Jesus

Onsdagstankar

Och så några tankar en helt vanlig onsdag…

Läste precis i Dagen om att Svenska bibelsällskapet har gått ut med en utmaning att läsa bibeln varje dag. Jag ser i sig inget fel i det alls. Tror verkligen vi behöver läsa mycket bibel och ofta… men jag är osäker på om den här typen av utmaning leder till mer bibelläsning.

Varför läser vi så lite bibel? På 70-talet spådde man att bibelläsningen skulle öka på grund av den nya bibelöversättningen. Vi kan se att det inte blev så.

flippJust nu är något som kallas ”flippat klassrum” på tapeten i skolvärlden. Flippat klassrum handlar kort sagt om att istället för att eleverna ska lyssna på föredrag i klassrummet, kommer de dit redan förberedda och pålästa på ämnet. De har kanske sett föredragen innan, läst litteratur och satt sig in i olika teman. När de sedan kommer tillsammans får de möjlighet att samtala och reflektera över detta.

I församlingen är predikan och undervisningen oftast formad utifrån hur det rent klassiskt ser ut i skolan. Någon håller ett föredrag och de andra lyssnar.

Det skulle vara intressant att se vad som skulle hända om man hade lite mer ”flippade samlingar” i församlingen. Där man förväntade sig att de som deltar har något att bidra med i samtalen.

Kanske skulle det vara ett sätt att få igång bibelläsningen; genom att flippa bibelundervisningen? Kanske skulle vi börja undervisa varandra lite mer? Kanske skulle engagemanget växa?

Jag kan se att det fungerar så i våra husförsamlingar… och jag tror det skulle vara applicerbart i många sammanhang.

Som sagt… bara lite tankar så här en onsdag.

Annonser
Jesus

Från generation till generation

I vår husförsamling är vi många barn. För oss har det alltid varit viktigt att se barnen som en del av församlingen. Detta får också konsekvenser för hur det ser ut när vi möts. Det är självklart att barnen är med! Det kräver en del av oss vuxna, och det kräver en del av barnen – i detta lär vi oss respektera och förstå varandra.

När vi möts är vi ibland lika många barn som vuxna, ibland fler barn. Vi vill att alla ska vara delaktiga på något sätt. Barnen är med och berättar hur de har haft det i veckan. De är med och delar bönesvar och böneämnen. De önskar lovsånger, är med och ber och de är naturligtvis även med när vi äter och firar Herrens måltid. Ibland är de med i samtalen ganska länge men oftast springer de iväg och leker efter en stund. Vi leker ofta bönekurragömma tillsammans. En mycket trevlig lek för alla generationer!

För ett par veckor sedan läste vi tillsammans allihop, ur barnens bibel, om när Petrus och Johannes mötte den lame mannen vid Sköna porten. Vi läste om hur de fick säga till honom att stå upp och gå, och hur Jesus gjorde honom frisk. När vi hade läst samtalade vi tillsammans om vad texten betyder och om vad vi ska göra. Johan (en av de vuxna i vår församling) frågade om det var någon som hade ont någonstans. Det var flera som svarade ja, och mitt i allt började vi be för varandra. I detta var barnen med, vi gick alla runt tillsammans och la händerna på den som inte mådde bra.

Det fina med att vara tillsammans barn och vuxna är att allt blir lite mindre komplicerat. Bönerna blir enkla och korta – men kärnfulla. Karismatiken blir mer naturlig och vardagsnära. Barnen hjälper många gånger oss vuxna att tro på ett mer självklart sätt. Samtidigt får barnen se oss vuxna söka oss nära Gud, bli berörda, dela svårigheter och glädjeämnen. Och de får lära sig lyssna och respektera andra.

Det är alltid lite rörigt och lite kaosartat. Hela församlingen får ta del av treårstrots, tvåårsbus, ”spring i benen”, ”tråkiga” vuxensamtal, ”sitta still och lyssna”, glädje, sorg.

Det är okonstlat, enkelt och Jesuscentrerat!

Jesus

Församlingen som förlorade sin självbild

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen.

Församlingen är inte en organisation. Den är en organism. Den består av människor – efterföljare till Jesus. Paulus beskriver den som en kropp, en helhet med många lemmar. Jesus säger att det ska komma en dag när tillbedjan ska ske, inte på en specifik plats utan i ande och sanning. I det nya förbundet finns det inga heliga byggnader – det är vi själva som genom Anden har blivit heliggjorda. Våra kroppar, liksom församlingskroppen, är boplatsen för Guds närvaro och helighet. Vi är templet.

Församlingsstruktur och församlingsorganisation kan stjälpa eller hjälpa vår självbild som församling. Jag tror att sättet vi framför allt har byggt församling – som en förening eller stiftelse, med verksamheter och styrelse – i mångt och mycket har stjälpt församlingens självbild.

Även om vi säger att det är vi som med-lemmar som utgör församlingen, har vi svårt att tänka om. Vi tänker kyrka i form av byggnad, församling i form av förening, lärjungaskap i form av engagemang i verksamhet. Storleken på församlingen kan också vara ett hinder. Ju fler man är desto svårare blir det att leva ut församlingsliv i överlåtenhet till varandra, där alla blir sedda, alla har något att bidra med, där alla delar av kroppen är i funktion. Och trots att det stora försvårar för det nära är det ditåt de flesta församlingar strävar: att blir större och större och större.

Jag tror vi behöver hitta tillbaka till vår självbild som församling och våga göra upp med det som hindrar oss att komma dit, våga utmana och tänka om strukturer som stjälper, hitta former som hjälper. Men det kräver mod, och jag tror att det i mångt och mycket kräver att vi vågar låta områden i våra liv och församlingar dö.

Jesus

Att våga tänka om

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen.

Vad ska jag skriva som inte redan skrivits? Så har mina tankar gått de senaste dagarna när jag funderat på vad jag ska blogga om den här veckan.

Sittandes vid tangenterna den här veckan är alltså jag, Maria Cruz. Tillsammans med min man leder jag en husförsamling som träffas i vårt hem i Ramlösa. Jag finns även med som ledare i Helsingborgs husförsamlingsnätverk.

Jag delar många av de drömmar och visioner som redan skrivits ner på den här bloggen. Jag hade bland annat, i stort sett rakt av, bara kunnat reblogga det Gabriel Blad skrev här och här.

Jag tänker därför den här veckan bli lite mer personlig och dela med mig av min egen brottning och mina egna utmaningar de senaste sex åren. Jag tänker dela med mig av det Gud har fått jobba med, när det kommer till att tänka om församling, ledarskap och lärjungaskap i mitt eget liv.

Jag tror nämligen att vi behöver tänka om församling. Vi behöver våga ompröva vad vi håller på med. Vi behöver våga utvärdera vad det är vi formar, och vad det gör med oss i längden. Vilka strukturer är bra? Vilka är negativa? Finns det strukturer som verkar bra för stunden, men på sikt gör oss en björntjänst?

Vilken typ av lärjungaskap formar vi? Vilken typ av ledare formar vi? Formar vi församlingsledare eller organisationsledare? Formar vi lärjungar eller verksamhetsgörare?

Vad får det för konsekvenser om vi vecka ut och vecka in satsar på storslagna gudstjänster där några få syns och hörs mer än andra? Där några i större mån än andra utsätts för prövningen att stå i rampljuset inför många åhörare.

Vad formar vi för kultur när vi mäter människors överlåtenhet till församlingen i vem som orkar engagera sig i flest verksamheter eller har förmågan att sy flest dukar eller baka det bröd som drar in mest pengar på missionsaktionen?

Vad är lärjungaskap och efterföljelse? Är det att fixa fikat en gång i månaden? Är det att någon gång ibland hälsa välkommen till en gudstjänst? Är det att leda lovsång eller predika?

Missförstå mig inte. Jag ifrågasätter inte att man engagerar sig i sin församling. Jag ifrågasätter vad vissa former av församlingsstrukturer på sikt formar.

Står man i ett pionjärt arbete tror jag att det är viktigt att fundera igenom de här sakerna innan man drar igång. I ett pionjärt arbete har man nämligen alla möjligheter att låta Gud forma om och inspirera till nya strukturer.

För mig personligen har de här funderingarna kring församlingsstruktur fått mig att tänka om församling, ledarskap, efterföljelse. Men det har inte varit lätt, det har tagit tid, och jag är inte heller färdig. Det har på vissa områden inneburit att jag har fått dö bort från egna drömmar och ambitioner. Dö bort från trygga områden.

Men… mer om detta i nästa blogginlägg.

Jesus

Om vi sänder, behöver vi verkligen samlas då?

Det är många tankar som snurrar efter helgens EFK kongress. Kongressen var väldigt lyckad. Det var som sagt första gången jag var där och upplevelsen var överraskande positiv. Det som kanske slog mig mest var samhörigheten. Det är ett gott betyg när man lämnar med ett visst mått av tomhet.

Både jag och Rickard (min svåger) hade fått i uppgift att utmana med varsin spaning. Jag hoppas och tror att vi fick väcka lite tankar och funderingar. 

Själv tar jag med mig några särskilda reflektioner:

1. Både Rickard och jag lyfte perspektivet att sända istället för att samla, när det kommer till mission. På sju respektive 20 minuter hinner man dock inte klargöra allt. Att leva i sändningen innebär inte att man slutar samlas. Att samlas som församling är en nödvändighet. Även om vi betonar sändningen, och att församlingen är något vi är 24 timmar om dygnet, behöver vi mötas tillsammans för att fira Herrens måltid, be, läsa bibeln, tillbe Jesus och låta gåvorna vara i funktion så att vi bygger upp varandra. Men det innebär inte att vi nödvändigtvis behöver ta med oss människor till dessa samlingar för att göra lärjungar. Vi längtar efter att få se församlingar växa fram i hem, på caféer, fritidsgårdar o.s.v. Vi tror att det är möjligt att vi kan få sända ut varandra att plantera Guds rike på samma sätt som lärjungarna i Lukas 10, eller Jesus i Joh 4.

Lärjungaskap är inte något individuellt projekt. Vi behöver varandra, vi behöver församlingen. Församlingen är Jesu kropp, ett heligt tempel. Församlingsliv följer alltid på lärjungaskap. Vi behöver samlas, samtidigt som vi behöver leva i sändningen. 

2. Begreppet mission verkar fortfarande till stor del vara förbehållet internationell mission. När vi går till våra grannar i vårt område definieras detta, av vissa, inte som mission. När vi sände ut våra vänner till ett annat område i stan för att ge Jesus till människorna där, definieras detta, av vissa, inte som mission. Och visst finns det en skillnad. Visst sänder vi missionärer till länder som är i stort sett totalt onådda (och det måste vi fortsätta med!), och i Sverige finns det församlingar i de flesta städer. Detta innebär dock inte att alla vet vem Jesus är. Många har inte en aning. Vissa har aldrig ens träffat någon som följer Jesus tidigare. När jag tänker mission gör jag ingen skillnad på om det sker utanför eller innanför Sveriges gränser. Även i Sverige innebär mission att gå ut och göra lärjungar. Och det är viktigt. Jag tror inte att Sverigemission ska ses som ett hot mot internationell mission. Tvärt om! Om fler börjar se sig själva som missionärer, om fler börjar lyssna in vart Gud sänder dem, kommer fler också att få andra länder och platser på sina hjärtan. Mission föder mission.

3.Den största utmaningen jag tar med mig är från en av spaningarna. En kvinna som är missionär i Frankrike (minns tyvärr inte vad hon hette). talade om att vi behöver öppna våra hem, se de människor som ropar, se nöden och behoven. Det fanns en profetisk skärpa i detta som även gick som en röd tråd genom mycket av det som delades under kongressen. Min bön är att denna utmaning ska få praktiska konsekvenser i mitt och min familjs liv, och att jag vågar ta ner de försvar jag så lätt sätter upp i de här frågorna. 

4.Sista reflektionen är min tacksamhet. Jag känner mig så tacksam över det uppdragsfokus och efterföljelsefokus som präglat helgen.  Tacksam över innerlig tillbedjan av Jesus tillsammans med bröder och systrar. Tacksam över goda samtal, och hopp om framtiden.  

Jesus

Inte enligt planen

Jag hade stora yrkesmässiga ambitioner redan som barn. Min första plan var att satsa på polishundsyrket. Om det, mot all förmodan, inte skulle funka tänkte jag ge mig in i sjörövarsvängen. Om rättsväsendet vänder mig ryggen, vänder jag dem ryggen, resonerade jag (troligtvis. Fyraåringar tenderar att ha djupgående resonemang).

När jag var åtta ville jag bli läkare… eller delfinskötare. Det växlade lite. Drömmen var att nån gång få simma med delfiner, precis som prinsessan Madeleine hade fått göra. Det hade jag sett på tv.

På högstadiet ville jag bli journalist. Då fann jag mig kärlek till det svenska språket. Kärleken höll i sig. Dock inte journalistplanerna. Efter gymnasiet sökte jag en utbildning i Göteborg, till folkhälsoplanerare, och kom in. Men jag började aldrig. Jag skulle visst läsa teologi ett år först. Det var nåt jag alltid hade velat och jag såg min chans att göra det nu. Ett år. Sen skulle jag bli nåt.

Planen hade alltid varit att bli nåt. Skaffa en utbildning. Få ett jobb.

Men, Gud hade andra planer. Jag trodde jag kunde ge honom lillfingret. Han tog hela handen. Sån är han. Han vill ha allt. Och i mitt fall handlade det om mina studier, min ambition. Han ville ha det. Och jag fick kapitulera. Inget annat fungerade.

Försakelse. Man kanske kan uttrycka det så. Samtidigt som jag i stunden jag skriver det känner mig arrogant mot dem som verkligen försakar något, kanske hela sina liv och sina familjer.

Det blev inte som jag hade planerat. Det blev mycket bättre. Och mycket svårare. Jag läste tre år till församlingsledare och visste när jag slutade att jag inte skulle jobba i en traditionell församling. Jag visste att Gud kallade, men jag visste inte hur vägen skulle se ut. Bit för bit har han stakat ut den. Och gång på gång har jag fått ge upp min ambition, min längtan att ”bli nåt”. Det har funnits stunder när jag önskat att Gud bara skulle säga åt mig att bli pastor eller ungdomsledare eller nåt lite mer vanligt. Nåt med en titel och betalt. Men han har inte gjort det.

När Gud ledde mig att läsa teologi ännu ett år, var det jättejobbigt. Varför? Men när Gud kallar får man gå. Och han fortsätter staka ut vägen. Men jag tycker det är svårt när jag får frågan vad jag ska bli, varför jag läser, vad jag vill jobba med. Och jag hör hur märkligt det låter, att läsa något som inte tycks leda till en given tjänst eller en säkrad inkomst. Men så är det. Och Gud har burit än så länge. Jag skulle inte byta ut det jag får leva ut i det jag får förmånen att vara en del av, för allt smör i Småland. För jag vet att jag är där Gud vill att jag ska vara.

Så, varför bloggar jag om det här?

Jag tror att det kanske finns någon som behöver höra det. Någon som kanske upplever nåt liknande. Någonsom kanske upplever att Gud kallar fast du inte förstår till vad. Någon som kanske tvivlar på att det är möjligt. Jag hoppas i så fall att jag kan få uppmuntra dig att fortsätta låta Gud leda. Han kommer förse.

Jesus

Mer än ett bröllopscitat

Kärleken är tålig och mild ,  kärleken avundas inte ,  den skryter inte,  den är inte uppblåst … 

Många är vi som har hört de här och de följande orden från 1Kor 13. Det här kapitlet kallas kärlekens lov och citeras ofta på bröllop. 

Problemet är att vi har romantiserat den här texten och fått den att handla om något som främst gäller ett älskande par,  när den egentligen är tänkt att gälla alla troende. 

Paulus skriver dessa ord in i en församling med motsättningar och splittring, in i en situation där man missuppfattat hur de andliga gåvorna skulle ta sig uttryck. Han visar dem en väg framför andra –  kärlekens väg. 

Vi är kallade att leva i kärlek till varandra, att inte se till vårt eget bästa utan den andres. Vi ska inte brusa upp,  inte skryta,  inte känna avund. Vi ska inte uppföra oss illa. Vi ska vara präglade av mildhet och tålamod. 

Att leva som troende syskon i Jesus innebär att vi hör samman. Vi är delar i samma kropp. Vi kan inte säga: jag behöver inte dig. 

Jag tror vi kan behöva påminna oss om att kärlekens lov inte bara är några goda livsprinciper till äkta makar utan en uppmaning till hur vi förhåller oss till varandra i våra församlingar…

… och i våra samfund. 

 

 

 

 

Jesus · kvinnor som leder · ledarskap

Det är en skam för en kvinna att tala i församlingen

Det här är del 5 av 6 i Maria Cruz och Rickard Cruz bloggserie om kvinnor som ledare. Författare till denna del: Rickard

Ett bibelord som i århundraden har använts för att begränsa kvinnors möjlighet att leda och tala i församlingar är 1 Kor 14:33b-37.

”Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. Är det kanske från er Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er? Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.”

Vid första anblick verkar det vara kristallklart att Paulus förbjuder kvinnor från att tala i församlingen. Kruxet för kvinnomotståndare är att en sådan tolkning har flera stora problem. Här kommer några som är ganska uppenbara:

  1. Om man tolkar de här verserna som ett direkt, auktoritativt uttalande från Paulus får det ganska extrema konsekvenser. Det skulle innebära att kvinnor måste vara helt tysta under en församlings sammankomst och inte ens får ställa en fråga. Jag har inte hört talas om någon församling som tillämpar texten ordagrant på det sättet.
  2. Om detta skulle vara en allmän regel att kvinnor inte får tala eller ens ställa frågor i församlingen så skulle det motsäga Paulus själv, Jesus, resten av NT, och hela Bibeln för den delen. Bara något tidigare i brevet (kapitel 11) talar Paulus exempelvis om kvinnor som profeterar. Det är svårt att göra det med munnen stängd! Jesus sänder Maria från Magdala att vittna om hans uppståndelse för de andra lärjungarna. Skulle han verkligen uppmana en kvinna att synda som det första han gör efter uppståndelsen? Paulus uppmanar på andra ställen de troende att undervisa varandra (Kol 3:16). Återigen svårt att göra med munnen stängd. Om allt detta kan du läsa mer i tidigare inlägg i den här serien.
  3. Som stöd för att kvinnor ska tiga och underordna sig anges lagen – ”som lagen säger”. Problemet är bara att det inte finns någon lag, någonstans i GT, som säger att kvinnor ska tiga eller underordna sig. Tvärtom säger Ps 68:12: ”Herren låter sitt ord förkunnas, stor är skaran av kvinnor som kommer med glädjebudet.”

Det finns många olika åsikter på hur man ska tolka den här texten. En vanlig tolkning är att de här verserna inte fanns med i första korintierbrevet från början utan är tillagda i efterhand. Man menar då att de är ologiskt inklämda i ett avsnitt då Paulus talar om helt andra saker, nämligen Andens gåvor. Personligen har jag lite svårt för den tolkningen. Min grundhållning är att Gud har vakat över sitt Ord och att allt som finns med i Bibeln är tillförlitligt. Jag tror det är omöjligt att helt säkert säga hur man ska tolka den här texten. Det enda vi kan vara säkra på är att den inte betyder att Paulus anser att kvinnor ska tiga. Det skulle motsäga hela Bibeln.

Det finns en förklaring som jag tycker är rimlig.

I texten står det att lagen säger att kvinnorna ska tiga i de heligas församlingar. Även om vi inte kan hitta detta någonstans i Moseböckerna eller GT så kan vi faktiskt hitta det i Talmud som är en skriftsamling som för judarna fungerade som tillägg till de heliga skrifterna. Talmud förbjuder kvinnor att tala när det finns män närvarande eftersom en kvinnas röst är ”sexuellt provocerande”. Talmud säger också ”Det är en skam för en kvinna att låta sin röst höras bland män”.  När Jesus nämnde Talmud använde han begreppet ”de äldstes stadgar”, ”era stadgar” eller ”människors stadgar”. Det är tydligt att Jesus inte anser att Talmud är Guds ord utan att Talmud snarare hindrar människor från att lyda Gud. (Matt 15:3, 6, Mark 7:8, 9, 13)

Genom hela 1 Kor svarar Paulus på olika frågor som församlingen har skickat till honom i ett brev. Vid flera tillfällen nämner Paulus deras frågor. ”I fråga om det ni skrev svarar jag” (7:1), ”I fråga om kvinnor som lever ogifta…” (7:25), ”I fråga om kött från avgudaoffer…” (8:1). Han ställer också frågor för att ta upp olika ämnen från deras brev. ”Är jag inte fri? Är jag inte apostel? Har jag inte sett Jesus, vår Herre? Är inte ni mitt verk i Herren?” (9:1) Han verkar också citera korintierna ”Allt är tillåtet för mig” för att sedan komma med ett eget uttalande för att väga upp deras – ”men allt är inte nyttigt”.  Därefter repeterar han deras uttalande ”Allt är tillåtet för mig” och skriver ”men jag skall inte låta något ta makten över mig”.

Det är mycket möjligt att det fanns en judisk-kristen manlig grupp i, eller i koppling till, församlingen som var motståndare till att kvinnor skulle få tala, undervisa eller leda i församlingen och som hämtade inspiration från Talmud. Troligen är då vers 33b-35 deras uttalande som Paulus citerar:

”Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.”

I vers 36-37 kommer Paulus kraftfulla svar till dessa män:

”Är det kanske från er Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er? Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.”

Paulus frågor är helt obegripliga om de ställs till kvinnor som talar eller ställer frågor i församlingen. Däremot blir de fullt begripliga om de ställs till män som förvränger Guds Ord och försöker hindra kvinnor från att tala. Paulus försöker inte tysta kvinnorna i församlingen. Tvärtom! Han tillrättavisar mansgrisarna!

Jesus · kvinnor som leder · ledarskap

Jag tillåter inte att en kvinna undervisar!

Det här är del 4 av 6 i Maria Cruz och Rickard Cruz bloggserie om kvinnor som ledare. Författare till denna del: Maria

När vi kommer till breven och ”problemtexterna” gällande kvinnans tjänst, är det viktigt att vi har resten av Nya Testamentet i bakhuvudet. Rickard skrev, i förra blogginlägget i den här serien, om olika kvinnor i tjänst i NT.  Detta behöver prägla hur vi läser texterna. Vi behöver också  ha med oss en förståelse för den radikalitet Jesus visar när det gäller kvinnor. Han vänder totalt upp och ner på hela ordningen och ger kvinnor en bekräftelse, som för den tiden, var enormt ovanlig och utmanande.  Det hade varit väldigt märkligt av Jesus att först ge lärjungarna ett så tydligt exempel, för att sedan när församlingen hade bildats, uppmana dem att ”ordna upp” det hela utifrån en mer patriarkalt rådande struktur.

I 1 Tim 2:11-15 kan vi läsa:

”En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva.  Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. Men hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse. Det ordet är tillförlitligt.”

Betyder detta att en kvinna aldrig får undervisa? I så fall säger Paulus emot sig själv. I Kol 3:16 skriver Paulus till hela församlingen att de ska undervisa varandra. I Apg kan vi läsa om Priskilla som tillsammans med sin man Akvila tog sig an Apollos och grundligt förklarade Guds väg för honom.  Så det verkar inte vara det Paulus menar.

Men vad menar han då?

Vi börjar med hur läget kan ha sett ut i församlingen i Efesus. Det är troligt att det fanns problem med kvinnor som klädde sig sexuellt utmanande (något de grekiska orden visar på), det skulle till och med kunna handla om före detta tempelprostituerade som omvänt sig.

Kvinnorna var, på grund av den rådande kulturen, mindre bildade än männen. Så vill Paulus dock inte att det ska förbli. Därför uppmanar han dem att lära sig mer och ta emot undervisning. Något väldigt radikalt i sig!

Det verkar även som att det hade förekommit villoläror i församlingen. Något som hade bidragit till att kvinnorna nu gick runt och skvallrade och talade om saker de inte borde tala om (2 Tim 3:6, 1 Tim 5:13). Inte undra på att Paulus inte ville att de skulle undervisa! De hade inte mognat tillräckligt mycket i sin tro för att kunna göra det.

Intressant är också att det som i den här texten översätts med ”gör sig till herre” (över mannen) kommer från ett ord som egentligen betyder något mycket mer brutalt. Det kan ha betydelsen ”att mörda” eller att ”sexuellt dominera”. Om man läser texten med den översättningen blir det Paulus skriver inte särskilt märkligt…

Men så, till den sista frågan, varför nämner då Paulus skapelseordningen? Här blir det väl ändå tydligt vad han tycker?!

Det vanligaste när Paulus refererar till syndafallet är att han hänvisar till Adams fall. I det här fallet talar han istället om Eva. Varför?

Per Axel Sverker skriver så här:

”Adam formades först. Enligt vår tolkning innebär det att Adam hade formats i sin kunskap genom samtalen med Gud under
tiden före Evas skapelse! Kvinnan hade alltså mindre med kunskap. Evas fall berodde därför på att hon förleddes av ormen på grund av sin bristande kunskap. Och Paulus använder nu detta som ett exempel för förhållandena i Efesus. Eva är ett tydligt exempel på
hur allvarliga konsekvenserna blir när en vilseledd kvinna överför sina åsikter till en annan person. Paulus ville förhindra att något liknande skulle ske i efesierförsamlingen. Anledningen till Paulus ord ligger alltså inte i någon negativ kvinnosyn. Men ibland måste han lugna ner frihetsprocessen i församlingarna. De kristna kvinnorna måste lära sig frihetens sanna natur för att inte hamna i nytt slaveri – i villoläror och i felaktiga uttryck för sexualiteten. Felet ligger alltså inte i att kvinnorna vill undervisa. Men liksom Eva har de lyssnat till villolärare och behöver få undervisning. Därefter finns möjligheten att få undervisa”

Han fortsätter:

”Kvinnan ska bli frälst genom moderskap-et. Det handlar inte om kvinnornas egna moderskap utan det är en hänvisning till det bestämda moderskap som gäller Maria. Substantivet har nämligen bestämd artikel. Evas syndafall ställs mot Marias lydnad. Det är genom den lydiga och ödmjuka Maria som frälsning kommit till människorna. Här bekräftas alltså kvinnans positiva roll i frälsningshistorien, som en balans gentemot syndafallsberättelsen.”

Förutom dessa tolkningar finns det de som menar att Paulus i det här stycket går till rätta med EN kvinna som spridit villoläror och att han uppmanar henne att istället bli hemma och ägna sig åt familjen. Hon ska helt enkelt blir frälst om hon slutar sprida villoläror och istället föder barn (att fortsätta sprida villoläror leder nämligen totalt fel).

Personligen tycker jag att den här typen av tolkningar ”makes sense” . Det är ett sätt att se texten som också stämmer överens med resten av NT.

(I stort sett allt i det här blogginlägget är hämtat från Per Axel Sverkers undervisning. Vill man ha mer och utförligare utläggningar rekommenderar jag, varmt,  www.sverkersteologi.se)

Jesus · kvinnor som leder · ledarskap

Jesus syn på ledarskap

Det här är del 2 av 6 i Maria Cruz och Rickard Cruz bloggserie om kvinnor som ledare. Författare till denna del: Maria Cruz

I Galaterbrevet skriver Paulus: Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus. (Gal 3:28)

Jesus river ner alla murar som någonsin byggts upp mellan människor. Det finns inte någon som är högre eller lägre. I honom har vi fått en ny identitet. Vi är alla kallade att leva ut det Jesus har lagt ner i oss – gåvor och tjänster – oavsett kön, ålder eller etnicitet. Vi definieras utifrån Jesus, vem han är och vad han har gjort.

När vi nu ska tala om kvinnor som leder känns det viktigt att börja i rätt ände, nämligen med frågan: vad är Jesus syn på ledarskap? 

Jesus syn på ledarskap skiljer sig radikalt från världens; den handlar i grund och botten om tjänande.

När Jesus tvättar lärjungarnas fötter, ger han dem en mönsterbild; i Guds rike handlar ledarskap inte om vem som står högst i rang, vem som är bäst på att styra och ge direktiv eller vem som har mest pondus. Detta tydliggör Jesus även när lärjungarna Jakob och Johannes, vid ett tillfälle, försöker förhandla sig till fördelaktiga positioner. Jesus ger dem en skarp tillsägelse:

”Ni vet att de som anses vara folkens ledare uppträder som herrar över dem och folkens stormän härskar över dem. Men så är det inte hos er, utan den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att ge sitt liv till lösen för många” (Mark 10:40-45)

Den som vill vara främst bland er skall vara allas slav… det tåls att reflektera över.

Jesus ledarskap är totalt genomsyrat av tjänande. Han ger upp hela himlens härlighet för att ge sitt liv för mänskligheten. Han vet vad hans kallelse innebär och vad den kommer leda till. Jesus går hela vägen i sitt tjänande, det är inte bara ett sätt han inleder sin tjänst på; han fullbordar den i döden på korset.

Det är ett, till synes, ologiskt sätt att leda. Det som för världen verkade sluta i det största av nederlag blir, i själva verket, den största av segrar.

Det handlar inte om vem som ska stå högst i toppen av en hierarki. Guds rike är inte uppbyggt så. I Guds rike finns det inga hierarkier. Där finns det bara en som är högst, nämligen Jesus själv. Ett Jesuspräglat ledarskap handlar aldrig om position; att klättra högre eller bevaka sin ställning.  Ett Jesuspräglat ledarskap handlar om att tjäna och lyfta andra.

Det är den här typen av ledarskap varje ledare i Guds rike är satt att leva ut. Det måste få prägla sättet att tänka och agera. Det behöver vara den mönsterbild vi formar ledarskap utifrån, i våra församlingar. Det måste vara den livsstil vi prövar vår egen livsstil emot: våra handlingar, attityder och ord. Det får aldrig bli något vi bara pratar om, utan något vi lever ut och aktivt arbetar för.

Oavsett kvinna eller man, är det här vägen att gå för den ledare som vill vandra i Jesus fotspår. I Guds rike har alla rätt att tjäna.