församlingsliv · Husförsamlingsliv · ledarskap

Vad är en ”enkel församling”/ ”simple church”?

276860_385868881490504_252213966_nVad lägger vi i begreppet ”enkel församling”/ ”simple church”?

I Helsingborg kallar vi våra församlingar för husförsamlingar, men de skulle lika gärna kunna kallas ”enkla församlingar”. Tanken är att det ska vara ”enkelt” att vara församling. En församling består av Jesusföljare. Den är ”de troendes gemenskap”. Varje person i församlingen har gåvor som är tänkta att vara i funktion när församlingen kommer samman, för att bygga upp församlingskroppen. Någon har ett ord till undervisning, någon en sång, en profetia, o.s.v. Detta tror vi är viktigt och vi tror att det möjliggörs bäst i den lilla gemenskapen. När församlingen kommer samman firar man Herrens måltid. Vi gör detta i form av en hel måltid. För att kunna praktisera detta krävs inte någon särskild lokal, eller någon som är teologiskt utbildad eller anställd. Det är helt enkelt ett ”enkelt” sätt att vara församling. Den enkla församlingen är dessutom lätt att multiplicera, eftersom den är just ”enkel” (man behöver inte multiplicera en akademiskt utbildad pastor, ett lovsångsteam, en lokal, ett gäng verksamheter, o.s.v.)

Jag fick frågan, senast igår, om vad som skiljer vårt sätt att tänka församling från ett traditionellt sätt att tänka församling. Jag samtalade med en vän som är med i församling med en mer traditionell församlingsstruktur. Tillsammans försökte vi reda ut hur ”enkla församlingar”, eller husförsamlingar, skiljer sig från cellgrupper.

En skillnad, som jag ser, är att vi betonar att den lilla gemenskapen är en församling. Det är primärt där man träffas för att uppmuntra och undervisa varandra. Det är i den lilla gemenskapen vi på ett tydligare sätt kan överlåta oss till varandra. Husförsamlingen är fullt ut församling.

Dessa små församlingar/husförsamlingar står tillsammans i ett nätverk. Nätverket är viktigt men det är inte där vi främst kommer tillsammans. Nätverket träffas regelbundet men inte alls lika frekvent som husförsamlingen. Mer traditionella församlingar, som förvisso poängterar vikten av den lilla gemenskapen, betonar oftast den stora församlingens söndagsgudstjänst.

Traditionella församlingar bedriver ofta verksamheter. Många ser detta som ett sätt att nå ut eller evangelisera. Husförsamlingen, eller den ”enkla” församlingen har inte den typen av verksamhet utan vill frigöra människor att istället engagera sig i verksamheter utanför församlingen, för att sprida Guds rike där.

I Helsingborg längtar vi efter att ”enkla” församlingar ska få uppstå i helt nya miljöer. Vi vill naturligtvis även bjuda med människor i våra husförsamlingar och när vi blir för många vill vi sända ut människor att skapa nya husförsamlingar (vi delar dock inte husförsamlingen, utan sänder ut dem som känner sig kallade och som församlingen bekräftar som kallade), men detta är inte det enda sättet vi tror att vi kommer få se nya församlingar grundas. Vi tror att nya församlingar kan bildas i nya gemenskaper genom att vi sänder ut människor att dela med sig av Guds rike i dessa gemenskaper. Vi längtar efter att få se gemenskaper bli genomsyrade av Guds rike, så att människor blir lärjungar och gemenskaperna tillslut blir församlingar.

Cellgruppens tanke är, om jag har förstått den rätt, att bjuda med människor, växa och sedan delas. Inte att sända människor in i helt nya miljöer som på sikt blir församlingar när människor börjar följa Jesus. Cellgruppen ses även ofta som ett kompletterande inslag till resten av församlingens verksamhet)

En annan sak som skiljer är ledarskapssynen. Husförsamlingarna har husförsamlingsledare. Dessa är dock inte med nödvändighet de som syns och hörs mest (om de gör det, behöver de jobba på att tona ner). Husförsamlingsledarens uppgift kan liknas med ett föräldraskap. En husförsamlingsledare har ett ansvar i att bära församlingen i bön, att leva ett genomskinligt liv, att vara ett föredöme i efterföljelsen (naturligtvis något man betonar även i den traditionella församlingen). Husförsamlingsledaren behöver inte ha en pastorsutbildning eller vara duktig på att göra textutläggningar. Detta, kanske inte skiljer sig från vad man förväntar sig av en cellgruppsledare, men det skiljer sig troligtvis från vad man förväntar sig av en traditionell pastor.

I Helsingborgs husförsamlingsnätverk finns ett ledarteam. Detta fungerar bland annat som en hjälp för husförsamlingarna. Hjälpen sker på husförsamlingarnas initiativ. Om en husförsamling t.ex. behöver hjälp med att komma igång med evangelisation, kan den person i ledarteamet som fungerar i gåvan, komma och inspirera till detta. Om en husförsamling kör fast i att förstå en bibeltext, kan någon med lärargåva komma och undervisa. (Det här har vi i Helsingborg ännu inte helt hittat in i. Vi är, i väldigt mycket, på väg …) Ledarteamet planerar alltså inte hur husförsamlingen ska organisera sig. Ledarteamet vill gärna finnas med och utrusta och uppmuntra, men inte styra. Min erfarenhet är att det är enklare att faktiskt låta bli att styra i den här typen av struktur eftersom betoningen ligger på husförsamlingen (den lilla gemenskapen), och inte på nätverket (den stora gemenskapen).

 

Det här är mina tankar kring vad som skiljer (och då framför allt vad som skiljer husförsamlingsnätverket i Helsingborg från mer traditionella församlingar. Det finns nätverk av husförsamlingar/”enkla församlingar”/organiska församlingar som skiljer sig från vårt) Jag har säkert missat en hel del!

Här kommer lite tips på andra blogginlägg som berör ämnet (läs dem!): Här skriver Rickard Cruz om vad en organisk församling är, här skriver Gabriel Blad om strukturen i en organisk församling,  Neil Cole skriver här, och Felicity Dale skriver här. (Organisk församling är i princip samma sak som en ”enkel församling” eller ”husförsamling”).

Tanken med det här blogginlägget är inte att polemisera utan att lyfta fram skillnader. Om du har frågor får du gärna ställa dem. Jag lovar att försöka svara så gott jag kan.

Annonser
efterföljelse · församlingsliv · Husförsamlingsliv · Jesus

husförsamlingsliv – låt all tid bli ”Jesustid”

276860_385868881490504_252213966_nEn av utmaningarna, när det kommer till husförsamlingsliv, är att inte bli för bekväm. När man, som jag, har vuxit upp i en mer traditionell frikyrka, är man van vid en uppbokad kalender och att det alltid finns uppgifter att ta sig an, eller ledarfunktioner att fylla. Vissa upplever kanske det som betungande och kravfyllt. Andra njuter i fulla drag över att ha saker att engagera sig i. Jag hör nog till dem som gillade engagemanget.

I vårt nätverk av husförsamlingar har vi gjort ett aktivt val att inte satsa på verksamhet. Vi vill att människor ska ha tid att lägga på relationer – med kollegor, grannar och vänner. Vi vill att lärjungaskap och mission ska få prägla hela livet, utan att begränsas till vissa tider och former (jag säger inte att alla församlingar som sysslar med verksamhet hamnar i ett begränsande, men jag tror att det kan finnas en viss risk).
Utmaningen då? Jo, den ligger i att faktiskt göra det där. I en mer organiserad verksamhet är det lättare att ta sig i kragen och göra det som förväntas. I en husförsamlingsmiljö finns det ingen som direkt (det märks dock indirekt) märker hur engagerad du är.
Jag tror att det kan finnas en risk att man ser husförsamlingslivet som något bekvämt och bakåtlutat: ett sätt att vara församling som kräver mindre; som inte räknar med att jag ska vara med och fixa fikat eller engagera mig i barngrupper.
Och, visst. På sätt och vis är det ju så. Det räknas inte med den typen av överlåtelse till verksamhet, eller den typen av engagemang.
Men, det räknas med att jag låter hela mitt liv präglas av missionen och lärjungaskapet. Det innebär att jag måste fundera över hur jag förvaltar min tid. Blir de timmar jag inte lägger på en frikyrklig verksamhet i själva verket tv-timmar? Blir tiden jag får över ”egentid” eller ”Jesustid”?
Själv längtar jag efter att varje liten del av dagen ska få vara ”Jesustid” och jag tror inte att vi behöver få in fler ”program” i vår vardag utan använda de som redan finns där.
En promenad kan tas med en granne, eller med någon i församlingen eller bara tillsammans med Gud. Den kan bli ett jättebra tillfälle att få dela med sig till någon om vem Jesus är, eller att bara få lyssna på hur vännens dag har varit. Den kan få bli en bönepromenad eller en stund av tillbedjan. Den kan till och med få bli ett bibelstudium.
Tiden på arbetsplatsen kan få vara tid av bön. Oavsett vad man arbetar med har man möjlighet att be tyst och välsigna sina arbetskamrater. Man kan be om tillfälle att få dela med sig av Jesus på en lunchrast, till exempel. Arbetsplatsen är ofta ett bra ställe att visa sina värderingar. Där talar man gott om sina vänner och säger ifrån när något sker som inte är rätt.
Om man tränar är detta ett perfekt tillfälle att skapa nya kontakter med människor, lyssna in andras behov och problem, erbjuda förbön, eller praktisk hjälp.
Frukosten och middagen med familjen kan få vara ett bön och bibeltillfälle. Om man har barn kan man läsa något ur barnens bibel, och be små böner i samband med måltiden. Under tiden man äter kan man samtala om det man läst, eller om hur dagen har varit. I vår familj försöker vi till exempel, vid kvällsmaten fråga alla vad som har varit bäst och sämst under dagen. När någon har delar något bra säger vi: ”tack Jesus” och om någon delar något som inte varit bra ber vi för det.
Vi har all tid i världen att låta hela våra liv vara präglade av Jesus. Tänk om vi skulle se till att ta vara på den!
församlingsliv · Husförsamlingsliv · lärjungaskap · mission

Från sökarvänlig till missionerande

gåSom jag var inne lite på i ett tidigare blogginlägg, står vi i ett läge där våra församlingars förhållande till samhället redan har och håller på att förändras.

Detta är något som vi är väl medvetna om. Vi har sett utvecklingen. Jag tror dock inte vi riktigt har landat i hur vi ska hantera den. Människor lämnar, få tillkommer. Vi har försökt hitta sätt att få människor att stanna, och att besöka.

Ett sätt, som har varit väldigt populärt, har varit att ha sökarinriktade gudstjänster – gudstjänster som är anpassade för att tilltala människor som inte är ”kyrkvana”. Till viss del har det nog fungerat. Jag tror dock många också har stött på problem i detta. Plötsligt finns det inte rum för Den Helige Andes ledning eller djupare undervisning. De som är ”gamla i gemet” känner sig inte tillgodosedda och väldigt mycket resurser läggs på att göra så ”lockande” gudstjänster som möjligt.

Jag tror att den här typen av gudstjänster har fungerat till viss del. De lyckas tilltala en viss kategori människor. Jag tror dock att om detta blir det sätt församlingen praktiserar både evangelisation och gemenskap blir problemen i längden stora. Oavsett hur mycket vi försöker anpassa våra möten/gudstjänster/samlingar, kommer de kulturella hindren kvarstå. De är omöjliga att utplåna. Det vi i slutändan gör är att be människor komma och anpassa sig in i våra former, hur lika vi än försöker göra oss dem. Man kan dessutom aldrig anpassa sig  till alla de olika kulturer vi möter i vårt samhälle idag. Inte ens om man försöker inrikta sig på en viss ålder kan man täcka alla de olika grupper med olika livsmönster som finns.

Det finns också en risk att det tär på församlingsmedlemmarna. Det krävs ofta väldigt mycket tid och energi för att få till stånd den här typen av gudstjänst eller event. Frågan är också om man då orkar lägga tid på relationer och möten då den Helige Ande får tillfälle att fylla på, där samtal kring Jesus, livet och bibeln får vara centrala.

Jag tror att vi behöver tänka om helt, eller, börja tänka lite mer som när Jesus sände ut lärjungarna. Han sände dem ut. Församlingar uppstod i de miljöer där Guds rike förkunnades.

Tänk om det är möjligt att få se människor komma till tro, bli förvandlade och börja leva liv i efterföljelse, i helt nya miljöer i vårt land idag. Tänk om vi kan ta Jesus in i nya kulturer istället för att försöka dra människor in i en lokal så att de där kan få höra om Jesus.

Att predika handlar om att människor som inte känner Jesus ska få höra om honom. Är det verkligen försvarbart att vi fortsätter lägga tid och energi på att göra detta i kyrkolokaler? Rent logiskt borde det vara mycket mer effektivt att ta sig ut där människor redan finns.

Jag drömmer om det här. I Helsingborgs husförsamlingsnätverk drömmer vi om det här. Och jag tror att det är något som kan få börja ske i hela vårt land, oavsett om man står i en rörelse av husförsamlingar eller i en mer traditionell församling. Men, det kräver att vi vågar tänka om och kasta oss ut.

Vad tror du?

församlingsliv · Husförsamlingsliv · ledarskap · mission · Uncategorized

Husförsamlingsliv – den apostoliska tjänstegåvan

276860_385868881490504_252213966_nDet är fantastiskt när man inser att man råkat publicera ett helt ofullständigt inlägg. Om du hann läsa det innan jag tog bort det fick du dig nog ett gott skratt. (Det var inte riktigt meningen att hänvisa till Jonas Melin som Jonas Melon) Här kommer det lite mer modifierade inlägget.

Någonting som uppmuntrades under New Wine konferensen var att de olika tjänstegåvorna skulle få komma i funktion i våra församlingar. Framför allt påpekades vikten av att låta det apostoliska och profetiska få större utrymme. (Jonas Melin skriver lite mer om det – här.) Jag tror att Gud har pekat på detta de senaste åren och att vi mer och mer håller på att hitta in i det, i våra olika församlingar.

När jag talar om den apostoliska tjänstegåvan tänker jag just på den som en tjänst och en gåva som Gud ger till församlingen – en funktion snarare än en position. (Jag vet att ordet kommer med en hel del bagage så om du undrar hur jag ser på ledarskap kan du läsa de blogginlägg som ligger under kategorin ledarskap)

Utifrån det jag själv står i – en rörelse av husförsamlingar kan jag se att det här har varit väldigt viktigt. Om inte den apostoliska tjänstegåvan varit i funktion hade vi troligtvis inte hamnat i Helsingborg. Som jag har förstått det handlar gåvan till stor del om att gå före in i nya situationer, att vara en utsänd som i sin tur rustar och sänder ut andra och att grunda nya församlingar.

Som en del av vårt nätverks DNA, ligger det utsändande – det missionerande – något jag tror är nödvändigt om vi vill se en rörelse ta fart. Står man i en längtan att starta en husförsamling/enkel församling/relationsbaserad församling (eller en församling över huvud taget), tror jag att man ska be Gud utrusta med den apostoliska tjänsten.

Utan den apostoliska tjänstegåvan i funktion riskerar man att bli inåtvänd, eller att stå still – att bli en samling människor som delar tron på Jesus, men som inte växer vidare. Jag tror att Gud kan, och vill, rusta oss med det vi behöver. I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur Paulus befann sig i ett sammanhang med endast lärare och profeter. De fastade och bad. På Guds tilltal la de händerna på Paulus och Barnabas och sände ut dem -Apg 13:1-3. Efter detta kallades de apostlar. De fick dela med sig av Jesus i helt nya sammanhang, utrusta lärjungar och ledare och se hur nya församlingar formades.

Om vi vill se församlingar som startar församlingar, om vi vill se en husförsamlingsrörelse ta fart – tror jag att vi behöver uppmuntra människor som har en apostolisk kallelse, att gå ut och göra det Gud har kallat dem till.

Enhet · församlingsliv · Husförsamlingsliv

Husförsamlingsliv: Enhet

276860_385868881490504_252213966_nJohannesevangeliet 17:9-11

Jag ber för dem. Det är inte för världen jag ber utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag är förhärligad i dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig. Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett.

Jag tror att, oavsett vilken typ av församling/ rörelse/ samfund man står i, det är lätt att börja avgränsa sig emot andra – att det blir viktigare för oss vad som skiljer oss åt än vad vi har gemensamt. Kanske ligger det i vår mänskliga natur, att vilja rättfärdiga vad vi gör genom att poängtera vad andra gör fel. Ett bättre sätt att rättfärdiga vad man gör är att visa på varför man gör det, utifrån Guds ord, ödmjukt våga låta det prövas och ta emot andras feedback. Detta är möjligt utan att man, för den skull, behöver göra avkall på sin övertygelse och längtan.

En viktig sak är, att kunna identifiera sig med Guds folk i staden. Det är viktigt att vi, även om vi tänker olika i vissa saker, och gör på olika sätt, ser att vi har samme Herre och samma uppdrag, och att vi förenas i detta. Vi behöver tala väl om varandra, välsigna och be för varandra. Ingen av oss har hela sanningen. Om vi kan se att vi kan komplettera och lära varandra har vi så mycket att vinna. Och när Gud själv får ena oss i bönen, i kärleken till människor och i överlåtelsen till uppdraget då blir det farligt för djävulen.

En av mina nära vänner som jag älskar att prata tro med, att be med och bara ta en fika med, är med i en församling som på sätt och vis skiljer sig oerhört  mycket från den församling jag är med i. Men vi delar längtan och hjärtat -vi delar Jesus. Och där möts vi. För det är jag oerhört tacksam.

I Paulus första brev till Korintierna läxar han upp dem för att de har börjat hålla sig till olika personer och deras läror. Han manar dem att se att det är Jesus allt handlar om. Han ger dem bilden av församlingen som en kropp med olika delar; alla lika viktiga men med olika funktion. Jag tror att bilden även är applicerbar i den stora församlingen i staden- Guds folk på orten, och i den universella församlingen.

Jesus själv ber en lång bön för oss om att vi ska vara ett – när vi är det ska världen se honom genom oss. Jag tror att vi kan försöka separera oss från varandra, klargöra skillnader och argumentera. Sanningen är att om vi lever för Jesus, tror på och bekänner honom, är vi ett. Oavsett om vi ser det eller inte. Vi behöver inte organisera enhet, Anden leder oss till det.

församlingsliv · Husförsamlingsliv · Uncategorized

Husförsamlingsliv – Ingen söndagsskola?

imagesEn återkommande fråga när det gäller det här med husförsamlingar är hur vi gör med barnen. Hur ska det gå för dem utan kyrkliga verksamheter att vara med i? Det är en fråga jag själv har ställt många gånger. Skolad hela den frikyrkliga vägen; med söndagsskola, barnkör, scout, ungdomssamlingar (saker, jag är tacksam för och som bidragit till att forma den jag är idag) har jag helt ärligt tänkt; hur ska det gå?

Men, det främsta ansvaret för våra barns andliga utveckling har vi som föräldrar, och vi bär ansvaret tillsammans med resten av vår husförsamling. Vi läser bibeln tillsammans med barnen dagligen, vi lovsjunger, ber och samtalar om tron regelbundet. Om någon i familjen är sjuk hjälps vi alla åt att lägga händerna på den personen och be.

När vi träffas med församlingen är barnen med vid måltiden. De är med när vi bryter brödet och får vara med och svara på varför vi gör det. De är med och delar hur deras vecka har varit, de är med när vi skickar runt glaset med druvjuice som symboliserar blodet. De är med och tackar. För det mesta är de med en stund när vi läser bibeln. Ibland börjar vi med att läsa barnens bibel tillsammans, eller så går någon iväg med dem och gör det. De är vanligtvis med när vi ber för varandra. De får möjlighet att be högt om de vill eller bara sitta med. Ibland vill de inte – då behöver de inte. Ibland leker vi bönekurragömma allihop tillsammans i hela huset (rekommenderas skarpt!). Ibland leker barnen jättebra själva, och då får de göra det utan att vi stör dem. Ibland är det totalt kaos. Och det får det vara! Ett heligt underbart kaos. Och i det blir faktiskt Jesus väldigt verklig. Barnen hjälper oss minst sagt att ha fötterna på jorden.

Stör de inte då? Jo. Det gör de. Fast egentligen är väl det bara en konstruktion. De stör mitt inrutade mönster av hur jag tänker att en samling ska gå till. De stör inte när det kommer till att dela livet och Jesus. I det är de högst delaktiga.

Så, för att svara på frågan hur vi gör med barnen, vi är församling – tillsammans.

Den här veckan rekommenderar jag skarpt att ni tittar in på pionjärbloggen. Min svåger Rickard skriver, som vanligt, tänkvärt och utmanande.

församlingsliv · Husförsamlingsliv · kuriosa · Uncategorized

Husförsamlingsliv: Hur det hela började, sista delen

276860_385868881490504_252213966_nFörsta sommaren i Helsingborg hade jag smått panik. Vi bodde i en tvåa, ganska stor och fin och bra belägen, men, på tredje våningen utan hiss, ingen balkong eller innergård. Med en ettåring blir det ganska tungt. Jag minns ångesten över att behöva åka hem från semestern i mina föräldrars sommarstuga. Så vi bestämde oss för att leta nytt, och efter många turer ledde Gud oss till vårt lilla radhus i Ramlösa – för det är vi så tacksamma. (För dig som inte vet; Ramlösa är en stadsdel i Helsingborg som ligger cirka 3, 5km från Söder. Uttalas med kort vokal i början!)

Församlingen på Söder började bli ohållbart stor. Dels var det trångt att träffas, och svårt för alla att vara delaktiga. Vi ville inte bygga in ett delningssystem utan be att om Guds ledning om vilka vi skulle kunna sända ut. Vi och en familj till, familjen Everland,  kände att vi skulle bygga husförsamling i Ramlösa. Så vi bad tillsammans över detta i församlingen och bestämde sedan att vi skulle ”knoppa av” och börja träffas tillsammans hemma hos oss. Vi fick förbön och blev utsända.

På det viset hamnade vi här. Det har kommit och gått lite människor. Just nu är vi tre familjer som träffas. Det är bara vår familj som bor i Ramlösa, vilket gör vissa saker svårare. Vardagsgemenskapen underlättar om man bor nära men vi får hitta sätt att ha gemenskap ändå i veckorna; på facebook, via sms och telefon, till exempel.

Att tillsammans nå just Ramlösa har vi ännu inte riktigt hittat in i. Dels för att vi har behövt ta tid till att lära känna varandra och dels för att vi som olika familjer fungerar i mission där vi bor. Det är förvisso bra, men vi har pratat om hur det på ett tydligare sätt kan märkas att det träffas en församling just här. Vi längtar efter att Guds rike ska få genomsyra våra liv och våra sammanhang. Vi längtar efter att Jesus, genom oss, får bli synlig här bland våra grannar, i området där vi bor. Vi längtar efter att mogna i lärjungaskap, och att vår kärlek till varandra får växa och ta sig praktiska uttryck. Vi lär oss hela tiden, gör fel och misslyckas, reser oss igen tack vare Guds nåd.

Jag tänker fortsätta skriva en del om husförsamlingslivet och dess utmaningar i blogginläggen framöver men lite varvat med annat. Ska någon gång försöka ta tag i min inte så välorganiserade sida och kategorisera upp så att det blir lätt att hitta bland blogginläggen. Någon gång… någonstans…

Ett par saker jag tänkte skriva lite om är hur vi gör med barnen och hur det kan se ut när vi möts. Har du fler förslag eller kanske frågor så skriv gärna i kommentarsfältet!

På återseende.

församlingsliv · Husförsamlingsliv · kuriosa · Uncategorized

Husförsamlingsliv- Hur det hela började, del 2

276860_385868881490504_252213966_nHär kommer uppföljningen på förra blogginlägget.

Så, då var vi alltså en husförsamling som träffades hos familjen R och J Cruz, på Söder i Helsingborg. Alla som då var med bodde relativt nära varandra och vi hjälptes åt i vardagen. Husförsamlingen växte ganska snabbt. Det kom framför allt till människor som hade flyttat till Helsingborg och sökte församlingsgemenskap. Vi var från början väldigt tydliga med att vi inte ville ”fiska” i andra församlingar. Vi ville framför allt nå människor som inte kände Jesus och såg ingen anledning till att försöka få med redan troende.

Vi ville bygga en gemenskap där alla i församlingen kunde vara, och ville vara, delaktiga. Vi tror på det allmänna prästadömet och att alla kan höra ifrån Gud och vi var överens om att vi inte skulle ha gudstjänster i miniformat. Att komma in i det sättet att fungera var dock lättare sagt än gjort (jag tror att de flesta av husförsamlingarna i nätverket arbetar med det fortfarande). De flesta av oss som var med kom ifrån traditionella frikyrkosammanhang. Vi hade från barnsben matats med ett sätt att fungera och tänka församling. Vi var vana vid vissa strukturer och former och när vi nu skulle försöka tänka om församling blev det en del krockar och frustration. Plötsligt skulle vi alla ta ansvar och initiativ – vi behövde inte vänta på att en ledare skulle leda hela samlingen eller sköta all undervisning. Vi behövde alla komma förberedda och dela vad Gud hade lagt på våra hjärtan.

En annan sak vi ville hitta in i var att verkligen vara församling tjugofyra timmar om dygnet. Församling är något man är hela tiden, precis som man är familj hela tiden. Det tog ett tag, i alla fall för mig, att inte göra så stor skillnad på samlingarna vi hade och resten av livet. Jag jobbar fortfarande på det.

Till en början kan det nästan vara lite skrämmande att fungera på det här sättet. Plötsligt kan jag inte längre gömma mig på någon bakre rad utan förväntas vara med. Jag kan inte dyka upp lite hur jag vill utan det räknas med att jag hör av mig om jag inte kommer. Gör jag inte det, kan jag vara säker på att någon ringer och frågar varför. Inte för att någon vill kontrollera mig – för att någon bryr sig, och tycker att jag är viktig.

Den här resan har varit, och är, en formande resa. För mig har den i perioder känts väldigt tuff. När jag gick på gymnasiet var jag väldigt övertygad om att jag skulle ha en bra utbildning och ett bra jobb – akademiker klingade bra i mina öron. Men jag var också väldigt mån om att gå dit Gud kallade. Efter gymnasiet gick jag därför först ett år på en teamträningsskola och sen skulle jag läsa ett år teologi och ledarskap. För skoj skull. För sen skulle jag utbilda mig till något riktigt. Jag läste ett år på SALT och sen sökte jag en utbildning i Göteborg. Jag kom in, men jag och David kände inte att det var till Göteborg vi skulle så vi blev kvar i Sävsjö. Under en termin jobbade jag dels på förskola och som personlig assistent. Under den terminen talade Gud väldigt tydligt till mig. Jag vet, för jag försökte verkligen att inte lyssna. Jag har tyvärr tendensen att vara mer som Gideon eller Jona, än som Josua och Kaleb. Tillslut kapitulerade jag och bestämde mig för att göra det Gud kallade mig till; fortsätta med de teologiska studierna. Och, det låter kanske löjligt, men när jag var tillbaka kändes det som att komma hem.

Sen flyttade vi som sagt till Helsingborg. Och allt vändes upp och ner och ställdes till sin spets. Jag visste inte vilken funktion jag skulle ha (de där klassiska grejerna som undervisning, predikan o.s.v. fungerade inte som jag var van) och varför Gud hade satt mig just här. Jag började tänka om gällande ledarskap och struktur och insåg att om jag fortsätter på den här vägen kanske jag aldrig kommer få någon lön i form av pengar på grund av min utbildning. Att gå till baka var inte heller något alternativ för… once you go housechurch liksom… Jag vill faktiskt inte ha något annat slags församlingsliv. Men oj, vilken frustration och brottning och samtal och ältande och klagande det har varit. Verkligen. Jag har undrat varför Gud sa åt mig att läsa i tre år till något jag kanske ändå inte ska jobba med, på det klassiska sättet d.v.s. Han kunde väl låtit mig utbilda mig till något riktigt då istället! Jag vill egentligen inte säga att jag har varit arg på Gud, men det har jag. Det är ju dock självklart lönlöst eftersom han hela tiden övertygar mig om att han vet bäst och inte jag. Jag får, ständigt, lägga ner mina egna ambitioner och min stolthet. Jag får ge upp mitt eget för Honom. Det är den enda väg jag kan, och vill gå (om än motsträvigt ibland).

Jag börjar som smått landa i att det enda jag kan göra är att fortsätta gå dit Gud kallar. Oavsett. Han har sagt att jag inte behöver bekymra mig för det ekonomiska eller var och på vilket sätt. Då får jag lita på det. Men visst är det läskigt. Jag, som på riktigt, bad Gud om en femårsplan på pränt, för att veta exakt vad jag skulle göra, måste nu leva och lita på att Gud förser för varje liten dag och att han har planerat och förberett allt jag ännu inte ser.

Mer, om hur husförsamlingen i Ramlösa startade, kommer i nästa inlägg.

församlingsliv · Husförsamlingsliv · kuriosa · Uncategorized

Husförsamlingsliv: hur det hela började, del 1

276860_385868881490504_252213966_nVi är alltså i nuläget tre familjer som träffas regelbundet hemma hos oss i Ramlösa. Vi ser oss som en församling och försöker hjälpa varandra att följa Jesus i vardagen. Vår längtan är att församlingen ska vara levande, enkel och föränderlig (organisk, skulle endel kalla det). vi vill vara en missionell församling – som gör Jesus känd, trodd och älskad.

Hur hamnade vi här? Jag tänkte försöka berätta lite om min resa för det är den jag vet mest om.

För ett gäng år sedan läste jag en teologi- och ledarskapsutbildning som hette SALT. Där undervisades det, som jag minns det, en hel del om församlingsplantering och det talades om missionella församlingar. Jag fick verkligen möjlighet att bearbeta om mitt sätt att se på vad en församling är. Jag minns att jag under den här tiden drabbades av en stark längtan att få leva i en djupt överlåten gemenskap; med människor överlåtna både till Jesus och till varandra, en gemenskap som samtidigt går i uppdraget och i sitt väsen är missionerande. Jag minns när jag första gången hörde uttrycket ”belong, believe, behave” – som ett sätt att se på hur människor, genom församlingen, kan närma sig Jesus. Någon gång under den här tiden började min svåger, Rickard Cruz, prata om att flytta för att plantera församling och jag kände direkt att det klickade till inom mig. Det kändes som ett såsjälvklart och naturligt steg att ta.

Efter ett tag bestämde sig Rickard och Jessica för att gå på Guds tilltal och flytta till Helsingborg och de undrade om det fanns några mer som kände sig manade att haka på. Jag och David bestämde oss, efter några månader av fundering och bön, för att följa med. Tillslut var vi tre nyblivna föräldrapar, och en Simon, som hösten 2008 slog ner sina bopålar på en av de vackraste platserna i Sverige, Sundets pärla – Helsingborg.

Vi träffades, då, regelbundet hemma hos Rickard och Jessica. Mest av allt, under den här tiden, bad vi om Guds ledning. Vi visste inte riktigt hur saker skulle gå till eller se ut utan vi ville se vad Gud ville för oss. Vi visste ett par saker; att vi ville bygga en vardagsnära Jesuscentrerad gemenskap och att vi ville bygga relationer med människor som ännu inte kände Jesus.

Mer om resans gång och om hur vi hamnade i Ramlösa kommer inom kort. Håll dig uppdaterad. 🙂

församlingsliv · Husförsamlingsliv · Uncategorized

Husförsamlingsliv

276860_385868881490504_252213966_nJag tänkte skriva några inlägg om hur vi lever husförsamlingsliv här i Ramlösa. Jag kommer inte att fokusera på att ge några teologiska svar på varför vi gör det (det kanske blir en annan gång) utan dela lite erfarenheter från de här åren. Åren är dock inte så många, vilket alltså innebär att erfarenheterna inte går så djupt, men de är ändock erfarenheter.

Första inlägget kommer i morgon och då tänkte jag ge en liten bakgrund till hur det hela började.

Så, stay tuned – som de däringa Amerikanerna säger.