församlingsliv · Helig Ande · nådegåvor · profetia

Att höra Guds röst- del två

Som jag skrev i förra blogginlägget, tror jag att alla som har tagit emot Jesus också kan lyssna till hans röst. Jag tänker i detta blogginlägg dela lite tankar kring att dela Guds tilltal till andra personer.

När det kommer till nådegåvorna att förmedla kunskap, vishet och profetia, tror jag att detta är något den Helige Ande främst ger för att utrusta och bygga upp församlingen, inte individen. Dessa gåvor tror jag handlar om att höra från Gud och sedan förmedla detta.

Några grundläggande saker:

En gåva är inte ett bevis på min egen förträfflighet eller förmåga

En gåva som används utan att Jesus kärlek ligger som grund bär inte god frukt

En gåva är inte till för att utöva makt eller visa på auktoritet

En gåva bygger upp -den bryter inte ner

Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter. Men den som profeterar talar till människor och ger dem uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Den som talar tungomål uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen.  – 1Kor:1-4 

Paulus säger att vi alla ska sträva efter gåvorna, allra helst gåvan att profetera. En profetia uppenbarar ofta mer av vem Gud är och vad Gud kallar församlingen till. Detta är något vi alla kan sträva efter och växa i. När vi förmedlar tilltal till varandra handlar detta oftast om att ge tröst och uppmuntran. Det kan även innebära att vägledning och i vissa fall att förmana.

Vi ska vara medvetna om att vi aldrig förmedlar helt korrekta uttalanden från Gud. Vi tolkar alltid. Våra erfarenheter och personligheter speglas i det vi förmedlar, mer eller mindre. Ibland hör vi fel. Därför är det viktigt att tilltalen prövas.

Jag tror på att enkelt öva sig i att förmedla tilltal, och jag tror faktiskt att det är något vi alla kan göra. Gud talar till oss på olika sätt; genom känslor, bilder och ord (det finns säkert fler sätt som jag inte kommer på just nu). Ett enkelt sätt att öva är att sätta sig ner, två till tre stycken, lyssna och sen berätta vad man upplevt att Gud har sagt. Det gäller att ha högt i tak och våga berätta vad man hört. Om man fått ett tilltal brukar det slå än en ton hos den man förmedlar det till, personen vet oftast själv om det var från Gud. När det gäller att förmedla uppmuntran och tröst är det väldigt lite som kan gå fel. När det kommer till vägledande tilltal och förmaningar bör man vara mer försiktig. Får man ett tilltal av den här typen till ett större sammanhang är det bra att dela det och pröva det med fler. Får man det till en person kan det även då vara bra att pröva det med fler och vara noga med att förmedla det i ödmjukhet och med kärlek.

Personligen brukar jag ofta påminna om att tilltalet ska prövas, och fråga personen jag delat det med om det var något den behövde höra. Jag tror även man ska vara försiktig med uttalanden som ”så säger Herren”, då det inte öppnar särskilt mycket för ett prövande.

Lika viktigt som det är att nådegåvorna får vara i funktion i församlingen är det att dessa går hand i hand med Andens frukt: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning (Gal 5:22). Dessa behöver fungera, levas ut och växa tillsammans i församlingen.

efterföljelse · Helig Ande · lärjungaskap

Andens gåvor – en liten reflektion

I helgen var det festival här i Helsingborg. Jag fanns vid ett par tillfällen med i ett tält där vi erbjöd förbön och samtal om Jesus. Vi fick möjlighet att be för helande, dela profetiska tilltal och välsigna människor. Jag ser detta som ett ypperligt tillfälle att öva på det som jag vill ska vara en naturlig del i mitt liv. Det är viktigt att vi inte begränsar oss till specifika tillfällen utan att vi låter det bli en del av vår livsstil.

Det är viktigt att vi åter Andens gåvor vara i funktion när vi träffas som församling. Det är ett tillfälle då vi alla har något att ge. Men jag tror också att de andliga gåvorna behöver vara en naturlig del av vår vardag.

Ibland tror jag att vi förandligar utövandet av gåvorna. Med det menar jag att vi gör dem svårtillgängliga, exklusiva och beroende på situation och tillfälle. Vi kanske förväntar oss ett specifikt känslotillstånd eller en viss miljö för att få se dem i funktion.  Vi blir religiösa i hur vi beter oss; i röstens tonläge eller i våra fysiska uttryck. Ibland tenderar vi att upphöja personerna som förmedlar gåvorna – något som i sin tur kan leda till att vi begränsar gåvorna till personer eller situationer.

Jag menar inte att det inte finns tillfällen då den helige Ande kommer över en samling på ett speciellt sätt. Det gör det alldeles uppenbart. Men, den helige Ande och gåvorna han ger, tror jag är tänkta till så mycket mer än så. Och jag tror att de kan vara i funktion på ett väldigt naturligt sätt. Ett profetiskt tilltal kan delas med öppnade ögon, i vanlig samtalston på bussen. Ett helande kan få ske på gymmet efter en kort, enkel bön för en ond rygg.

Vi behöver passa oss för att gåvorna blir ett spel för gallerierna – det är nämligen så lätt att hamna där. Vi vill gärna mäta oss med varandra och bli sedda.  Gåvorna syftar alltid till att ära och upphöja Jesus.

Jag vill se mer av Andens gåvor i funktion och jag tror att vi alla ska söka mer av vad han har att ge oss. Om vi börjar leva i ständig förväntan på vad den helige Ande vill göra genom oss, vågar pröva och tro – möta problem utifrån att Jesus har lösningen – då kan vi få se spännande saker ske i vår omgivning.

efterföljelse · församlingsliv · kvinnor som leder · ledarskap · Uncategorized

En skäggig farbror?

imagesEn upptäckt jag gjorde, under min studietid, var att jag inte hade, eller hade haft, många kvinnliga förebilder som höll på med undervisning och ordentliga textutläggningar. Jag hade nog aldrig reflekterat över detta förrän jag satt med en uppgift då jag skulle skriva ner var jag såg mig själv i framtiden. Jag satt och drömde mig bort och insåg, till min stora fasa, att den jag såg framför mig var en smått skäggig farbror, ikädd gabardinbyxor matchat med någon mossgrön stickad kofta. (Tilläggas bör kanske, att jag absolut inte har något emot herrar i snitsiga kläder och  att mannen på bilden inte har något att göra med inlägget, whatsoever)

Där och då, insåg jag att det inte var så konstigt att jag hade svårt att se mig själv faktiskt fungera i det jag längtade efter. Just i det fallet, handlade det om lärargåvan. Jag hade, av någon anledning, lite svårt att identifiera mig med att bli man.

Tyvärr, gäller detta inte bara lärargåvan. I de flesta kristna sammanhang ser man, inte bara men absolut mest, män fungera i de olika gåvorna. Och för mig, var det svårt att identifiera mig med de kvinnor jag hade sett. Troligtvis för att de var så få och därmed var mångfalden inte lika stor som hos männen.

Ett problem i detta är att till och med jag, som kvinna, har undermedvetna fördomar om kvinnor som leder eller undervisar. Står jag i valet att välja mellan att lyssna på en man eller en kvinna som undervisar i samma ämne, är det stor chans att jag väljer att lyssna på mannen. Jag tror att detta framför allt beror på vana – erfarenheten säger att män undervisar bra, alltså lyssnar jag på mannen. Och då är det fara värt att det fortsätter se ut som det oftast gör – en kvinna på 10 män. Om vi kvinnor ska kunna bli bättre på att undervisa, föreläsa, leda och ta initiativ, måste vi få möjlighet att öva och att specificera oss på den uppgift som Gud har gett oss. På samma sätt som männen har gjort det. Vår startsträcka är, på grund av hur det historiskt har sett ut, oftast längre.

Jag hade ett samtal med en kvinna som finns i en teologisk miljö, och vi talade lite om detta. Hon menade att det nog kan vara så att kvinnor så ofta varit vana vid att fylla behov – man hoppar in lite var stans där det behövs – att de flesta inte tagit sig möjligheten att specificera sig på ett visst område. Jag tror att det ligger något i det.

Och, ibland är vi kvinnor väldigt dåliga på att uppmuntra varandra. Kanske är vi på något plan rädda för att någon annan ska ta den plats vi så länge längtat efter. Som om det bara fanns plats för en kvinna per sammanhang och gåva. Om vi har den bilden, är det dags att genast bränna upp den och blåsa bort resterna. Vi behöver stå tillsammans i gåvor, tjänster och sammanhang, uppmuntra och utmana varandra att våga gå på den väg Gud kallar.

Jag är så oerhört tacksam över att få finnas med i de sammanhang jag gör. Tacksam för ärligheten som finns i ledarteamet, modet att våga visa svaghet, uppmuntran att fortsätta gå, överlåtelsen till att alltid söka Jesus först, överlåtelsen till bönen för varandra. Tacksam för husförsamlingen där vi uppmuntrar och undervisar varandra. Där vi kan vara oss själva, påminna varandra om nåden, samtidigt som vi utmanar varandra att följa Jesus. Det är en god grogrund för att växa i ledarskap, oavsett man eller kvinna.