Jesus

Från tvivel till visshet, från mörker till ljus.

196557_cross_1-1Idag är det långfredag. Påsken är en storslagen högtid som rymmer hela livet.

Idag får vi påminna oss om Jesus lidande, hans sår, hans förtvivlan. I Jesus möter vi en Gud som känner. Han vet för han har själv varit där. Han har blivit sviken, förråd av sina närmsta. Han har mött ångest. Den har trängt igenom hans kropp och själ. Han har upplevt hur alla vänder sig mot honom, blivit oskyldigt anklagad och mött döden efter timmar av förnedring och tortyr.

Vi får känna igen oss i lärjungarnas upplevelse. En förväntan som över en natt byts mot förtvivlan. Besvikelse. Rädsla. Övergivenhet.  Vad kände de när Jesus drog sitt sista andetag? Vilka ord dröjde sig kvar? Var det ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”? Eller var det ”Det är fullbordat”?

Tvivlet, att sväva mellan hopp och hopplöshet. Alla ”varför” och ”hur ska det nu bli”. Alla frågor om vad som var sant och inte. Ovissheten över framtiden.

Vi har facit, vi vet att det kommer en påskdag – en uppståndelse och seger. På påskdagen får vi fira. Då vänds tårarna och sorgen till glädje. Jesus seger blir synlig – segern över allt vad ondska och död heter. En storslagen triumf. Tvivlet byts till visshet. Liv, och åter liv. Jesus är uppstånden. Han är sannerligen uppstånden. Och hoppet får utplåna all hopplöshet.

Påsken rymmer livet. Där möter vi tvivel och förtvivlan, men vi slutar i glädje, liv och hopp. Det onda får inte det slutgiltiga ordet. Det goda segrar. Livet utplånar döden. Ljuset övervinner mörkret.

Annonser
Jesus

Uppslukat av livet

Vi har precis lagt allhelgonahelgen bakom oss. Allhelgonahelgen är en helg då vi på ett speciellt sätt får ta tid och minnas de som lämnat oss. Det är också en helg då vi påminns om vår egen dödlighet.

Idag skjuter man gärna bort tankarna på döden. Man blundar för den, försöker fly den. Kanske för att man är rädd. Man vet inte hur man ska hantera den. Man strävar efter ungdom och hoppas på att kunna leva så länge som möjligt, och helst uppnå odödlighet i egen kraft. Detta föder en självcentrering och ett självfokus.

Men, när vi inte vågar tackla döden, missar vi även en stor del av livet. Vi missar de djupa insikterna om vad som är viktigt, vad som är av värde.

Jesus inbjuder till odödlighet. Han har segrat över döden genom sin egen uppståndelse. Han är det eviga livet i sig själv. När vi tar emot honom tar vi också emot hans uppståndelse och evighet. Vi behöver därför inte frukta döden. Döden är besegrad.

Paulus skriver i 2 Kor 5:1.5:

Vi vet att om vårt jordiska tält rivs ner, så har vi en byggnad från Gud, en boning som inte är gjord med händer, en evig boning i himlen. 2 Så länge vi bor i detta tält, suckar vi därför och längtar att få ikläda oss vår himmelska boning, 3 ty när vi är klädda i den skall vi inte stå där nakna. 4 Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill inte bli avklädda utan överklädda, för att det som är dödligt skall bli uppslukat av livet. 5 Och den som har berett oss för detta är Gud, som har gett oss Anden som en handpenning.

Vi väntar inte på att vår kropp ska dö. Vi väntar på att den ska bli uppslukad av livet. Vi väntar inte förgängelse utan oförgänglighet.

Vårt sista andetag blir vårt första, i något nytt, i en ny kropp, en annan verklighet.

Vilken trygghet. Vilket hopp.

filosoferat · Gud · Helig Ande · Jesus · lärjungaskap

Med trevande steg, in i hösten

CAM00305Vi ska snart renovera vårt kök. I väntan på detta har det stora köksförfallet inletts. Ordningen har totalt kollapsat under undanflykten ”vi ska ju snart göra om”.

Det blir lätt så, tänker jag, även i livet. Vi sätter upp tider och datum för när vi ska ta tag i oss själva – börja träna, äta sunt – och fram tills dess kan vi släppa på tyglarna och låta oss förfalla.

Även i det andliga livet kan det bli så. Höststarten brukar vara en sån tid då vi bestämmer oss för att bli mer disciplinerade, kanske ta tag i bibelläsningen och bönen, efter sommarens förfall.

För mig har den här sommaren varit annorlunda. Den har varit präglad av en liten bit förtvivlan. Jag skriver en liten bit, för att den har inte varit jättestor, men definitivt inte heller obefintlig. Och den varma sommaren har kantats av mörka orosmoln, även om solens strålar alltid har trängt igenom.

I detta har jag varit beroende av tiden med Gud. Jag har varit beroende av bibelläsningen. Det har burit och gett ork för varje liten stund. Mitt i den lilla förtvivlan jag har känt, har Gud varit så fullkomligt nära. Det har varit vila och nåd, tillsammans med Gud. Inte vila och nåd, i undanflykt från Gud, vilket ibland blir fallet med sommaren och semestern. Det har varit en lärdom, och jag önskar ta med mig den genom hela hösten – beroendet av Jesus, beroendet av Anden, beroendet av pappa Gud, vilan i löftet, vilan i lovsången, kraften att ta emot för var minut.

Så, jag går in i hösten något trevande. Inte helt redo. Med önskan om mer värme och sol. Jag fick inte nog, sommaren till trots. Men jag går också in i hösten med en tillit till Guds plan och Guds vilja för den här terminen.

efterföljelse · Jesus

Att balansera på nådeslinan

hopp_124055088I vår husförsamling läser vi just nu Jesu bergspredikan. Den är sannerligen utmanande. Det går ganska snabbt att konstatera att det är omöjligt att till punkt och pricka leva upp till det Jesus säger.

I mitt huvud är det ibland som att jag balanserar på en skör nådeslina. Det är som att jag får för mig att den kan svaja till så att jag tappar fotfästet. Eller att jag kan råka trampa för hårt så att den brister. Det gäller att hålla den sköra linan intakt.

Men det är ju helt fel! Nåden är inte en skör lina. Den är en stadig, bergfast klippa under mina fötter. Oavsett om jag vacklar,  står nåden stadig. Det är Jesus som har älskat mig först. Det är vad han har gjort för mig som är det viktiga,  inte vad jag kan göra för honom. Jag har fått rätten att bli Guds barn. Guds nåd tas emot genom tron på Jesus. Endast genom tron.

Att följa Jesus,  att leva efter hans undervisning i bergspredikan,  är möjligt på grund av nåden. Jag kan gå efterföljelsens väg på grund av korset och förvandlingen i mötet med Jesus.

Grunden är att Jesus älskar,  oavsett om jag lyckas eller misslyckas, att han förlåter oändligt många gånger.

Det är den stadiga nådesklippan under mina fötter som är förutsättningen för ett liv i Jesus efterföljelse. Den bär när jag faller. Mitt värde ligger inte i vad jag gör,  utan i vem jag är. Och den jag är, är jag i Jesus Kristus. Det är genom Jesus och kraften i honom som jag kan handla i enlighet med hans egen vilja, inte i och genom mig själv.

Och tänk, vilken nåd det är!

 

Jesus

Om vi sänder, behöver vi verkligen samlas då?

Det är många tankar som snurrar efter helgens EFK kongress. Kongressen var väldigt lyckad. Det var som sagt första gången jag var där och upplevelsen var överraskande positiv. Det som kanske slog mig mest var samhörigheten. Det är ett gott betyg när man lämnar med ett visst mått av tomhet.

Både jag och Rickard (min svåger) hade fått i uppgift att utmana med varsin spaning. Jag hoppas och tror att vi fick väcka lite tankar och funderingar. 

Själv tar jag med mig några särskilda reflektioner:

1. Både Rickard och jag lyfte perspektivet att sända istället för att samla, när det kommer till mission. På sju respektive 20 minuter hinner man dock inte klargöra allt. Att leva i sändningen innebär inte att man slutar samlas. Att samlas som församling är en nödvändighet. Även om vi betonar sändningen, och att församlingen är något vi är 24 timmar om dygnet, behöver vi mötas tillsammans för att fira Herrens måltid, be, läsa bibeln, tillbe Jesus och låta gåvorna vara i funktion så att vi bygger upp varandra. Men det innebär inte att vi nödvändigtvis behöver ta med oss människor till dessa samlingar för att göra lärjungar. Vi längtar efter att få se församlingar växa fram i hem, på caféer, fritidsgårdar o.s.v. Vi tror att det är möjligt att vi kan få sända ut varandra att plantera Guds rike på samma sätt som lärjungarna i Lukas 10, eller Jesus i Joh 4.

Lärjungaskap är inte något individuellt projekt. Vi behöver varandra, vi behöver församlingen. Församlingen är Jesu kropp, ett heligt tempel. Församlingsliv följer alltid på lärjungaskap. Vi behöver samlas, samtidigt som vi behöver leva i sändningen. 

2. Begreppet mission verkar fortfarande till stor del vara förbehållet internationell mission. När vi går till våra grannar i vårt område definieras detta, av vissa, inte som mission. När vi sände ut våra vänner till ett annat område i stan för att ge Jesus till människorna där, definieras detta, av vissa, inte som mission. Och visst finns det en skillnad. Visst sänder vi missionärer till länder som är i stort sett totalt onådda (och det måste vi fortsätta med!), och i Sverige finns det församlingar i de flesta städer. Detta innebär dock inte att alla vet vem Jesus är. Många har inte en aning. Vissa har aldrig ens träffat någon som följer Jesus tidigare. När jag tänker mission gör jag ingen skillnad på om det sker utanför eller innanför Sveriges gränser. Även i Sverige innebär mission att gå ut och göra lärjungar. Och det är viktigt. Jag tror inte att Sverigemission ska ses som ett hot mot internationell mission. Tvärt om! Om fler börjar se sig själva som missionärer, om fler börjar lyssna in vart Gud sänder dem, kommer fler också att få andra länder och platser på sina hjärtan. Mission föder mission.

3.Den största utmaningen jag tar med mig är från en av spaningarna. En kvinna som är missionär i Frankrike (minns tyvärr inte vad hon hette). talade om att vi behöver öppna våra hem, se de människor som ropar, se nöden och behoven. Det fanns en profetisk skärpa i detta som även gick som en röd tråd genom mycket av det som delades under kongressen. Min bön är att denna utmaning ska få praktiska konsekvenser i mitt och min familjs liv, och att jag vågar ta ner de försvar jag så lätt sätter upp i de här frågorna. 

4.Sista reflektionen är min tacksamhet. Jag känner mig så tacksam över det uppdragsfokus och efterföljelsefokus som präglat helgen.  Tacksam över innerlig tillbedjan av Jesus tillsammans med bröder och systrar. Tacksam över goda samtal, och hopp om framtiden.  

efterföljelse · helighet · Jesus · lärjungaskap

De obekväma


”Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. (1 Tim 2:1-3)

”Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära.” (Fil 4:5)

”Saliga är ni, när människor hatar er och stöter bort er, när de hånar och smutskastar er*, allt för Människosonens skull.” (Luk 6:22)

”Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.” (Joh 15:19)

”Då skall man utlämna er till att misshandlas och dödas, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull.” (Matt 24:9)

Ibland kan det vara svårt att få ihop de här texterna, de kan på sätt och vis verka motsägelsefulla. Jag tror att Guds rike är dynamiskt och organiskt. Därför behöver vi låta oss utmanas av olika texter olika, i olika tider. Jag är övertygad om att vi lever i en tid då vi behöver låta radikaliteten i evangelierna få utmana oss mycket mer och att vi tyvärr tenderar att gömma oss bakom, eller ursäkta oss med, texter som talar om ”att låta alla människor se hur vänliga ni är”.CAM00483

Igår tittade jag på programmet ”De obekväma” (Se programmet här). Det handlade om Clara Lidström (underbaraclara). Även om jag inte håller med Clara om allt, finns det mycket i det hon säger som utmanar mig. Hon talar om att vägra rätta sig efter ”systemet”, att leva efter andra värden, att våga leva annorlunda.

Jesus ger oss principer att leva efter. Helt andra principer än de vi matas med i samhället. Han kallar oss att leva efter ett annat herravälde, ett annat system. Han kallar oss att vara annorlunda, att vara obekväma.

Jesus kallar oss att leva ut Guds rike, och ge vår lojalitet till honom, som är kung. Det påverkar allt. Det påverkar hela livet.

Det påverkar hur vi ser på våra hem och våra tillgångar.Det kan innebära att vi flyttar ut på landet. Det kan innebära att vi får ge upp drömmen om ett hus för att flytta till en lägenhet i stan. För att Gud kallar.

Det påverkar hur och vad vi handlar. Hur mycket kan vi konsumera? Vilka varor kan vi handla? Vad är rättfärdigt? Hur påverkar det våra medmänniskor? Hur påverkar det miljön?

Det påverkar hur vi ser på våra tillgångar. Hur är vi gästfria och frikostiga?

Det påverkar våra relationer. Hur lever vi i förlåtelse. Hur lever vi ut Jesus kärlek till dem vi möter. Ger vi Jesus till dem vi möter? Står vi upp för att han är sanningen? Vågar vi trotsa vår egen rädsla för vad människor ska tänka och tycka och erbjuda förbön och frälsning?

Vågar vi vara ”de obekväma” som ger Jesus all vår lojalitet? Vågar vi låta radikaliteten i att vara en Jesusefterföljare forma oss, mer och mer för varje dag som går?

Jag är övertygad om att ju mer vi låter Jesus påverka våra liv, desto mer kommer vi få tillbaka. Kanske inte i värden som är mätbara i den här världens mått. Men i form av frid, lycka och glädje, som är himmelsk.

 

 

Jesus

Den förödande snabbmaten

Min man har varit iväg i två dagar. Jag är INTE van vid det. I vårt hem är det han som ordnar med maten. Det märktes både igår och idag att han inte var hemma. Min lunch igår bestod av spagetti… och några små bitar kyckling. Idag åt jag rostade mackor med pannbiff. Okej, dagens lunch var i alla fall god. Gårdagens hade jag nog egentligen lika gärna kunnat skippa. Det blev helt enkelt snabbmat. Och man märker det så väl. Det ger inte energi som håller särskilt länge. Det ger en mättnad som varar en stund. Men, inget man egentligen orkar leva på. Nu kan ni vara lugna, jag åt ordentligt till middag ikväll. Och barnen har fått mat. De har fått ordentligt lagad mat både på förskolan och hemma.

Jesus säger att han är livets bröd. Han är inte snabbmat. Om vi ska tala om bröd kan man säga att Jesus är mer som fullkornsbröd än långfranska.

Problemet med mig, som du kanske känner igen dig i, är att jag gillar den där snabbmaten. Den är ju så lättsmält. Den liksom bara glider ner i magen. Och för stunden kan den upplevas så god, så god.

Visst är det mycket lättare att glida ner i soffan och slå på tv:n och äta det som bjuds, än att ta en stund i bön eller bibelläsning och äta det man verkligen behöver?

Jag tror det är viktigt att fundera på vad vi ”äter”. Någon form av mättnad kommer vi uppnå, oavsett om vi äter av ”livets bröd” eller väljer ”snabbmaten”.

Problemet med snabbmat är konsekvenserna. Känslan man får efteråt. Snabbmat ger sällan energi, den ger snarare trötthet. Dessutom leder den till försämrade värden för kroppen.

Snabbmat bryter ner.

Livets bröd bygger upp.

Det tål att tänkas på.

Helig Ande · Jesus · mission

Myten om det sekulariserade samhället

imagesJag satt på tåget från Malmö i eftermiddags. Passade på att plugga lite. Håller för tillfället på att skriva en uppsats om profeter och profetia utifrån första Korinthierbrevet och satt därför och läste en bok i ämnet. Jag var relativt trött och måttligt inspirerad.

-Det ser ut som tunga grejer, hör jag hur killen snett emot mig säger.

– ja, svarar jag lite halvförläget…den är… mastig.

– vad handlar den om? fortsätter han.

jag tittar på titeln och svarar:

-om profetia och profeter inom den tidiga kristendomen och i antika Grekland.

– jaha, svarar han. Handlar den om Messias och så då?

På detta följer ett samtal där jag får berätta om min tro på Jesus, att han är verklig idag, vad han har gjort på korset, att han öppnat vägen till Gud och gjort det möjligt för oss att komma nära Jesus. Jag får sitta där, och berätta hur mycket han betyder för mig och att jag väntar på att han ska komma tillbaka en dag. Och killen lyssnar. Han är intresserad. Berättar om sin andliga resa, om andliga upplevelser, om en längtan.

På tåget. Klockan tre. En helt vanlig onsdag.

Tåget stannar. Killen tackar för sig. Han ska gå av. Vi får avbryta vårt samtal, lite för abrupt. Jag hinner åtminstone kasta ur mig en rekommendation att besöka en församling i staden där han bor. Han säger tack.

Det finns en andlig längtan och en andlig hunger. Det finns en öppenhet för Jesus. Att vårt land skulle vara så sekulariserat att människor inte vill ha Jesus tror jag är en lögn som vi kristna allt för länge har gått på. Den har dessutom varit bekväm att gömma sig bakom.

Jag tror vi behöver slå hål på den myten. Jag önskar att vi med mycket större frimodighet skulle tala om vem Jesus är, mitt i vår vardag. Jag önskar att jag skulle göra det ännu mer. Tänk om vi kunde vara lite mer som killen jag mötte på tåget, som vågade ställa frågor, som vågade berätta om sin andlighet.

Jag var så glad efter vårt samtal. Det gör något med en när man får dela med sig av Jesus till någon som ännu inte känner honom. Det är som att det ger andlig näring. Det väcker liv i det innersta. Tron blir, ännu mer, verklig och påtaglig. Och jag slås av, hur tydligt det är, att det är just det livet vi är kallade att leva.

efterföljelse · församlingsliv · lärjungaskap · ledarskap · mission

Tänk om. Tänk mission. Sänd ut!

mission bildVi behöver tänka om. Vi behöver låta vår tankeverksamhet snurra ett helt varv och ta ut en ny riktning. Du kanske inte håller med, men tillåt i alla fall tanken att tänkas.

Jesus ger upp sin härlighet för att bli människa. Han går hela vägen i ödmjukhet och lydnad. Han ger upp sitt kungadöme för att bli en tjänare för andra. När han växer upp, och går ut i tjänst, bryter han ner barriärer, tar sig förbi bekvämlighetszoner och går dit människorna, som vill ta emot honom, är.

När han sänder ut sina lärjungar, sänder han dem som får in bland vargar. Han sänder dem TILL människor. Det är lärjungarna som får ge upp sin trygghet och sin bekvämlighet. De får riskera att bli avvisade och utstötta. De får försöka hitta människor som tar emot dem. De får kliva över de höga, eller låga, trösklarna in till husen.

Det är varje efterföljares uppdrag, att ta sitt kors, följa Jesus och gå ut med evangeliet. Guds rike är som en surdeg som genomsyrar hela brödet. Lärjungarnas uppdrag är att utbreda Guds rike, på plats efter plats, genom den helige Andes kraft.

Men vi sitter i våra lokaler eller hem och förväntar oss att människor ska komma. Ibland går vi ut och hämtar in dem. Vi praktiserar uppdraget och lärjungaskapet i våra trygga zoner. Ibland gör vi trösklarna så låga vi kan för att människor ska hitta in.  Vi förväntar oss att det är de som ska ta sig till oss. De får ta de svåra kliven in i vår gemenskap. De får lära sig våra koder för att få höra om Jesus. De får anpassa sig till vår kultur.

Och om de tar sig över alla hinder och lär känna honom ser vi till att ge dem en falsk bild av efterföljelsen – om du bidrar till något i kyrkans verksamhet lever du ut uppdraget. Vi ger vidare bekvämlighets- och trygghetsnarkomani – ett missbruk, svårt att ta sig ur.

Är du ledare? Rannsaka dig själv. Hur mycket av ditt predikande och din evangelisation sker nedanför predikstolen och utanför kyrkdörrarna? Vad har du fått ge upp i fråga om bekvämlighet och trygghet?

Jag behöver ständigt rannsaka mig själv.

Jag tror att vi står inför ett val. Jag tror att det kommer en tid framöver då församlingar kommer att få se en större tillväxt. Människor kommer komma. Det finns en andlig hunger och längtan; en öppenhet för under och tecken.

Vi kan välja att vara nöjda och glada för det, och fortsätta ge vidare samma typ av efterföljelse som präglat våra församlingar de senaste åren.

Eller så kan vi välja att göra, och tänka om. Vi kan satsa på att utrusta och sända ut. Vi kan välja att ge vidare ett korsfäst, uppdragsorienterat lärjungaskap, drivet av Guds kärlek, i den helige Andes kraft – villigt att breda ut Guds rike trots försakelse och faror.

Frågan är om vi redo för den här typen av paradigmskifte?

Uncategorized

Gott Nytt År

Nyårsafton – en dag att ägna åtminstone en stund till eftertanke över det gångna året. För mig har det på många sätt varit ett viktigt år. Man skulle kunna säga att en resa nådde sitt mål och en ny tog vid. Den första resan var på många sätt en tung resa, men viktig. Det inser jag såhär i efterhand. Det kommer tider då vandringen går genom ett snårigt och kargt landskap, då man vänder sig om och känner sig desillusionerad, då sikten är dålig och dimmig. Man undrar vart det egentligen bär. Den resan fick jag avsluta i år. Med största säkerhet väntar nya liknande resor i framtiden. Jag kommer troligtvis behöva dem, för att formas i mitt lärjungaskap. Men inte just nu. Den nya resan som tog vid är på många sätt lättare och samtidigt också svårare. Även den, kräver tillit. Och den manar mig att kasta mig ut på ett nytt sätt, i tro. Men, det är en resa med mycket klarare sikt.

Livet med Jesus är ett liv i rörelse. Vi är hela tiden på väg, även när vi själva tycker att det står still. Om vi tillåter det, vill han använda allt vi går igenom för att göra oss mer lika honom. Han vill lära oss vilka vi verkligen är i honom. Ibland innebär det att han tycks rycka mattan under våra fötter så att vi upptäcker hur mycket vi i själva verket förlitar oss på oss själva istället för på honom. Och även om vi för stunden tror att vi famlar i mörker, kommer vi att inse att han i själva verket hela tiden var där, med sitt ljus. Den fasta marken under fötterna var inte vår egen trygghet, utan den klippa som är Jesus själv.

Och jag kan bara erkänna, att insikten jag gör endast landar i hur mycket jag behöver Gud, och hur liten jag är i mig själv, så otillräcklig och oförmögen,. Men i allt detta, så älskad och önskad, så buren och funnen. Insikten landar inte i hur mycket jag har vuxit och mognat utan snarare i att jag är som ett barn, totalt beroende av min pappa Gud.

Så, nu är året till ända och jag ska fira in det nya med familj och underbara vänner. Jag önskar er alla ett GOTT och VÄLSIGNAT nytt år!