Jesus

Från tvivel till visshet, från mörker till ljus.

196557_cross_1-1Idag är det långfredag. Påsken är en storslagen högtid som rymmer hela livet.

Idag får vi påminna oss om Jesus lidande, hans sår, hans förtvivlan. I Jesus möter vi en Gud som känner. Han vet för han har själv varit där. Han har blivit sviken, förråd av sina närmsta. Han har mött ångest. Den har trängt igenom hans kropp och själ. Han har upplevt hur alla vänder sig mot honom, blivit oskyldigt anklagad och mött döden efter timmar av förnedring och tortyr.

Vi får känna igen oss i lärjungarnas upplevelse. En förväntan som över en natt byts mot förtvivlan. Besvikelse. Rädsla. Övergivenhet.  Vad kände de när Jesus drog sitt sista andetag? Vilka ord dröjde sig kvar? Var det ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”? Eller var det ”Det är fullbordat”?

Tvivlet, att sväva mellan hopp och hopplöshet. Alla ”varför” och ”hur ska det nu bli”. Alla frågor om vad som var sant och inte. Ovissheten över framtiden.

Vi har facit, vi vet att det kommer en påskdag – en uppståndelse och seger. På påskdagen får vi fira. Då vänds tårarna och sorgen till glädje. Jesus seger blir synlig – segern över allt vad ondska och död heter. En storslagen triumf. Tvivlet byts till visshet. Liv, och åter liv. Jesus är uppstånden. Han är sannerligen uppstånden. Och hoppet får utplåna all hopplöshet.

Påsken rymmer livet. Där möter vi tvivel och förtvivlan, men vi slutar i glädje, liv och hopp. Det onda får inte det slutgiltiga ordet. Det goda segrar. Livet utplånar döden. Ljuset övervinner mörkret.

Gud · Jesus · Uncategorized

Mörkret faller

mörkerSå har vi nu kommit till den där dagen. Den dagen då vi minns…

Det var dagen då allt skulle ställas till sin spets och det som verkat skulle gå i bitar.

Han hade kommit, han som skulle ställa allt till rätta – Konungen, Messias, Segerfursten. Han som skulle återupprätta Israel och ge tillbaka folket sin rättmätiga makt. Han som skulle vara alla löftens fullbordan; Jesus- honom de hade satt allt sitt hopp till.  Det var honom de hade gett sina liv till, honom de hade valt att följa.

De hade förväntat sig pompa och ståt, ett fallet rike och ett nytt upprättat. Nu blev han anklagad och förtalad, slagen och hånad. Och inte ett knyst hade han att säga till sitt försvar – han som skulle vara Lejonet av Juda. Det hördes inga vrål. Tyst tog han emot, likt ett lamm som skulle föras till slakt.

Förtvivlan, nöd och ångest. Så här skulle det inte gå. Varför gör han inget. Han som helat, gjort tecken och under, varför hjälper han inte sig själv?

Och så hänger de honom där. Totalt förnedrad, på ett kors, som en rövare, bland rövare.

Mörkret faller. Ett djupt och ödesdigert mörker.

En liten gnutta hopp, han kanske ändå… så hör de det. Ropet. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”  Och hoppet släcks. Jorden skakar och klipporna rämnar.