Jesus

Från generation till generation

I vår husförsamling är vi många barn. För oss har det alltid varit viktigt att se barnen som en del av församlingen. Detta får också konsekvenser för hur det ser ut när vi möts. Det är självklart att barnen är med! Det kräver en del av oss vuxna, och det kräver en del av barnen – i detta lär vi oss respektera och förstå varandra.

När vi möts är vi ibland lika många barn som vuxna, ibland fler barn. Vi vill att alla ska vara delaktiga på något sätt. Barnen är med och berättar hur de har haft det i veckan. De är med och delar bönesvar och böneämnen. De önskar lovsånger, är med och ber och de är naturligtvis även med när vi äter och firar Herrens måltid. Ibland är de med i samtalen ganska länge men oftast springer de iväg och leker efter en stund. Vi leker ofta bönekurragömma tillsammans. En mycket trevlig lek för alla generationer!

För ett par veckor sedan läste vi tillsammans allihop, ur barnens bibel, om när Petrus och Johannes mötte den lame mannen vid Sköna porten. Vi läste om hur de fick säga till honom att stå upp och gå, och hur Jesus gjorde honom frisk. När vi hade läst samtalade vi tillsammans om vad texten betyder och om vad vi ska göra. Johan (en av de vuxna i vår församling) frågade om det var någon som hade ont någonstans. Det var flera som svarade ja, och mitt i allt började vi be för varandra. I detta var barnen med, vi gick alla runt tillsammans och la händerna på den som inte mådde bra.

Det fina med att vara tillsammans barn och vuxna är att allt blir lite mindre komplicerat. Bönerna blir enkla och korta – men kärnfulla. Karismatiken blir mer naturlig och vardagsnära. Barnen hjälper många gånger oss vuxna att tro på ett mer självklart sätt. Samtidigt får barnen se oss vuxna söka oss nära Gud, bli berörda, dela svårigheter och glädjeämnen. Och de får lära sig lyssna och respektera andra.

Det är alltid lite rörigt och lite kaosartat. Hela församlingen får ta del av treårstrots, tvåårsbus, ”spring i benen”, ”tråkiga” vuxensamtal, ”sitta still och lyssna”, glädje, sorg.

Det är okonstlat, enkelt och Jesuscentrerat!

efterföljelse · församlingsliv · Husförsamlingsliv · Jesus

husförsamlingsliv – låt all tid bli ”Jesustid”

276860_385868881490504_252213966_nEn av utmaningarna, när det kommer till husförsamlingsliv, är att inte bli för bekväm. När man, som jag, har vuxit upp i en mer traditionell frikyrka, är man van vid en uppbokad kalender och att det alltid finns uppgifter att ta sig an, eller ledarfunktioner att fylla. Vissa upplever kanske det som betungande och kravfyllt. Andra njuter i fulla drag över att ha saker att engagera sig i. Jag hör nog till dem som gillade engagemanget.

I vårt nätverk av husförsamlingar har vi gjort ett aktivt val att inte satsa på verksamhet. Vi vill att människor ska ha tid att lägga på relationer – med kollegor, grannar och vänner. Vi vill att lärjungaskap och mission ska få prägla hela livet, utan att begränsas till vissa tider och former (jag säger inte att alla församlingar som sysslar med verksamhet hamnar i ett begränsande, men jag tror att det kan finnas en viss risk).
Utmaningen då? Jo, den ligger i att faktiskt göra det där. I en mer organiserad verksamhet är det lättare att ta sig i kragen och göra det som förväntas. I en husförsamlingsmiljö finns det ingen som direkt (det märks dock indirekt) märker hur engagerad du är.
Jag tror att det kan finnas en risk att man ser husförsamlingslivet som något bekvämt och bakåtlutat: ett sätt att vara församling som kräver mindre; som inte räknar med att jag ska vara med och fixa fikat eller engagera mig i barngrupper.
Och, visst. På sätt och vis är det ju så. Det räknas inte med den typen av överlåtelse till verksamhet, eller den typen av engagemang.
Men, det räknas med att jag låter hela mitt liv präglas av missionen och lärjungaskapet. Det innebär att jag måste fundera över hur jag förvaltar min tid. Blir de timmar jag inte lägger på en frikyrklig verksamhet i själva verket tv-timmar? Blir tiden jag får över ”egentid” eller ”Jesustid”?
Själv längtar jag efter att varje liten del av dagen ska få vara ”Jesustid” och jag tror inte att vi behöver få in fler ”program” i vår vardag utan använda de som redan finns där.
En promenad kan tas med en granne, eller med någon i församlingen eller bara tillsammans med Gud. Den kan bli ett jättebra tillfälle att få dela med sig till någon om vem Jesus är, eller att bara få lyssna på hur vännens dag har varit. Den kan få bli en bönepromenad eller en stund av tillbedjan. Den kan till och med få bli ett bibelstudium.
Tiden på arbetsplatsen kan få vara tid av bön. Oavsett vad man arbetar med har man möjlighet att be tyst och välsigna sina arbetskamrater. Man kan be om tillfälle att få dela med sig av Jesus på en lunchrast, till exempel. Arbetsplatsen är ofta ett bra ställe att visa sina värderingar. Där talar man gott om sina vänner och säger ifrån när något sker som inte är rätt.
Om man tränar är detta ett perfekt tillfälle att skapa nya kontakter med människor, lyssna in andras behov och problem, erbjuda förbön, eller praktisk hjälp.
Frukosten och middagen med familjen kan få vara ett bön och bibeltillfälle. Om man har barn kan man läsa något ur barnens bibel, och be små böner i samband med måltiden. Under tiden man äter kan man samtala om det man läst, eller om hur dagen har varit. I vår familj försöker vi till exempel, vid kvällsmaten fråga alla vad som har varit bäst och sämst under dagen. När någon har delar något bra säger vi: ”tack Jesus” och om någon delar något som inte varit bra ber vi för det.
Vi har all tid i världen att låta hela våra liv vara präglade av Jesus. Tänk om vi skulle se till att ta vara på den!
församlingsliv · Husförsamlingsliv · ledarskap · mission · Uncategorized

Husförsamlingsliv – den apostoliska tjänstegåvan

276860_385868881490504_252213966_nDet är fantastiskt när man inser att man råkat publicera ett helt ofullständigt inlägg. Om du hann läsa det innan jag tog bort det fick du dig nog ett gott skratt. (Det var inte riktigt meningen att hänvisa till Jonas Melin som Jonas Melon) Här kommer det lite mer modifierade inlägget.

Någonting som uppmuntrades under New Wine konferensen var att de olika tjänstegåvorna skulle få komma i funktion i våra församlingar. Framför allt påpekades vikten av att låta det apostoliska och profetiska få större utrymme. (Jonas Melin skriver lite mer om det – här.) Jag tror att Gud har pekat på detta de senaste åren och att vi mer och mer håller på att hitta in i det, i våra olika församlingar.

När jag talar om den apostoliska tjänstegåvan tänker jag just på den som en tjänst och en gåva som Gud ger till församlingen – en funktion snarare än en position. (Jag vet att ordet kommer med en hel del bagage så om du undrar hur jag ser på ledarskap kan du läsa de blogginlägg som ligger under kategorin ledarskap)

Utifrån det jag själv står i – en rörelse av husförsamlingar kan jag se att det här har varit väldigt viktigt. Om inte den apostoliska tjänstegåvan varit i funktion hade vi troligtvis inte hamnat i Helsingborg. Som jag har förstått det handlar gåvan till stor del om att gå före in i nya situationer, att vara en utsänd som i sin tur rustar och sänder ut andra och att grunda nya församlingar.

Som en del av vårt nätverks DNA, ligger det utsändande – det missionerande – något jag tror är nödvändigt om vi vill se en rörelse ta fart. Står man i en längtan att starta en husförsamling/enkel församling/relationsbaserad församling (eller en församling över huvud taget), tror jag att man ska be Gud utrusta med den apostoliska tjänsten.

Utan den apostoliska tjänstegåvan i funktion riskerar man att bli inåtvänd, eller att stå still – att bli en samling människor som delar tron på Jesus, men som inte växer vidare. Jag tror att Gud kan, och vill, rusta oss med det vi behöver. I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur Paulus befann sig i ett sammanhang med endast lärare och profeter. De fastade och bad. På Guds tilltal la de händerna på Paulus och Barnabas och sände ut dem -Apg 13:1-3. Efter detta kallades de apostlar. De fick dela med sig av Jesus i helt nya sammanhang, utrusta lärjungar och ledare och se hur nya församlingar formades.

Om vi vill se församlingar som startar församlingar, om vi vill se en husförsamlingsrörelse ta fart – tror jag att vi behöver uppmuntra människor som har en apostolisk kallelse, att gå ut och göra det Gud har kallat dem till.

Enhet · församlingsliv · Husförsamlingsliv

Husförsamlingsliv: Enhet

276860_385868881490504_252213966_nJohannesevangeliet 17:9-11

Jag ber för dem. Det är inte för världen jag ber utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag är förhärligad i dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig. Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett.

Jag tror att, oavsett vilken typ av församling/ rörelse/ samfund man står i, det är lätt att börja avgränsa sig emot andra – att det blir viktigare för oss vad som skiljer oss åt än vad vi har gemensamt. Kanske ligger det i vår mänskliga natur, att vilja rättfärdiga vad vi gör genom att poängtera vad andra gör fel. Ett bättre sätt att rättfärdiga vad man gör är att visa på varför man gör det, utifrån Guds ord, ödmjukt våga låta det prövas och ta emot andras feedback. Detta är möjligt utan att man, för den skull, behöver göra avkall på sin övertygelse och längtan.

En viktig sak är, att kunna identifiera sig med Guds folk i staden. Det är viktigt att vi, även om vi tänker olika i vissa saker, och gör på olika sätt, ser att vi har samme Herre och samma uppdrag, och att vi förenas i detta. Vi behöver tala väl om varandra, välsigna och be för varandra. Ingen av oss har hela sanningen. Om vi kan se att vi kan komplettera och lära varandra har vi så mycket att vinna. Och när Gud själv får ena oss i bönen, i kärleken till människor och i överlåtelsen till uppdraget då blir det farligt för djävulen.

En av mina nära vänner som jag älskar att prata tro med, att be med och bara ta en fika med, är med i en församling som på sätt och vis skiljer sig oerhört  mycket från den församling jag är med i. Men vi delar längtan och hjärtat -vi delar Jesus. Och där möts vi. För det är jag oerhört tacksam.

I Paulus första brev till Korintierna läxar han upp dem för att de har börjat hålla sig till olika personer och deras läror. Han manar dem att se att det är Jesus allt handlar om. Han ger dem bilden av församlingen som en kropp med olika delar; alla lika viktiga men med olika funktion. Jag tror att bilden även är applicerbar i den stora församlingen i staden- Guds folk på orten, och i den universella församlingen.

Jesus själv ber en lång bön för oss om att vi ska vara ett – när vi är det ska världen se honom genom oss. Jag tror att vi kan försöka separera oss från varandra, klargöra skillnader och argumentera. Sanningen är att om vi lever för Jesus, tror på och bekänner honom, är vi ett. Oavsett om vi ser det eller inte. Vi behöver inte organisera enhet, Anden leder oss till det.

efterföljelse · församlingsliv · Husförsamlingsliv · mission · Uncategorized

Husförsamlingsliv – Varför församlingens främsta uppgift är att vara i rörelse utåt

276860_385868881490504_252213966_nHusförsamlingar bör inte bara vara en reaktion emot stora församlingar. Det bör inte bara vara en konsekvens av en längtan efter närmre gemenskap. Det bör absolut inte vara något man främst startar på grund av missnöje eller besvikelse. Husförsamlingar (liksom alla typer av församlingar) måste drivas av en stark längtan att röra sig utåt. Det finns en fara i att vara församling, oavsett om den är stor eller liten, att man blir inåtvänd och nöjd med tillvaron. I husförsamlingar/enkla församlingar/organiska församlingar betonar man starkt gemenskapen och överlåtelsen till varandra. Om man då inte har mission som en tydlig del av sin självförståelse riskerar man att bara bli en mysig samling människor med en gemensam tro.

Kan inte detta vara nog då? Är inte en församling med nära gemenskap ett vittnesbörd i sig?  Jag tror inte det. Jesus kärlek sträcker sig alltid utåt. Det vi har fått som gåva, är vi kallade att ge som gåva. En tro som inte får utlopp blir som ett stillastående vatten – unket. Den blir självcentrerad och i självcentreringen när vi främst vårt ego, inte vår utgivande kärlek. Vad hade hänt om de första lärjungarna hade nöjt sig med att bygga en god gemenskap?  Vad hade hänt om de hade stannat kvar i övre salen för att fortsätta samtala om allt de fått vara med om? Tack och lov fanns detta inte på kartan. De visste vilket uppdrag de hade fått och när den Helige Ande kom över dem fick de kraften att , vad då? Jo, att gå ut och göra lärjungar.

Egentligen tror jag inte ens vi ska börja där; i att starta församlingar. Jag tror det är bättre att fokusera på att göra lärjungar. Utifrån detta kan församlingar sedan växa fram. Församlingar som består av lärjungar – Jesusefterföljare – som har fått uppdraget att gå ut och göra fler lärjungar.

Och vilken ofantlig glädje det är att få leva i det uppdraget. Det är fantastiskt att få dela med sig av Jesus till människor runt omkring.

församlingsliv · Husförsamlingsliv · Uncategorized

Husförsamlingsliv: Husförsamling – inte bara ett delmål

276860_385868881490504_252213966_nFör knappt ett år sen hade jag ett telefonsamtal med en god vän som inte bor här i Helsingborg. Vi pratade församling och kom in på hur vi tänker församlingsliv i vårt nätverk; att vi ser husförsamlingarna som autonoma, verkliga, församlingar som står i relation till varandra. Efter en stund sa min vän ungefär så här: ”Det är först nu jag börjar inse att ni tänker att ni är församling nu och att ni inte bara är på väg någon annanstans. Ni tänker att det är så här det ska se ut, inte bara tills ni blir så många att ni kan göra på ett annat sätt”

Jag tror kanske att det finns fler som har tänkt liknande.

När vi flyttade hit var vi inte säkra på exakt hur Gud skulle leda oss men vi hade upplevt att han lagt en längtan i oss att bygga vardagsnära, missionellt och lett av den Heliga Anden. Vi hade inga planer på att försöka få en lokal, inte ens från början. Verksamheter fanns inte heller på listan utan vi ville framför allt frigöra tid för relationer. Mer och mer upplevde vi hur Gud talade till oss om enkla, multiplicerande församlingar.

Vi drömmer om ett nätverk av enkla församlingar som kan poppa upp lite varstans i lite olika former. Församlingar som hjälper varandra och som står tillsammans med samma dna men som inte ”styrs uppifrån”. Vi ser att en husförsamling är en församling fullt ut, inte bara ett delmål i att bli en ”riktig” stor församling med egna lokaler. En församling behöver nödvändigtvis inte träffas i ett hem, den kan mötas lite var som helst; på en arbetsplats, ett café eller kanske en pizzeria.  Vår dröm är att en rörelse ska få ta fart, där enkla församlingar startas med hjälp av den Heliga Andens kraft och sprida sig som en löpeld i vår stad, vårt land och vidare. Vi ser att vår uppgift är att göra lärjungar och utifrån det tror vi att Jesus kommer bygga sin församling. Och den kan se ut på många olika sätt.

Just nu längtar vi efter att få se församlingar växa fram i helt nya miljöer, på ett sätt ingen av oss sett tidigare. Bortom mänsklig kontroll. Församlingar med Jesusöverlåtna lärjungar. Vi drömmer om att få se det vi läser om i Lukas 10; att gå ut, hitta gemenskaper/ hushåll som är öppna för Jesus, och där se en församling växa fram. Vi ser, när vi läser Apostlagärningarna, att det oftast var så det fungerade – Guds rike förkunnades och påföljden blev att det växte fram församlingar, även när apostlarna hade lämnat platsen.

Vi är inte där än. Men vi ser i tro, vi hoppas och längtar. Och vi försöker så gott vi kan att ta varje steg i skuggan av honom som är församlingens huvud – Jesus. Vi vill se hans fotsteg, vandra i dem och våga gå på det han kallar oss till.

församlingsliv · Husförsamlingsliv · Uncategorized

Husförsamlingsliv – Ingen söndagsskola?

imagesEn återkommande fråga när det gäller det här med husförsamlingar är hur vi gör med barnen. Hur ska det gå för dem utan kyrkliga verksamheter att vara med i? Det är en fråga jag själv har ställt många gånger. Skolad hela den frikyrkliga vägen; med söndagsskola, barnkör, scout, ungdomssamlingar (saker, jag är tacksam för och som bidragit till att forma den jag är idag) har jag helt ärligt tänkt; hur ska det gå?

Men, det främsta ansvaret för våra barns andliga utveckling har vi som föräldrar, och vi bär ansvaret tillsammans med resten av vår husförsamling. Vi läser bibeln tillsammans med barnen dagligen, vi lovsjunger, ber och samtalar om tron regelbundet. Om någon i familjen är sjuk hjälps vi alla åt att lägga händerna på den personen och be.

När vi träffas med församlingen är barnen med vid måltiden. De är med när vi bryter brödet och får vara med och svara på varför vi gör det. De är med och delar hur deras vecka har varit, de är med när vi skickar runt glaset med druvjuice som symboliserar blodet. De är med och tackar. För det mesta är de med en stund när vi läser bibeln. Ibland börjar vi med att läsa barnens bibel tillsammans, eller så går någon iväg med dem och gör det. De är vanligtvis med när vi ber för varandra. De får möjlighet att be högt om de vill eller bara sitta med. Ibland vill de inte – då behöver de inte. Ibland leker vi bönekurragömma allihop tillsammans i hela huset (rekommenderas skarpt!). Ibland leker barnen jättebra själva, och då får de göra det utan att vi stör dem. Ibland är det totalt kaos. Och det får det vara! Ett heligt underbart kaos. Och i det blir faktiskt Jesus väldigt verklig. Barnen hjälper oss minst sagt att ha fötterna på jorden.

Stör de inte då? Jo. Det gör de. Fast egentligen är väl det bara en konstruktion. De stör mitt inrutade mönster av hur jag tänker att en samling ska gå till. De stör inte när det kommer till att dela livet och Jesus. I det är de högst delaktiga.

Så, för att svara på frågan hur vi gör med barnen, vi är församling – tillsammans.

Den här veckan rekommenderar jag skarpt att ni tittar in på pionjärbloggen. Min svåger Rickard skriver, som vanligt, tänkvärt och utmanande.

församlingsliv · Husförsamlingsliv · kuriosa · Uncategorized

Husförsamlingsliv: Hur det hela började, sista delen

276860_385868881490504_252213966_nFörsta sommaren i Helsingborg hade jag smått panik. Vi bodde i en tvåa, ganska stor och fin och bra belägen, men, på tredje våningen utan hiss, ingen balkong eller innergård. Med en ettåring blir det ganska tungt. Jag minns ångesten över att behöva åka hem från semestern i mina föräldrars sommarstuga. Så vi bestämde oss för att leta nytt, och efter många turer ledde Gud oss till vårt lilla radhus i Ramlösa – för det är vi så tacksamma. (För dig som inte vet; Ramlösa är en stadsdel i Helsingborg som ligger cirka 3, 5km från Söder. Uttalas med kort vokal i början!)

Församlingen på Söder började bli ohållbart stor. Dels var det trångt att träffas, och svårt för alla att vara delaktiga. Vi ville inte bygga in ett delningssystem utan be att om Guds ledning om vilka vi skulle kunna sända ut. Vi och en familj till, familjen Everland,  kände att vi skulle bygga husförsamling i Ramlösa. Så vi bad tillsammans över detta i församlingen och bestämde sedan att vi skulle ”knoppa av” och börja träffas tillsammans hemma hos oss. Vi fick förbön och blev utsända.

På det viset hamnade vi här. Det har kommit och gått lite människor. Just nu är vi tre familjer som träffas. Det är bara vår familj som bor i Ramlösa, vilket gör vissa saker svårare. Vardagsgemenskapen underlättar om man bor nära men vi får hitta sätt att ha gemenskap ändå i veckorna; på facebook, via sms och telefon, till exempel.

Att tillsammans nå just Ramlösa har vi ännu inte riktigt hittat in i. Dels för att vi har behövt ta tid till att lära känna varandra och dels för att vi som olika familjer fungerar i mission där vi bor. Det är förvisso bra, men vi har pratat om hur det på ett tydligare sätt kan märkas att det träffas en församling just här. Vi längtar efter att Guds rike ska få genomsyra våra liv och våra sammanhang. Vi längtar efter att Jesus, genom oss, får bli synlig här bland våra grannar, i området där vi bor. Vi längtar efter att mogna i lärjungaskap, och att vår kärlek till varandra får växa och ta sig praktiska uttryck. Vi lär oss hela tiden, gör fel och misslyckas, reser oss igen tack vare Guds nåd.

Jag tänker fortsätta skriva en del om husförsamlingslivet och dess utmaningar i blogginläggen framöver men lite varvat med annat. Ska någon gång försöka ta tag i min inte så välorganiserade sida och kategorisera upp så att det blir lätt att hitta bland blogginläggen. Någon gång… någonstans…

Ett par saker jag tänkte skriva lite om är hur vi gör med barnen och hur det kan se ut när vi möts. Har du fler förslag eller kanske frågor så skriv gärna i kommentarsfältet!

På återseende.

församlingsliv · Husförsamlingsliv · Uncategorized

Livsnära församling

Jag är trött. Det har varit en tung vecka i det Cruziska hemmet. Magsjuka och dunderförkylningar om vartannat, toppat med att David jobbade nästan hela påskhelgen. Hade inte mina fantastiska föräldrar vågat trotsa magsjukan och kommit igår vet jag inte hur jag hade orkat.

Och så träffades vi med husförsamlingen idag, här hos oss. Jag ska vara ärlig; jag hade verkligen ingen lust. Men så kom de. Och bland det förstå jag sa var att jag inte egentligen orkade ha dem där. För det kan jag göra i min församling. De förstår och de bär. Vi hjälps åt. Och det var okej att jag inte var på topp. Det blev en rätt trött träff, med barn som var på dåligt humör och som inte kunde bestämma sig för var de  ville vara.

Men, Jesus var där. Mitt i allt. Mitt i kaoset, i det trötta, i det halvbraiga humöret. Jag fick dela Herrens måltid med mina vänner och syskon, jag fick höra hur de hade haft det. Jag fick tacka Gud tillsammans med dem och upphöja Jesus. Vi fick bära varandra i bön och läsa Johannes kapitel 9 tillsammans; om Jesus som botar och som inte dömer. Och vi fick utmana varandra att vara barmhärtiga och be för sjuka på ett enkelt sätt. Jag fick bli uppmuntrad av det Karin och Raif hade fått höra under den konferens de hade varit på i helgen. Och, kanske det bästa av allt, jag fick den obligatoriska hejdåkramen av världens goaste Nienna.

Jag älskar min församling och jag är så tacksam för att kunna dela livet med dem. Det är inte särskilt fint på ytan när vi träffas; matkaos, barnskrik, spring hit och dit. Men det är äkta, innerligt och Jesuscentrerat.  Precis som man vill att det ska vara. Tron blir nog inte mer livsnära än så.