efterföljelse · församlingsliv · lärjungaskap

Gå till kyrkan?

kyrka1Vårt hem prenumererar numer på tidningen Dagen. Vi är inte riktigt fullvärdiga prenumeranter, bara såna där som får sajberspejs-versionen.

Jag uppskattar tidningen, framför allt alla krönikor, och att läsa alla modiga människor som vågar uttrycka sina åsikter under fliken opinion.

En sak jag dock reagerat över ett flertal gånger är hur termerna kyrka och församling används. De tycks i de flesta fall definiera en organisation, verksamhet och struktur. Man talar om kyrka som något man går till, har eller gör, trots att de flesta skulle skriva under på att kyrka/församling är något vi är.

Språkbruket avslöjar att det inte har landat – att vi är medlemmar i en kropp, att vi är församling tjugofyra timmar om dygnet, var vi än befinner oss.

När vi inte fullt ut identifierar oss med detta, riskerar vi att dela upp livet –  i heligt och mindre heligt, i vad som förväntas av mig innanför kyrkobyggnadens dörrar och utanför. Vi tenderar också att lämna över ansvaret på organisationen. För att ta några exempel: kyrkan är öppen för alla – alltså behöver jag inte ha ett gästfritt hem, jag hjälper till med mötesledningen – alltså behöver jag inte berätta att jag tror på Jesus på jobbet, jag lämnar mina barn på söndagsskolan – alltså behöver jag inte lärjungaträna dem hemma.

Tillspetsat? Självklart. Men,visst ligger det något i det?  Vi är trots allt människor och vill gärna välja de smidigaste alternativen. Vi lämnar gärna över ansvaret på någon annan och skyller ifrån oss när det blir fel. Det har vi gjort från start – Adam skyllde på Eva och Eva på ormen.

Kanske är det också så att det är därför det, hos vissa, finns en oro för att ”kristendomen” marginaliseras i samhället. Vad händer om fasaderna faller, bokstavligt talat? Om verksamheterna läggs ner, om kyrkolokalerna av någon anledning tvingas slå igen, finns då församlingen kvar? Finns det ett överlåtet, heligt liv utanför väggarna?

Jag är övertygad om det. Det finns så mycket sann Jesuslängtan bakom alla kyrkdörrar. Jag oroas därför inte. Snarare växer min förväntan på att se hur Guds rike hittar nya vägar att breda ut sig. Församlingen kommer nämligen alltid att finnas. Döden har ingen makt över den. Och församlingen verkar faktiskt fungera som bäst, utbreda sig som mest när den befinner sig precis där – i marginalen. Kanske för att vi då manas in i något djupare, vi prövas, mognar och finner att tron håller.

Men, vi behöver landa i detta – att vi ÄR församling. För bilden av kyrkan som en byggnad sitter så djupt. Fundera på vad du själv ser framför dig när du hör ordet.

församlingsliv · mission

Samla eller sända?

bild bloggJag tror att man inom frikyrkan, som jag har störst erfarenhet av, till största del har praktiserat Sverigemission i kyrkan. Man har satsat tid och resurser på att anordna konserter, mötesserier och olika verksamheter att bjuda in icketroende till. Man har samlat människor, och när de har kommit till kyrkan har någon där berättat för dem om Jesus. Under en period, för ett antal år sedan, fungerade detta bra. Men, tiderna har förändrats. Vi behöver inse att att det som fungerade då, inte fungerar längre. Och om vi vågar se det kanske vi börjar titta på vad nya testamentet säger om mission – för det är ju främst där vi vill ha vår källa.

Jesus sänder ut. Han ber inte lärjungarna samla in.

Tyvärr tror jag att den samlande typen av mission har gett oss ett bagage. Vi har blivit trygga, i våra gemenskaper och med vårt sätt. Det är så mycket lättare att baka kakor, sjunga sånger, fixa bakgrunder, med mera, än att dela Guds rike i relationer utanför kyrkan. Jag tror att detta föder falsk trygghet. Vi tror, att vi litar på Gud men i själva verket litar vi på allt runt om, som vi själva anordnar. Och någonstans där, finns det en risk att vi slutar växa, att vi slutar mogna, att vi lutar oss tillbaka på våra egna ansträngningar när vi i själva verket ska luta oss mot Gud. Gud vill leda oss in i situationer där vi är i underläge och beroende av att han ska bli synlig.

Paulus skriver i sitt första brev till Korint, om hur det var när han för första gången besökte dem:

När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

Att fastna i trygghet och bekvämlighet är något vi alla riskerar att hamna i, oavsett församling, oavsett verksamheter eller avsaknad av verksamhet.

Paulus förlitade sig bara på Gud. Tänk, till och med han, kände sig rädd, svag och orolig. Känner du igen dig?

Personligen tror jag att vi behöver höja ribban. Vi behöver kasta oss ut och lita på Jesus. Och då menar jag inte att det måste handla om att åka till världens ände. Det kanske innebär att lägga tid på att lära känna en granne, att våga berätta att man tror på Jesus på jobbet, att erbjuda förbön när någon berättar om ett problem eller en svårighet. Jag tror, att det är där, i de små mötena med människor, som Jesus blir som mest synlig.

Jag tror att vi behöver ge varandra rätten till lärjungaskap fullt ut. Med det menar jag att vi behöver uppmuntra varandra att se Guds kallelse till var och en, inte bara till någon som kallas pastor, evangelist eller något annat fint. Är du en lärjunge är du kallad att gå ut med Guds rike i din omgivning. Du har rätt till det. Våga upptäck vad Gud har satt i din hand och använd det. Våga ta steg, om än små. Gud bär.