Jesus

En förtvivlad helg

Jag har aldrig direkt gillat fotboll. Har aldrig varit på någon match, trots att jag nu bott i Helsingborg i över fem år. I somras var dock min femåring iväg med pappan i familjen. Han kom hem helt såld och överlycklig.

Det skulle bli stökigt i helgen. Det hade jag hört, och förstått. Men när nyheten nådde mig igår blev jag så chockad. Så illamående. Hur i hela världen kan något sådant hända? Hur kan något som ska innebära fest och glädje vändas till total förtvivlan? Hur kan hatet fylla så till den milda grad?

Jag minns för ett par år sedan när jag jobbade i stan och gatan utanför fylldes av människor med likadana vita masker. Det det bland det obehagligaste jag varit med om. Det var en matchlördag. Stämningen var hätsk. Mobben drog fram. Ingen dog.

Det är klart det inte är fotbollens fel. Fotbollen blir lidande. Det kan till och med jag se som inte ens uppskattar den. Vem ska man skylla på? Vem tar ansvar?

Ond bråd död. Och tanken som kommer. Ska mina barn växa upp i det här? Var det ens en särskilt klok idé att sätta dem till världen?

Vi går mot påsk. Han hänger uppspikad på korset. Dömd att dö. I våra ögon segrar mobben. I våra ögon segrar det hat som drivit honom, som är kärleken själv, in i den värsta tortyrdöd. Ett mörker drar in över landet. Ett mörker som för en stund övervinner alla naturlagar. Det utplånar varje strimma ljus. Och när Jesus drar sitt sista andetag utbrister han de mest förtvivlade orden: ”Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?”

Men mörkret kan inte segra. Ljuset bryter igenom. Jesus vänder döden till liv. Han övervinner hatet. Han övervinner varje djävulsk makt. Han står som den segrande fridsfursten.

De här dagarnas verklighet är inte den enda verkligheten. Kärleken har övervunnit. Kärleken upphör aldrig. Påsken är det stora beviset på att kärleken segrar. Och vi väntar en kärleksseger som en dag ska bli fullkomlig. Däri består vårt hopp.

Annonser
Jesus

Att finna sig själv i Guds famn

Att följa Jesus är inte att bära hela världens börda på axlarna. Det är att öppna ögonen och inse att han redan har burit den åt oss.

Det kan vara bra att påminna sig om. När viktigheten trillar över en. När ansvaret och allvaret kryper in under huden och lurar en att tro att de också måste innefatta krav. Krav, ansvar och allvar är inte samma sak.

Att ta sitt ansvar som efterföljare till Jesus handlar om att leva nära honom och låta honom forma vår karaktär. Allvaret innebär att se vad Jesus har gjort, dött och uppstått för vår och andras frihet, innerliga glädje, trygghet, fred och frid.

Men det är en balansgång att gå på den där vägen – frälsningens väg. Vips, så ligger man där i nåt av dikena. Kanske i det där nåden blivit billig. Eller, i det där lagiskheten råder – där kraven hopar sig som en tung börda över axlarna. Nån har sagt att enda gången man faktiskt befinner sig på vägen är när man är på väg från ett dike till det andra. Tror det ligger nåt i det.

Som ledare handlar det om att våga gå före, men inte springa iväg. Går man för fort är det fara värt att man råkar gå om Gud. Och det blir liksom aldrig särskilt bra. Då är det lätt att hamna där, i det glädjelösa kravet. I diket där piskan ligger på ryggen. Där det viktiga inte blir hur jag verkligen har det med Jesus utan hur det ser ut som att jag har det med Jesus. Och tankar om, att bara göra lite till för att sen vara med Gud, byter av varandra. 

Har man hamnat i det diket måste man försöka ta sig upp. Prioriteringen är bön och bibel. Alltid bön och bibel. Oavsett hur mycket som skulle behöva göras. Närheten till Jesus måste komma först. Vi behöver finna oss själva som barn i Guds famn – i det kravlösa tillståndet, låta oss vaggas av hans trygga ord, ta emot kärleken, friden och hans enorma omsorg om oss. Tillåta oss ta emot den innerliga glädjen och översköljande nåden. Nåt annat vore att kasta bort den finaste och dyrbaraste gåva någon någonsin gett oss.  

Och, om vi inte gör det, blir vi som torra öknar som försöker hosta upp vatten åt andra. 

Vi vet det. Jag vet det. Jag vet hur beroende jag är av närheten till Jesus, genom bönen och ordet. Och ändå… det kan vara så svårt att prioritera. Det ramlar inte på mig. Det behöver planeras in, aktivt väljas. Varje dag.

Jag påminner mig om det. Jag vill att det ska få prägla idag, i morgon, veckan och livet. Jesus och jag… och sen – allt det där andra. 

efterföljelse · församlingsliv

I brustenheten

Det börjar i brustenheten. Det börjar i behovet och den egna svagheten, i insikten om vem jag är – eller kanske snarare, vem jag borde vara i Jesus.

Lärjungaskap börjar alltid på marken – på knä inför den Ende, Allsmäkte, Helige. Lärjungaskap börjar och slutar där. Det har sin boning vid Jesu fötter. Det är Han som är Herre. Inte jag. I mig själv är jag svag, men i Honom är jag stark. Hans kraft blir synlig i min bräcklighet. Hans nåd räcker till evigheten.

Det är också detta som måste prägla församlingen. Vissheten om att ingenting kan göras i egen kraft. Förståelsen av nåden – den konstanta nåden. Nåden vi aldrig kan gå ur – Guds oerhörda godhet, kärlek, omsorg, förlåtelse och kraft till förvandling.

Brustenheten och nåden är utgångsläget för Jesusefterföljelsen och församlingslivet. Om vi ska våga förmana och tillrättavisa varandra, visa svaghet och bekänna synd, om vi ska våga förmedla vem Jesus är till andra, ta steg och därmed också ibland misslyckas – behöver gemenskapen vara starkt rotad, och grundad i Guds kärlek. Förlåtelsen måste flöda och nåden vara drivkraften.

 

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen

C.S Lewis · efterföljelse · Gud · lärjungaskap

Allt till Jesus

Gud vill ha hela oss. Han nöjer sig inte med en liten del. Han vill ha allt.

”Avundsjukt längtar den Ande som han har låtit bo i oss” (Jak 4:5)

C.S Lewis beskriver det bra i boken Vredens tid: ”Detta är Djupa Himlens godhet: att när man menar väl tar Han alltid för givet att man menat bättre än man själv vet. Det kommer inte alltid att vara nog. Han är en mycket svartsjuk Gud. Det Han slutligen vill är att du inte tillhör någon annan än Honom”

Gud vill vara i centrum, för han vet att det är när han får genomsyra oss, när han får bli större i oss, som vi blir det vi alltid varit tänkta till. Då blir vi sant mänskliga.

Vår natur är fallen men i Jesus reser den sig upp. I syndafallet gick vi förlorade – mänskligheten, ja, hela skapelsen brast. Jesus kom och återställde – han försonade och gjorde helt. Vi ser det visserligen ännu bara till en del, men det kommer en dag då vi ska se det fullt ut. Då har han lovat att upprätta allt.

Det är en livslång process, en förvandlig som börjar när vi tar emot Jesus och som fortsätter hela livet. Den upphör inte förrän den dag då Gud blir allt i alla. Vi arbetar på vår frälsning, vi mognar, går ifrån spädbarnstadiet. Gud leder oss ibland dit vi inte vill, låter oss prövas så att vi kan växa.  Det är nåd och glädje – tro som bär igenom. Men det är inte att luta sig tillbaka nöjd med tillvaron. Det är en rörelse. Det är utveckling. Ibland när vi växer får vi växtvärk – det är som sig bör. När Gud visar oss nya områden som vi behöver dö bort ifrån är det sällan enkelt. Gud utmanar vårt ego, vår bekvämlighet, vår trygga tillvaro. Han vill att vi ska vara upptagna med honom och ge honom vår tillit.

Gud älskar oss passionerat. Han älskar med en fullkomligt utgivande kärlek. Hans längtan är att helt få prägla oss med den kärleken.