inte styrs av våra materiella behov och begär, tror jag att det blir lättare att följa Jesus. Han kallar oss att ge upp allt – att sätta vår trygghet till honom, ekonomin inräknad. Kanske är det därför han säger att det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike – den rike har så mycket mer att ge upp.

När vi vågar ta steget har Gud lovat att förse. Jesus säger att Gud som till och med klär liljorna på marken, självklart också ska klä oss. Vi behöver inte bekymra oss, det vill säga, om vi söker Guds rike först, då har han lovat att vi ska få allt det andra också.

C.S Lewis · efterföljelse · Gud · lärjungaskap

Allt till Jesus

Gud vill ha hela oss. Han nöjer sig inte med en liten del. Han vill ha allt.

”Avundsjukt längtar den Ande som han har låtit bo i oss” (Jak 4:5)

C.S Lewis beskriver det bra i boken Vredens tid: ”Detta är Djupa Himlens godhet: att när man menar väl tar Han alltid för givet att man menat bättre än man själv vet. Det kommer inte alltid att vara nog. Han är en mycket svartsjuk Gud. Det Han slutligen vill är att du inte tillhör någon annan än Honom”

Gud vill vara i centrum, för han vet att det är när han får genomsyra oss, när han får bli större i oss, som vi blir det vi alltid varit tänkta till. Då blir vi sant mänskliga.

Vår natur är fallen men i Jesus reser den sig upp. I syndafallet gick vi förlorade – mänskligheten, ja, hela skapelsen brast. Jesus kom och återställde – han försonade och gjorde helt. Vi ser det visserligen ännu bara till en del, men det kommer en dag då vi ska se det fullt ut. Då har han lovat att upprätta allt.

Det är en livslång process, en förvandlig som börjar när vi tar emot Jesus och som fortsätter hela livet. Den upphör inte förrän den dag då Gud blir allt i alla. Vi arbetar på vår frälsning, vi mognar, går ifrån spädbarnstadiet. Gud leder oss ibland dit vi inte vill, låter oss prövas så att vi kan växa.  Det är nåd och glädje – tro som bär igenom. Men det är inte att luta sig tillbaka nöjd med tillvaron. Det är en rörelse. Det är utveckling. Ibland när vi växer får vi växtvärk – det är som sig bör. När Gud visar oss nya områden som vi behöver dö bort ifrån är det sällan enkelt. Gud utmanar vårt ego, vår bekvämlighet, vår trygga tillvaro. Han vill att vi ska vara upptagna med honom och ge honom vår tillit.

Gud älskar oss passionerat. Han älskar med en fullkomligt utgivande kärlek. Hans längtan är att helt få prägla oss med den kärleken.

efterföljelse · Uncategorized

Därför Jesus

Några svar blev det i alla fall på förra inlägget där jag bad om svar på frågan ”varför Jesus”. Det var gott och uppmuntrande att läsa. Fortsätt gärna fylla i svar på frågan. 

Lovade att ge mitt eget svar också. Kortfattat. Inser att det var lättare sagt än gjort men… here goes:

Jag behöver Jesus. I mig själv är jag så svag att jag inte klarar mig. Jag vet inte hur jag skulle hantera oro, rädslor och det tunga i livet om jag inte kunde lägga av det hos Jesus. Jag behöver någon som bär mig, för jag är inte stark. Jag behöver någon som visar vad det innebär att leva ett gott liv och ett rätt liv, och det gör han. 

Därför följer jag Jesus. Kortfattat. 

efterföljelse · Gud

Hör du Guds hjärtslag?

HR_variability020306_RGB_150dpiMånga av de här blogginläggen har kommit att handla om efterföljelse. Och jag kan känna mig lite orolig över att tonen har låtit hård eller, ännu värre, dömande. Jag tror inte på att skuldbelägga, varken mig själv eller andra. Det leder aldrig till något gott. Jag tror tvärt om, som Paulus skriver och som jag har skrivit i ett tidigare blogginlägg, att det är Guds godhet som för oss till omvändelse. Jag är fullt övertygad om att det alltid är Guds nåd och kärlek som ska leda och fylla oss. I oss själva har vi inget men i honom har vi allt. Vi ska bara gå i den kraft som den Helige Anden ger.

Samtidigt bultar det på insidan. Det bultar av någon slags nöd för mig själv, och för oss som Guds folk i Sverige. Jag får liksom känslan av att det ligger som en slöja över oss; ett töcken som gör att vi får svårt att se klart; att vi befinner oss i ett sömndrucket tillstånd och inte riktigt vaknar. Det gäller förstås inte alla. Men det gäller många gånger mig. Jag kan få samma känsla som när man i en dröm försöker springa men inte kan ta sig framåt för benen känns som fastklistrad i lera. En känsla av att vi vill framåt men sitter fast. Fast i oss själva och vårt eget…  Jag vet. Det låter inte särskilt uppåt.

Och så läser jag om Jona. Om hur Gud ömmar, älskar och vill rädda staden Nineve. Och om Jona som inte vill gå. Jona som inte ömmar för staden.

Tänk om Gud i själva verket ropar på oss just nu; att gå. Tänk om vi är som Jona som inte vill. Gud älskar och ömmar för människorna runt oss. För alla dem som inte känner honom. Jag tror att de flesta av oss är medvetna om läget. Om hur landet ligger, så att säga. Med jag tror att vi ibland bara fortsätter traska på. Vi fortsätter vardagslunken och dövar våra öron med allt slags brus som finns och som vi kan hitta. Tänk om vi bara skulle ta och stanna upp. Tänk om vi verkligen skulle våga stanna upp från alla våra aktiviteter och göranden. Stanna upp tillsammans på de olika platser vi lever och verkar som församlingar. Stanna upp och lyssna till Guds hjärtslag. Låta honom beröra, fylla, tala. Låta honom väcka, ge klarhet, sända…

Det liv Jesus har kallat oss att leva verkar, när jag läser evangelierna, vara så mycket mer än det jag ännu sett.

Och jag längtar efter det där livet.

Och Gud ömmar för vårt land.

efterföljelse · Jesus · lärjungaskap

Den som mister sitt liv…

… ska vinna det.

Vilken paradox! För att få liv måste vi alltså ge upp vårt liv. Det verkar vara det Jesus menar. Jesus talar om att vi behöver bli födda på nytt. Födda av Helig Ande. Vi behöver begrava vårt gamla liv och uppstå till ett nytt liv i honom. Det otroliga är att när vi vågar ge upp vårt eget då kan vi få ta del av det som är så mycket bättre. Hans liv. Jesus liv. Då får vi leva det liv vi i begynnelsen var tänkta till, det liv som en gång gick förlorat. Det liv som hamnade under förgängelse, blir oförgängligt i Jesus. När vi vågar ge upp oss själva och tar emot Jesus blir vi vårt sanna jag. Det som tycks vara en uppoffring blir vår vinst. Han ger oss rätten till det som är hans. Paulus skriver i brevet till Efesus, att han, alltså Jesus, har välsignat oss med all den himmelska världens välsignelse. All. Den. Himmelska. Världens. Välsignelse.

Jesus kallar oss in i ett liv där vi istället för att vända blicken in emot oss själva får vända blicken uppåt; mot honom, och utåt; mot andra. Det här är radikalt annorlunda mot vad vi matas med idag. Vi lever i en värld där vi uppmanas att sätta vårt eget främst; vår egen lycka, våra egna känslor, vår framgång. Och så förleds vi. Vår strävan efter att finna oss själva leder i själva verket bort från oss själva. Det är ett jagande efter vind, ett kortvarigt lyckorus som snart ersätts med ett större tomrum. Det finns bara en som kan fylla det tomrummet. Det är Jesus själv. Det liv han vill ge är ett äkta liv, ett helt liv, ett spännande, glädjefyllt, fantastiskt liv. Han har visserligen inte lovat oss att det ska bli lätt. Snarare förutser han lidande och uppoffring. Det kommer inte bli enkelt, men det kommer vara värt det.

efterföljelse · lärjungaskap

Efterföljelsens pris

Jesus kallar oss till efterföljelse. Han ger oss frälsning, men kallar till lärjungaskap. Han manar till hundraprocentig överlåtelse till honom själv. Frälsningen och efterföljelsen går hand i hand. Vi kan inte ha det ena utan det andra.

Det är inte för intet som Jesus uppmanar oss att beräkna kostnaden innan vi väljer att följa honom; efterföljelsen kostar nämligen allt. Jesus skräder inte direkt orden när han säger ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det. Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv eller själv går förlorad?”

Jesus är allt annat än likgiltig; han är passionerad. Han älskar outtömligt, outtröttligt, konstant. Han längtar efter oss med hetta. Därför nöjer han sig inte med mindre än hela oss. Han vill att vi ger oss helt och fullt till honom; hela våra liv. Han har nämligen gett hela sig; hela sitt liv, till och för oss. Jag tror att vi behöver fundera över hur vi lever våra liv. Lever vi i efterföljelse? Är det kanske så att vi allt som oftast väljer den enkla, bekväma, breda vägen istället för den smala som vi faktiskt är kallade att gå på? Jag behöver mogna när det gäller lärjungaskap. Kanske finns det fler än jag. Kanske vissa av oss till och med behöver beräkna kostnaden igen. Det är, eller bör, i alla fall inte vara tomma ord när vi kallar Jesus för Herre.

efterföljelse · församlingsliv · Husförsamlingsliv

Efterföljare som gör efterföljare

Tänk om vi inte behöver ta med människor till kyrkan. Tänk om vi inte ens behöver ta med kyrkan till människor. Tänk om det ”enda” vi behöver göra är lärjungar som gör lärjungar…

Efter att Jesus undervisat lärjungarna om Guds rike, i BÅDE ord och handling, sände han ut dem att göra fler lärjungar. Jag är fullt övertygad om att det är detta han kallar oss alla till; att vara lärjungar som gör lärjungar (efterföljare som gör efterföljare). Jesus undervisar besynnerligt lite om frälsningen, han verkar mest fokusera på Gudsriket, och vad det är.

När han själv gett sig av (efter tre ynkans år!) skickar han den Helige Ande. Han lämnar alltså lärjungarna med det lilla uppdraget att gå ut i hela världen och lära folk allt vad han lärt dem. Han tycks lita på att kraften i den Helige Ande räcker.

Jesus sänder ut. När lärjungarna går ut och förkunnar Guds rike, i ord och handling, genom den helige Andes kraft, kommer folk till tro. De låter döpa sig, tar emot Anden och delar med sig till dem runt omkring. Så uppstår församlingar, överlåtna gemenskaper.

Vem har kontrollen över allt detta? Det verkar vara Gud själv. Vi kan läsa på flera ställen i nya testamentet om hur apostlarna var med ett tag och sedan överlämnade församlingarna åt Herren.

Det innebär inte att de släppte relationerna men det innebär att de inte lät sig frestas att kontrollera.

De lät Jesus bygga sin församling.