Jesus

Om inte vetekornet faller i jorden och dör…

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på pionjärbloggen.

”Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” (Joh 12:24-26)

Det är inte förrän vi dör bort ifrån oss själva vi kan bära frukt.

De senaste sex åren har för mig personligen inneburit att jag har fått dö bort från område efter område i mitt eget liv.

Innan vi flyttade läste jag en pastors- och ledarskapsutbildning. Även om jag inte hade några storslagna planer på att bli anställd som pastor fanns det ändå någon form av plan på att jobba i församling. Planen gick i uppfyllelse, men inte riktigt på det traditionella sättet.

Vi flyttade som ett team ner till Helsingborg för att dela med oss av Jesus och leva församlingsliv. Jag var inte anställd, hade ingen titel, tjänade inga pengar . Och det har i perioder varit jobbigare att hantera än vad jag från början hade trott. Jag har under resans gång insett att Gud har behövt slipa och arbeta bort mina egna ambitioner för att plantera sina.

För mig satte detta min kallelse på prov. Det var till viss del lättare att ignorera kallelsen än att våga leva ut den utan till synes ekonomisk bärighet.  Visst fanns jag med som ledare, men inte i den mån jag egentligen upplevde mig kallad till. Detta skapade naturligtvis en frustration i mig som inte var helt lätt att hantera.

De första åren här i Helsingborg var för mig en ökenvandring, full av tvivel och stundom en stark längtan att bara återvända hem. Hemma hade jag åtminstone kunnat få jobb lättare, och ett hus till ett vettigt pris. Dessutom hade vi haft mycket lättare tillgång till barnvakt och jag hade kunnat leva närmre min familj.

Att flytta hem var dock i slutändan inget alternativ. Gud hade tydligt satt oss i Helsingborg och att lämna skulle vara att ta ett steg i helt fel riktning.

Jag har många gånger fått återvända till när Jesus, efter sin uppståndelse, samtalar med Petrus och säger: ” Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.” [Joh 21:8)

Jag får gång på gång kapitulera inför det faktum att det här i mångt och mycket är vad det kristna livet handlar om. Jesus uppmanar oss att varje dag bära vårt kors. Och även om livet med honom är fullt av glädje och välsignelse finns även den här sidan av myntet – för vi är fortfarande människor.

Jag tror att Gud behöver forma oss och ta oss igenom perioder av öken, perioder där vi får dö bort ifrån område efter område i våra liv.

Jag kan så här i efterhand se att jag behövde dö bort ifrån mina egna förväntningar och ambitioner, från min egen längtan efter trygghet och att få bekräftelse. Jag behövde även dö bort ifrån rädslan för vad andra skulle tycka och tänka om jag vågade dela min innersta längtan och min kallelse.

Ökenvandringen nådde dock sitt slut. Det innebär förvisso inte att jag är klar på alla dessa områden, men jag är i mångt och mycket igenom. Jag är fortfarande inte anställd, har ingen titel och ingen lön. Men jag har erkänt min kallelse och kan se att Gud välsignar och leder vidare.

Nu har jag valt att vara extra personlig i det här blogginlägget. Jag tror nämligen att det finns människor som bär på en längtan och ett kall att göra något utöver det vanliga, något som inte passar inom ramarna, men där rädslan för vad det innebär kanske har tagit över.

Gud kallar oss att dö bort ifrån oss själva och lita på honom. När vi ger upp vårt eget och ger rum för honom kan vi lita på att han förser på alla livets områden.  Jag tror att det här landet behöver pionjärer som vågar bryta ny mark och som vågar tro att Gud håller, även utanför ramarna. Och troligtvis behöver inte alla lika många år i öknen som jag.

församlingsliv · Husförsamlingsliv · kuriosa · Uncategorized

Husförsamlingsliv- Hur det hela började, del 2

276860_385868881490504_252213966_nHär kommer uppföljningen på förra blogginlägget.

Så, då var vi alltså en husförsamling som träffades hos familjen R och J Cruz, på Söder i Helsingborg. Alla som då var med bodde relativt nära varandra och vi hjälptes åt i vardagen. Husförsamlingen växte ganska snabbt. Det kom framför allt till människor som hade flyttat till Helsingborg och sökte församlingsgemenskap. Vi var från början väldigt tydliga med att vi inte ville ”fiska” i andra församlingar. Vi ville framför allt nå människor som inte kände Jesus och såg ingen anledning till att försöka få med redan troende.

Vi ville bygga en gemenskap där alla i församlingen kunde vara, och ville vara, delaktiga. Vi tror på det allmänna prästadömet och att alla kan höra ifrån Gud och vi var överens om att vi inte skulle ha gudstjänster i miniformat. Att komma in i det sättet att fungera var dock lättare sagt än gjort (jag tror att de flesta av husförsamlingarna i nätverket arbetar med det fortfarande). De flesta av oss som var med kom ifrån traditionella frikyrkosammanhang. Vi hade från barnsben matats med ett sätt att fungera och tänka församling. Vi var vana vid vissa strukturer och former och när vi nu skulle försöka tänka om församling blev det en del krockar och frustration. Plötsligt skulle vi alla ta ansvar och initiativ – vi behövde inte vänta på att en ledare skulle leda hela samlingen eller sköta all undervisning. Vi behövde alla komma förberedda och dela vad Gud hade lagt på våra hjärtan.

En annan sak vi ville hitta in i var att verkligen vara församling tjugofyra timmar om dygnet. Församling är något man är hela tiden, precis som man är familj hela tiden. Det tog ett tag, i alla fall för mig, att inte göra så stor skillnad på samlingarna vi hade och resten av livet. Jag jobbar fortfarande på det.

Till en början kan det nästan vara lite skrämmande att fungera på det här sättet. Plötsligt kan jag inte längre gömma mig på någon bakre rad utan förväntas vara med. Jag kan inte dyka upp lite hur jag vill utan det räknas med att jag hör av mig om jag inte kommer. Gör jag inte det, kan jag vara säker på att någon ringer och frågar varför. Inte för att någon vill kontrollera mig – för att någon bryr sig, och tycker att jag är viktig.

Den här resan har varit, och är, en formande resa. För mig har den i perioder känts väldigt tuff. När jag gick på gymnasiet var jag väldigt övertygad om att jag skulle ha en bra utbildning och ett bra jobb – akademiker klingade bra i mina öron. Men jag var också väldigt mån om att gå dit Gud kallade. Efter gymnasiet gick jag därför först ett år på en teamträningsskola och sen skulle jag läsa ett år teologi och ledarskap. För skoj skull. För sen skulle jag utbilda mig till något riktigt. Jag läste ett år på SALT och sen sökte jag en utbildning i Göteborg. Jag kom in, men jag och David kände inte att det var till Göteborg vi skulle så vi blev kvar i Sävsjö. Under en termin jobbade jag dels på förskola och som personlig assistent. Under den terminen talade Gud väldigt tydligt till mig. Jag vet, för jag försökte verkligen att inte lyssna. Jag har tyvärr tendensen att vara mer som Gideon eller Jona, än som Josua och Kaleb. Tillslut kapitulerade jag och bestämde mig för att göra det Gud kallade mig till; fortsätta med de teologiska studierna. Och, det låter kanske löjligt, men när jag var tillbaka kändes det som att komma hem.

Sen flyttade vi som sagt till Helsingborg. Och allt vändes upp och ner och ställdes till sin spets. Jag visste inte vilken funktion jag skulle ha (de där klassiska grejerna som undervisning, predikan o.s.v. fungerade inte som jag var van) och varför Gud hade satt mig just här. Jag började tänka om gällande ledarskap och struktur och insåg att om jag fortsätter på den här vägen kanske jag aldrig kommer få någon lön i form av pengar på grund av min utbildning. Att gå till baka var inte heller något alternativ för… once you go housechurch liksom… Jag vill faktiskt inte ha något annat slags församlingsliv. Men oj, vilken frustration och brottning och samtal och ältande och klagande det har varit. Verkligen. Jag har undrat varför Gud sa åt mig att läsa i tre år till något jag kanske ändå inte ska jobba med, på det klassiska sättet d.v.s. Han kunde väl låtit mig utbilda mig till något riktigt då istället! Jag vill egentligen inte säga att jag har varit arg på Gud, men det har jag. Det är ju dock självklart lönlöst eftersom han hela tiden övertygar mig om att han vet bäst och inte jag. Jag får, ständigt, lägga ner mina egna ambitioner och min stolthet. Jag får ge upp mitt eget för Honom. Det är den enda väg jag kan, och vill gå (om än motsträvigt ibland).

Jag börjar som smått landa i att det enda jag kan göra är att fortsätta gå dit Gud kallar. Oavsett. Han har sagt att jag inte behöver bekymra mig för det ekonomiska eller var och på vilket sätt. Då får jag lita på det. Men visst är det läskigt. Jag, som på riktigt, bad Gud om en femårsplan på pränt, för att veta exakt vad jag skulle göra, måste nu leva och lita på att Gud förser för varje liten dag och att han har planerat och förberett allt jag ännu inte ser.

Mer, om hur husförsamlingen i Ramlösa startade, kommer i nästa inlägg.