Uncategorized

kvinnor, ledarskap, problemtexter – relevant?

Så var det det här med kvinnor igen… jag har funderat på att göra ett minibibelstudium över de texter som vi så trevligt kallar ”problemtexter” när det kommer till kvinnor i församlingsledarfunktion. 

Finns det något intresse av att läsa det i så fall? Det skulle vara roligt att få lite respons innan jag lägger ner tiden och energin på det.

Det kan också hända att jag gör det ändå… även om ingen verkar vilja läsa 🙂

Annonser
efterföljelse · kvinnor som leder · ledarskap

Gud regerar – även under semestern

Hoppar in med ett spontant sommarinlägg. Är precis hemkommen från en fantastiskt trevlig semester med de bästa av vänner.

Vi har varit i Vänersborg, bott på camping och varit med på New Wines sommarkonferens. Tre familjer i två relativt små stugor. Man kan säga att vi gillar utmaningar… och att vi i grunden är smålänningar. Följdaktligen har vi nu sex trötta barn, och sex ännu tröttare föräldrar.  Man skulle kunna sammanfatta det så här, det har varit en semester med mycket regn och många smutsiga barn, lite sömn, lite kaos, men med väldigt trevligt sällskap och med mycket Gud.

Det var väldigt roligt att vara med på konferensen. Det var första gången för oss alla, men säkerligen inte sista. Temat för konferensen var, Gud regerar. Det fanns ett tydligt Gudsrikesperspektiv och jag kände mig själv både utmanad och uppmuntrad att ännu mer hitta in i det liv Gud har för oss.

Det som berörde mig mest, personligen, var ett seminarie med Danny Silk. Jag ramlade egentligen bara in på det utan att veta vad han skulle undervisa om. Han talade om kvinnor i tjänst och jag vet faktiskt inte om jag någonsin varit med om att någon så tydligt satt ord på mina känslor och upplevelser tidigare. Det här är ju något som jag funderat mycket kring.

Danny talade bland annat om att det finns ett glastak som kvinnor tenderar att slå i när de är i församlingsledarskap. Ett ”hit men inte längre- tak”. Och han poängterade att trots att vi i Sverige har kommit långt när det gäller att erkänna kvinnor i tjänst, finns det fortfarande begränsningar. Han pekade till exempel på vad vi ser framför oss när vi tänker på en apostel.

Han talade om hur Jesus bemötte kvinnor och lyfte fram att Jesus har gjort upp med allt förtryck och poängterade att någon som inte är fri att leva ut vad Gud kallat till, är förtryckt. Danny fortsatte visa på att Paulus framför allt fick ta itu med och försvara hedningarnas rätt till Guds rike fullt ut. Senare har vi fått se hur slaveriet har avskaffats. Där Guds rike går fram bryts förtryck som en naturlig del. Det gäller även kvinnans rätt att vara i tjänst fullt ut.

Jag kan inte påstå att jag känner mig förtryckt. Dock kan jag säga att begränsningarna finns där. Kanske framför allt som ett  bagage som inte fullt ut har  gjorts upp med och som kommer från den historia vi bär på. Det är som att det finns ett glastak, precis som Danny uttryckte det, eller ett osynligt staket. Som i mitt fall inte har satts upp av någon i mitt sammanhang men som ändock finns där. Men, när det avslöjas, när någon talar om det och bekräftar att det finns där, går det att slå hål på det. Och det behövs.

efterföljelse · församlingsliv · kvinnor som leder · ledarskap

Men, är det så viktigt då?

imagesJag har skrivit ett par blogginlägg om att vara kvinna och ledare i en församling. Bland annat här, här och här. Framför allt har jag delat min egen brottning kring detta, och så har jag hunnit snudda lite vid varför jag tror det är bibliskt. Troligtvis kommer det fler blogginlägg om bådadera.

Är det relevant då? Är det verkligen en så stor och viktig fråga? De frågorna fick jag av en vän när vi samtalade lite om ämnet.

Vi är olika, vi har olika åsikter, olika sätt att tolka texten. Men, om vi håller Guds ord för viktigt, sant och riktigt, då måste vi våga handskas med alla texter, även de svåra, även de som talar om att kvinnor ska underordna sig, tiga i församlingen och så vidare. Vi behöver försöka förstå vad de innebär för församlingslivet och familjelivet. Därför är ämnet viktigt och relevant

Jag har landat i hur jag tänker. Jag vill respektera dem som tycker och tänker annorlunda så länge de gör det utifrån en övertygelse och trohet till Guds ord. Vi delar i så fall samma utgångsläge även om vi kommer fram till olika saker. Samma sak gäller synen på t.ex. dopet, nattvarden och gudstjänsten.

Den stora anledningen till att jag bloggar om detta är att jag tänker att det kanske finns fler än jag som går med funderingarna och frågorna. Som vill ta sig an texterna, försöka förstå, fördjupa sig och vara trogna. Som finner sig själva i en brottningskamp över att vara lydiga ordet och samtidigt  leva ut sin kallelse. Som vill våga. Som vill ha kött på benen. Som inte vill stånga sig fram för sin sak utan gå den väg Jesus har kallat alla att gå – i tjänandet, i det gemensamma underordnandet. Med skärpa och klarsynthet, utan att gömma sig. Inte i strävan efter att själva få synas mer utan för att Jesus ska bli större, för att han fullt ut ska få vara i fokus i och genom dem.

efterföljelse · kvinnor som leder · ledarskap

Rätten att tjäna…

images

Jag känner mig lite dubbel i att blogga om kvinnans roll i församlingsledarskap. En anledning till detta är sättet på vilket vi tenderar att tänka ledarskap. Vi påverkas lätt av samhällets sätt att praktisera det. Där handlar det om positioner, att sträva uppåt och vara i överläge. Det finns chefer i olika grader och så finns det vanliga arbetare. När vi låter oss influeras av detta i våra församlingar tror jag att vi riskerar att hamna väldigt snett.  Som jag ser det har församlingsledarskap sin utgångspunkt i tjänande. En ledare är satt att komma underifrån och hjälpa – aldrig styra. Naturligtvis har ledaren en vägvisande funktion men den går alltid hand i hand med tjänande. Jesus är det stora föredömet i detta. Han visar tjänande på ett radikalt sätt när han, till exempel, tvättar lärjungarnas fötter.

Utifrån detta tänker jag att det aldrig handlar om att kvinnan ska få större makt eller erhålla särskilda positioner. (Det bör inget församlingsledarskap handla om) Det handlar istället om att se hennes möjlighet och kallelse att tjäna och visa väg – att vara i funktion. En annan anledning till att jag tycker att det känns lite svårt är att det så lätt blir att hävda sin rätt eller strida för sin sak. I församlingen är vi satta att uppmuntra, undervisa och bygga upp varandra. Vi ska tjäna varandra.

I Efesierbrevet kan vi läsa, Underordna er varandra i Kristi fruktan (Ef 5.21)

Vi är kallade att underordna oss varandra. Vi ska söka varandras bästa, inte vårt eget. Det innebär att vi inte är satta att strida mot varandra eller hävda oss inför varandra. Hur påverkar detta oss när det gäller ledarskap? Är det möjligt att tro på och våga stå för något och samtidigt underordna sig de syskon som tycker annorlunda? 

Hur påverkar det mig som kvinna och ledare? Som kvinna är jag alltså inte satt att strida för min sak, att få fungera som kvinnlig ledare (dock ska jag uppmuntra och utrusta mina medsystrar). Jag är istället kallad att underordna mig mina medsyskon. På samma sätt som mina medsyskon är satta att underordna sig mig, männen inkluderade. Det tycks vara så det är tänkt att fungera.

Därför är det viktigt med män som lyfter, står för, uppmuntrar och släpper fram kvinnor. I  nuläget när majoriteten ledare inom Guds församling i Sverige är män behövs modet att underordna sig kvinnor. Det behövs också män som uppmuntrar kvinnor till ledarskap. Man kan inte, och bör inte säga att det är upp till kvinnan själv att ta för sig. Så är det inte tänkt att gå till i Guds rike, vare sig det gäller kvinnor eller män. Paulus uppmanar inte slavar att ta strid för sin sak, trots detta är det nog få som tycker att slaveri är något vi borde införa. Vi kan se att det i och med Guds rikes utbredande är något som förändras och förvandlas. Slaveriet är inte något av Gud insatt, det är inte en ordning han har tänkt. Han har tänkt frihet. På samma sätt tror jag att Gud har tänkt att kvinnan ska vara fri att fungera i sina gåvor och i sin kallelse och att det är något som faller sig naturligt när Guds rike får genomsyra oss.

efterföljelse · kvinnor som leder · ledarskap

Vänta, nu förstår jag inte riktigt…

bloggbildDe här problemtexterna. Vad menar Paulus egentligen? Jag tänker alltså på kvinnans roll i församlingen. Vi känner ju alla till de bibelord som inte behöver ifrågasättas, de som fått prägla vår kyrkliga historia i så många år:

Ni kvinnor, underordna er era män. (Ef 5:22)

Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar, skall de tiga i era församlingar. De skall inte tala utan underordna sig, som också lagen säger. (1 Kor 14:33-34)

En kvinna ska i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. (1Tim 2:11)

Här ser vi tydligt att kvinnan har en underordnad plats i familjen och församlingen. De texterna är självklara, inget att fundera kring. Men hur ska vi hantera de andra? Vad menar Paulus med att kalla Junia apostel? Varför sänder han ett särskilt tack till, och lägger ett gott ord för, Febe som tjänar församlingen i Kenkrea? Vad menar han egentligen med att referera till kvinnor som medarbetare? (Rom 16.1-7) Och varför säger han att kvinnor kan profetera? (1 Kor 11:5)

Och så har vi det här med underordnadet. Precis innan Paulus säger att kvinnan ska underordna sig mannen tycks han mena att alla troende ska underordna sig varandra. (Ef 5:21) Hur går det ihop?

Nu påminns jag visst också om Galaterbrevet: Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (3:26-28)

Det verkar problematiskt det här.

Och sen, när jag tänker på det, blir det ju ännu svårare när vi läser om hur Jesus behandlar kvinnor. Han har kvinnliga lärjungar. (Luk 8:23, 10:38) Han bjuder in kvinnor till teologiska samtal. (Joh 4:4) Dessutom tycks han mena att kvinnor är goda nog att bära vittnesbörd om hans uppståndelse. (Luk 24:1-9)

Det blir visst ganska många problemtexter. Hur hanterar vi dem?

För att klargöra. Stycket ovan har en klart ironisk underton. Om man har hållningen att kvinnor inte bör vara ledare måste man också våga ta sig an och hantera de texter som visar på något annat. De bibelord som fått prägla kyrkohistorien genom tiderna, som har fungerat för att hålla tillbaka kvinnor, menar jag borde förstås utifrån sin kontext och är inte normen för Nya testamentets syn på kvinnor. 

Om vi ska göra som Luther – och tolka skrift med skrift – borde vi också våga tolka Paulus kvinnosyn utifrån Jesus kvinnosyn. Det är när vi börjar tolka Paulus utifrån de historiskt rådande normerna som vi får problem med hans syn på kvinnan.

När vi förstår hur radikal Jesus är i mötet med kvinnorna, och den centrala del de spelar i evangelierna, kan vi också våga se att Paulus till och med nämner kvinnliga apostlar. Jesus hade kvinnliga lärjungar, bland annat Maria, Johanna och Susanna. Han visar till och med att den främsta platsen för kvinnan är vid hans fötter – i lärjungaskap, för att ta emot undervisning. Jesus går så långt att han säger att Maria har valt det rätta. Om kvinnor är tänkta att växa och mogna i lärjungaskap, att ta emot undervisning och följa Jesus –  skulle de då inte vara tänkta att få vara i funktion och ge ut detta? Det du har fått som gåva, ska du ge som gåva, säger Paulus.

Att kvinnor kunde ha dessa funktioner var banbrytande. För många tycks det vara alldeles för radikalt. Kvinnan har historiskt sett haft en tydligt underkastad ställning i de flesta kulturer (och har det fortfarande i många). Jag tror att detta har gjort det svårt att se den radikalitet gällande kvinnor, som nya testamentet talar om.

Om vi utgår ifrån Jesus kvinnosyn, och verkligen låter radikaliteten i hur han bemöter kvinnan i den judisk/ romerska kontexten drabba oss, blir det självklart att Nya testamentet talar om kvinnor i funktion.

efterföljelse · församlingsliv · kvinnor som leder · ledarskap · Uncategorized

En skäggig farbror?

imagesEn upptäckt jag gjorde, under min studietid, var att jag inte hade, eller hade haft, många kvinnliga förebilder som höll på med undervisning och ordentliga textutläggningar. Jag hade nog aldrig reflekterat över detta förrän jag satt med en uppgift då jag skulle skriva ner var jag såg mig själv i framtiden. Jag satt och drömde mig bort och insåg, till min stora fasa, att den jag såg framför mig var en smått skäggig farbror, ikädd gabardinbyxor matchat med någon mossgrön stickad kofta. (Tilläggas bör kanske, att jag absolut inte har något emot herrar i snitsiga kläder och  att mannen på bilden inte har något att göra med inlägget, whatsoever)

Där och då, insåg jag att det inte var så konstigt att jag hade svårt att se mig själv faktiskt fungera i det jag längtade efter. Just i det fallet, handlade det om lärargåvan. Jag hade, av någon anledning, lite svårt att identifiera mig med att bli man.

Tyvärr, gäller detta inte bara lärargåvan. I de flesta kristna sammanhang ser man, inte bara men absolut mest, män fungera i de olika gåvorna. Och för mig, var det svårt att identifiera mig med de kvinnor jag hade sett. Troligtvis för att de var så få och därmed var mångfalden inte lika stor som hos männen.

Ett problem i detta är att till och med jag, som kvinna, har undermedvetna fördomar om kvinnor som leder eller undervisar. Står jag i valet att välja mellan att lyssna på en man eller en kvinna som undervisar i samma ämne, är det stor chans att jag väljer att lyssna på mannen. Jag tror att detta framför allt beror på vana – erfarenheten säger att män undervisar bra, alltså lyssnar jag på mannen. Och då är det fara värt att det fortsätter se ut som det oftast gör – en kvinna på 10 män. Om vi kvinnor ska kunna bli bättre på att undervisa, föreläsa, leda och ta initiativ, måste vi få möjlighet att öva och att specificera oss på den uppgift som Gud har gett oss. På samma sätt som männen har gjort det. Vår startsträcka är, på grund av hur det historiskt har sett ut, oftast längre.

Jag hade ett samtal med en kvinna som finns i en teologisk miljö, och vi talade lite om detta. Hon menade att det nog kan vara så att kvinnor så ofta varit vana vid att fylla behov – man hoppar in lite var stans där det behövs – att de flesta inte tagit sig möjligheten att specificera sig på ett visst område. Jag tror att det ligger något i det.

Och, ibland är vi kvinnor väldigt dåliga på att uppmuntra varandra. Kanske är vi på något plan rädda för att någon annan ska ta den plats vi så länge längtat efter. Som om det bara fanns plats för en kvinna per sammanhang och gåva. Om vi har den bilden, är det dags att genast bränna upp den och blåsa bort resterna. Vi behöver stå tillsammans i gåvor, tjänster och sammanhang, uppmuntra och utmana varandra att våga gå på den väg Gud kallar.

Jag är så oerhört tacksam över att få finnas med i de sammanhang jag gör. Tacksam för ärligheten som finns i ledarteamet, modet att våga visa svaghet, uppmuntran att fortsätta gå, överlåtelsen till att alltid söka Jesus först, överlåtelsen till bönen för varandra. Tacksam för husförsamlingen där vi uppmuntrar och undervisar varandra. Där vi kan vara oss själva, påminna varandra om nåden, samtidigt som vi utmanar varandra att följa Jesus. Det är en god grogrund för att växa i ledarskap, oavsett man eller kvinna.

efterföljelse · kvinnor som leder · lärjungaskap · ledarskap · Uncategorized

Så, tänker du barn eller lovsång?

imagesEn fråga, som jag under perioder funderat mycket kring, är frågan om kvinnor i ledarskap. Mina egna erfarenheter av detta är blandade. I de församlingar jag har varit med, har det inte varit en stor fråga. Kvinnor har haft ledande roller och fungerat sida vid sida om männen. Under gymnasiet influerades jag ganska mycket av sammanhang som bland annat betonade att mannen är huvudet i familjen, att en kvinna kan leda om det inte finns en man, eller att en kvinna kan leda, men hon kan inte ha det yttersta ledarskapet och hennes ledarskap kan inte stå över en mans.

För mig, blev därför frågan väldigt viktig när jag upplevde att Gud började tala till mig om vad han tänkte för mig om framtiden. Detta inledde en inre brottning, som så ofta när Gud vill forma om.

Det var viktigt för mig, då som nu, att ha en god tolkning av bibeltexterna och jag tyckte att ”problemtexterna” var svåra att hantera. Hur ska man egentligen tolka Paulus?

Jag läste teologi och jag minns väldigt väl när jag fick frågan av en av mina goda studiekamrater ”jaha, vad vill du inrikta dig på? barn eller lovsång?” Den frågan sa så mycket om vilken bild vi har av vad kvinnor i ledarskap ska hålla på med. För mig, var svaret ”inget av det.” Min vän, som jag verkligen uppskattar och på intet sätt håller något emot, ångrade ganska snabbt sin fråga när han insåg hur den lät.

Jag fick verkligen bearbeta texterna, be om ledning och i mångt och mycket tänka om. Jag tänker inte, i det här inlägget, förklara min syn med textutläggningar eller gå in på hur jag hanterar ”problemtexterna”, det finns andra som gör och har gjort det mycket bättre än jag.

Under resans gång har jag kommit fram till att jag inte ser något problem med kvinnor i ledarskap. Jag tror dock inte att jag är ensam om den här brottningen. För dig som står i den just nu, skulle jag vilja rekommendera min gamla lärare Håkan Kennes uppsats ”Kvinna, vet din plats!”, även Per Axel Sverker har skrivit mycket på ämnet och en del finns att läsa på sverkersteologi.se. Detta har varit till stor hjälp för mig.

Även om många församlingar, nätverk, gemenskaper och ledarteam är klara med frågan och inte finner några problem med kvinnligt ledarskap, är det fortfarande männen som dominerar. Jag vill inte skuldbelägga på något sätt utan bara konstatera hur läget är. Och, på grund av detta, tror jag att många kvinnor faktiskt kämpar med självförtroende och osäkerhet. Trots att jag känner mig trygg med min tolkning, trots att jag har fantastiska ledare (både kvinnliga och manliga) runt omkring mig, som har samma övertygelse, känner jag mig ibland liten och undrar vad andra tycker och tänker om just detta.

Jag skulle därför vilja uppmuntra dig som man och ledare att, ännu mer, uppmuntra de kvinnliga ledare som finns runt omkring dig. För det betyder väldigt mycket. Jag tror, att om vi ska få se fler kvinnliga ledarförebilder träda fram, behöver vi män som tar ställning för dem, uppmuntrar och släpper fram. Detta gäller egentligen allt ledarskap, manligt som kvinnligt. Kristet ledarskap är inte en position man söker eller en funktion man försöker roffa åt sig, utan något andra människor ser, uppmuntrar och bekräftar.

Tillslut skulle jag vilja rekommendera en blogg som under en längre tid har tagit upp det här ämnet. Det är Felicity Dale, som bloggar på simplychurch.com, som relativt djupgående har reflekterat över ämnet. Jag rekommenderar dig att besöka den. Felicity är en god förebild, och hon är också en pionjär när det gäller husförsamlingar i USA.