Jesus

Att finna sig själv i Guds famn

Att följa Jesus är inte att bära hela världens börda på axlarna. Det är att öppna ögonen och inse att han redan har burit den åt oss.

Det kan vara bra att påminna sig om. När viktigheten trillar över en. När ansvaret och allvaret kryper in under huden och lurar en att tro att de också måste innefatta krav. Krav, ansvar och allvar är inte samma sak.

Att ta sitt ansvar som efterföljare till Jesus handlar om att leva nära honom och låta honom forma vår karaktär. Allvaret innebär att se vad Jesus har gjort, dött och uppstått för vår och andras frihet, innerliga glädje, trygghet, fred och frid.

Men det är en balansgång att gå på den där vägen – frälsningens väg. Vips, så ligger man där i nåt av dikena. Kanske i det där nåden blivit billig. Eller, i det där lagiskheten råder – där kraven hopar sig som en tung börda över axlarna. Nån har sagt att enda gången man faktiskt befinner sig på vägen är när man är på väg från ett dike till det andra. Tror det ligger nåt i det.

Som ledare handlar det om att våga gå före, men inte springa iväg. Går man för fort är det fara värt att man råkar gå om Gud. Och det blir liksom aldrig särskilt bra. Då är det lätt att hamna där, i det glädjelösa kravet. I diket där piskan ligger på ryggen. Där det viktiga inte blir hur jag verkligen har det med Jesus utan hur det ser ut som att jag har det med Jesus. Och tankar om, att bara göra lite till för att sen vara med Gud, byter av varandra. 

Har man hamnat i det diket måste man försöka ta sig upp. Prioriteringen är bön och bibel. Alltid bön och bibel. Oavsett hur mycket som skulle behöva göras. Närheten till Jesus måste komma först. Vi behöver finna oss själva som barn i Guds famn – i det kravlösa tillståndet, låta oss vaggas av hans trygga ord, ta emot kärleken, friden och hans enorma omsorg om oss. Tillåta oss ta emot den innerliga glädjen och översköljande nåden. Nåt annat vore att kasta bort den finaste och dyrbaraste gåva någon någonsin gett oss.  

Och, om vi inte gör det, blir vi som torra öknar som försöker hosta upp vatten åt andra. 

Vi vet det. Jag vet det. Jag vet hur beroende jag är av närheten till Jesus, genom bönen och ordet. Och ändå… det kan vara så svårt att prioritera. Det ramlar inte på mig. Det behöver planeras in, aktivt väljas. Varje dag.

Jag påminner mig om det. Jag vill att det ska få prägla idag, i morgon, veckan och livet. Jesus och jag… och sen – allt det där andra. 

Annonser
Gud · helighet · Jesus · Uncategorized

En Helig Gud

eldGud är en helig gud.

I gamla testamentet kan vi läsa om hur människan, efter att hon släppt in synden i världen, inte kunde komma in i Guds heliga närvaro. Hans helighet är så stark att syndaren förgås i hans närhet.

På berget Sinai fick Mose se Guds rygg. Gud lät sin hand vara över honom till dess han hade gått förbi – hans ansikte kunde nämligen ingen se. Efteråt strålade det så om Moses ansikte, att de andra blev rädda för att komma nära honom.

Varje år, på den årliga försoningsdagen, bar översteprästen fram offret för folkets synder, in i det rum som kallades det allra heligaste – platsen för Guds närvaro. Det var bara översteprästen som fick gå in, efter ett antal ritualer och reningar. Guds helighet var starkt begränsad.

När kung David skulle föra tillbaka förbundsarken – det synbara vittnesbördet om Guds närvaro –  gjorde han det först på ett oförståndigt sätt. När vagnen med arken nästan välte, sträckte Ussa ut sin hand för att gripa tag i den. Konsekvensen blev att han dog.

Gud är densamme, i evighet. Han förändras inte. Men, i och med Jesus död och uppståndelse, har vårt förhållande till honom förvandlats.

När Jesus dog gick förlåten, det tjocka tygstycke som skilde Guds närvaro i det allra heligaste från folket, itu. Vägen till Fadern, till den ende och helige öppnades. Guds heliga närvaro blev möjlig för var och en. Jesus bar våra synder i sin egen kropp. Han gjorde det möjligt för oss att ta emot hans rättfärdighet – att dö bort ifrån oss själva, för att leva med honom.

Guds helighet består. Genom sin stora nåd och kärlek här han öppnat en väg för oss alla att komma nära honom. Vi kan nog bara ana hur stort det är.

C.S Lewis · efterföljelse · Gud · lärjungaskap

Allt till Jesus

Gud vill ha hela oss. Han nöjer sig inte med en liten del. Han vill ha allt.

”Avundsjukt längtar den Ande som han har låtit bo i oss” (Jak 4:5)

C.S Lewis beskriver det bra i boken Vredens tid: ”Detta är Djupa Himlens godhet: att när man menar väl tar Han alltid för givet att man menat bättre än man själv vet. Det kommer inte alltid att vara nog. Han är en mycket svartsjuk Gud. Det Han slutligen vill är att du inte tillhör någon annan än Honom”

Gud vill vara i centrum, för han vet att det är när han får genomsyra oss, när han får bli större i oss, som vi blir det vi alltid varit tänkta till. Då blir vi sant mänskliga.

Vår natur är fallen men i Jesus reser den sig upp. I syndafallet gick vi förlorade – mänskligheten, ja, hela skapelsen brast. Jesus kom och återställde – han försonade och gjorde helt. Vi ser det visserligen ännu bara till en del, men det kommer en dag då vi ska se det fullt ut. Då har han lovat att upprätta allt.

Det är en livslång process, en förvandlig som börjar när vi tar emot Jesus och som fortsätter hela livet. Den upphör inte förrän den dag då Gud blir allt i alla. Vi arbetar på vår frälsning, vi mognar, går ifrån spädbarnstadiet. Gud leder oss ibland dit vi inte vill, låter oss prövas så att vi kan växa.  Det är nåd och glädje – tro som bär igenom. Men det är inte att luta sig tillbaka nöjd med tillvaron. Det är en rörelse. Det är utveckling. Ibland när vi växer får vi växtvärk – det är som sig bör. När Gud visar oss nya områden som vi behöver dö bort ifrån är det sällan enkelt. Gud utmanar vårt ego, vår bekvämlighet, vår trygga tillvaro. Han vill att vi ska vara upptagna med honom och ge honom vår tillit.

Gud älskar oss passionerat. Han älskar med en fullkomligt utgivande kärlek. Hans längtan är att helt få prägla oss med den kärleken.

efterföljelse · Helig Ande · lärjungaskap · Tro

”Live by faith, not by sight”

hopp_124055088Att leva av tro är att lyfta blicken – att se Guds löften och lita på dem. Det är att kasta sig ut i det som verkar omöjligt, men som är möjligt för Gud. Vi lever inte under den här världens premisser, vi lever under Guds. Vi står under Honom, vars tankar är så mycket högre, vars planer är så mycket vidare än vi kan förstå.

Abraham trodde, och gick. Han hörde Guds röst och kastade sig ut. Fullständigt beroende. Noa vägrade lyssna på dem som hånade honom. Han vågade tro Gud och göra det, som för alla andra såg ut som vansinne – och Gud belönade honom. Gud har andra perspektiv. För att se honom behöver vi våga tro att Han är till. Och om vi tror, kommer Han leda oss framåt.

Det som utmärker trons människor är inte framgång, inte välstånd, inte oförmågan att misslyckas. Det som utmärker dem är tron på Jesus, kraften från honom, nåden, kärleken, hans möjligheter. De är brännmärkta av den levande Guden. De utmärks av en tillit till Honom som gett löftena och ett mod att våga gå på dem. Det som i världen betraktas som dårskap är i Guds ögon vishet. Han utväljer det världen förkastar. I deras svaghet blir Hans kraft synlig.

De tror. De hoppas på det de inte ser, på det de väntar ska komma. De är övertygade om att Han håller vad Han lovat, att löftena en dag ska nå sin fullbordan.  De handlar utifrån att det de väntar och längtar en dag kommer att uppfyllas – oavsett om de får vara med och se det. De vilar stadigt på Hans löften, på Hans stora trofasthet.