Jesus

Att våga tänka om

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen.

Vad ska jag skriva som inte redan skrivits? Så har mina tankar gått de senaste dagarna när jag funderat på vad jag ska blogga om den här veckan.

Sittandes vid tangenterna den här veckan är alltså jag, Maria Cruz. Tillsammans med min man leder jag en husförsamling som träffas i vårt hem i Ramlösa. Jag finns även med som ledare i Helsingborgs husförsamlingsnätverk.

Jag delar många av de drömmar och visioner som redan skrivits ner på den här bloggen. Jag hade bland annat, i stort sett rakt av, bara kunnat reblogga det Gabriel Blad skrev här och här.

Jag tänker därför den här veckan bli lite mer personlig och dela med mig av min egen brottning och mina egna utmaningar de senaste sex åren. Jag tänker dela med mig av det Gud har fått jobba med, när det kommer till att tänka om församling, ledarskap och lärjungaskap i mitt eget liv.

Jag tror nämligen att vi behöver tänka om församling. Vi behöver våga ompröva vad vi håller på med. Vi behöver våga utvärdera vad det är vi formar, och vad det gör med oss i längden. Vilka strukturer är bra? Vilka är negativa? Finns det strukturer som verkar bra för stunden, men på sikt gör oss en björntjänst?

Vilken typ av lärjungaskap formar vi? Vilken typ av ledare formar vi? Formar vi församlingsledare eller organisationsledare? Formar vi lärjungar eller verksamhetsgörare?

Vad får det för konsekvenser om vi vecka ut och vecka in satsar på storslagna gudstjänster där några få syns och hörs mer än andra? Där några i större mån än andra utsätts för prövningen att stå i rampljuset inför många åhörare.

Vad formar vi för kultur när vi mäter människors överlåtenhet till församlingen i vem som orkar engagera sig i flest verksamheter eller har förmågan att sy flest dukar eller baka det bröd som drar in mest pengar på missionsaktionen?

Vad är lärjungaskap och efterföljelse? Är det att fixa fikat en gång i månaden? Är det att någon gång ibland hälsa välkommen till en gudstjänst? Är det att leda lovsång eller predika?

Missförstå mig inte. Jag ifrågasätter inte att man engagerar sig i sin församling. Jag ifrågasätter vad vissa former av församlingsstrukturer på sikt formar.

Står man i ett pionjärt arbete tror jag att det är viktigt att fundera igenom de här sakerna innan man drar igång. I ett pionjärt arbete har man nämligen alla möjligheter att låta Gud forma om och inspirera till nya strukturer.

För mig personligen har de här funderingarna kring församlingsstruktur fått mig att tänka om församling, ledarskap, efterföljelse. Men det har inte varit lätt, det har tagit tid, och jag är inte heller färdig. Det har på vissa områden inneburit att jag har fått dö bort från egna drömmar och ambitioner. Dö bort från trygga områden.

Men… mer om detta i nästa blogginlägg.

Jesus

Se potentialen

Vi har precis haft bön-och fastedagar i vårt nätverk av husförsamlingar. När vi träffades tillsammans tisdag förmiddag bad vi bland annat för att vi ännu mer ska hitta in i att leva ut uppdraget och Jesus i vardagen.

Det där har dröjde sig kvar hos mig under dagen, och på kvällen hade jag förmånen att träffa en av de grupper jag är studieledare för på Bibelskola Nära. Denna vecka var temat Guds rike och vi hade fantastiska samtal kring vad Guds rike är och vad det innebär för oss som efterföljare och som församling. En stor del av samtalet kom att handla om hur vi kan leva ut Guds vilja i vår vardag, i våra handlingar, just där vi är.

Mikael Tellbe skriver om detta i artikeln ”Rikets folk”:

Allt för många pastorer, präster och ledare tenderar att skuldbelägga sina församlingsmedlemmar för att de inte vittnar tillräckligt. Visst kan det finnas brist på både tillfällen och frimodighet, men ofta är det här pastorns problem mer än församlingsmedlemmarnas; de är redan vittnen i världen – Gudsrikets ambassadörer – på sina arbetsplatser och skolor. Riket är inte begränsat till församlingens verksamhet och väggar. Det tar gestalt där rikets vittnen finns, vare sig man är sjukvårdare, förskolelärare, svetsare, ekonom, lärare, journalist, snickare – eller pastor och evangelist. När företagaren och sjukvårdsbiträdet grips av en Gudsrikesvision, blir arbetet ett kall och det frigörs en tjänst för riket. 

Det finns en enorm potential när vi börjar leva ut Jesus som Herre i våra liv, mitt i livet, precis där vi är.

Jag längtar efter att få se ännu mer av detta, i mitt liv, i församlingens liv. Vi kan leva i Jesu sändning var vi än är. Vi behöver inte schemalägga det. Vi behöver inte, nödvändigtvis, avsätta mer tid till det. Vi behöver däremot låta all den tid vi redan har bli tid där Guds vilja får ske genom oss. Vi behöver drabbas av Gudsrikesvisionen.

Tänk vilken potential det finns i varenda en som följer Jesus.

efterföljelse · församlingsliv · Jesus · lärjungaskap · mission

Dagens spaning

förstoringsglasFadern sände sonen.

Gud blev människa.

Jesus lämnade hela den himmelska härligheten för att bli människa.

Jesus mötte människor där de var. Han kom till deras kultur. Han steg över trösklar, in i hem. Han åt med människor, drack med människor, umgicks med människor. Han spenderade tid med människor. Han botade sjuka, proklamerade fred och frid. Han kom med Guds rike, in i människors liv. De tog emot honom, blev förvandlade, de blev lärjungar och efterföljare.

Jesus sände lärjungarna. I Lukas 10 kan vi läsa att han sände dem som får in bland vargar. Han sände dem utan extra resurser. De fick inte ha med sig extra pengar eller extra skor. De fick ge upp sin bekvämlighet och var beroende av att Gud skulle förse dem genom de människor de mötte.

Lärjungarna mötte människor där de var. De kom till deras kultur. De steg över trösklar, in i hem. De åt med människor, drack med människor, umgicks med människor. De spenderade tid med människor. De botade sjuka, proklamerade fred och frid. De kom med Guds rike, in i människors liv. Och fler tog emot Jesus, blev förvandlade, blev lärjungar och efterföljare.

När Jesus talar om Guds rike liknar han det vid en surdeg som arbetas in i tre mått mjöl, tills allt blivit syrat.

Innan Jesus lämnar jorden ger han lärjungarna ett uppdrag: gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar. Han säger: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”.

Fadern sänder sonen. Sonen sänder lärjungarna.

Vi är lärjungarna. Samma uppdrag gäller oss idag. Samma sändning gäller oss idag. Det är detta som är församlingens mission.

Men istället för att leva i sändningen, samlar vi. Istället för att möta människor där de är, förväntar vi oss att de ska komma till oss. Vi säger: ”kom till våra gudstjänster, kom till våra verksamheter. Här är Guds rike, kom och var med”. Vi lägger mest tid, energi, pengar och resurser på verksamheter i våra kyrkobyggnader eller hem, och förväntar oss att människor ska ta sig in i vår kultur, över våra trösklar, in i våra byggnader. När det är vi som har fått uppdraget att gå till dem.

Vi har separerat surdegen från resten av degen.

I lärjungaskapet och efterföljelsen ligger försakelsen. Vi är kallade att ge upp vår bekvämlighet och leva i sändningen. Precis som Jesus lämnade sin härlighet, är vi kallade att lämna vår.

Guds rike är som en surdeg som syrar allt. Vi som församling kan få vara med och förvandla arbetsplatser, skolor, idrottsföreningar, hem och familjer genom att leva i det uppdrag vi fått. Genom att leva i sändningen.

Vi behöver våga tänka igenom, ifrågasätta och noga rannsaka hur vi praktiserar mission i vårt eget land idag. Är vi verkligen en missionerande rörelse?

Jag tror att vi behöver lägga mest tid och resurser på att utrusta och sända ut varandra som bärare av Guds rike, in i vardagen. Jag tror att vi behöver uppmuntra och utrusta varandra att möta människor där de är, i deras kultur, gå över trösklarna, in i människors hem. Äta med människor, umgås med människor, spendera tid med människor. Bota sjuka, proklamera fred och frid. Ta med oss Guds rike in i människors liv. Så att de kan ta emot Jesus, förvandlas, bli lärjungar och efterföljare, som i sin tur gör samma sak.

 

 

 

efterföljelse · församlingsliv · Husförsamlingsliv · Jesus

husförsamlingsliv – låt all tid bli ”Jesustid”

276860_385868881490504_252213966_nEn av utmaningarna, när det kommer till husförsamlingsliv, är att inte bli för bekväm. När man, som jag, har vuxit upp i en mer traditionell frikyrka, är man van vid en uppbokad kalender och att det alltid finns uppgifter att ta sig an, eller ledarfunktioner att fylla. Vissa upplever kanske det som betungande och kravfyllt. Andra njuter i fulla drag över att ha saker att engagera sig i. Jag hör nog till dem som gillade engagemanget.

I vårt nätverk av husförsamlingar har vi gjort ett aktivt val att inte satsa på verksamhet. Vi vill att människor ska ha tid att lägga på relationer – med kollegor, grannar och vänner. Vi vill att lärjungaskap och mission ska få prägla hela livet, utan att begränsas till vissa tider och former (jag säger inte att alla församlingar som sysslar med verksamhet hamnar i ett begränsande, men jag tror att det kan finnas en viss risk).
Utmaningen då? Jo, den ligger i att faktiskt göra det där. I en mer organiserad verksamhet är det lättare att ta sig i kragen och göra det som förväntas. I en husförsamlingsmiljö finns det ingen som direkt (det märks dock indirekt) märker hur engagerad du är.
Jag tror att det kan finnas en risk att man ser husförsamlingslivet som något bekvämt och bakåtlutat: ett sätt att vara församling som kräver mindre; som inte räknar med att jag ska vara med och fixa fikat eller engagera mig i barngrupper.
Och, visst. På sätt och vis är det ju så. Det räknas inte med den typen av överlåtelse till verksamhet, eller den typen av engagemang.
Men, det räknas med att jag låter hela mitt liv präglas av missionen och lärjungaskapet. Det innebär att jag måste fundera över hur jag förvaltar min tid. Blir de timmar jag inte lägger på en frikyrklig verksamhet i själva verket tv-timmar? Blir tiden jag får över ”egentid” eller ”Jesustid”?
Själv längtar jag efter att varje liten del av dagen ska få vara ”Jesustid” och jag tror inte att vi behöver få in fler ”program” i vår vardag utan använda de som redan finns där.
En promenad kan tas med en granne, eller med någon i församlingen eller bara tillsammans med Gud. Den kan bli ett jättebra tillfälle att få dela med sig till någon om vem Jesus är, eller att bara få lyssna på hur vännens dag har varit. Den kan få bli en bönepromenad eller en stund av tillbedjan. Den kan till och med få bli ett bibelstudium.
Tiden på arbetsplatsen kan få vara tid av bön. Oavsett vad man arbetar med har man möjlighet att be tyst och välsigna sina arbetskamrater. Man kan be om tillfälle att få dela med sig av Jesus på en lunchrast, till exempel. Arbetsplatsen är ofta ett bra ställe att visa sina värderingar. Där talar man gott om sina vänner och säger ifrån när något sker som inte är rätt.
Om man tränar är detta ett perfekt tillfälle att skapa nya kontakter med människor, lyssna in andras behov och problem, erbjuda förbön, eller praktisk hjälp.
Frukosten och middagen med familjen kan få vara ett bön och bibeltillfälle. Om man har barn kan man läsa något ur barnens bibel, och be små böner i samband med måltiden. Under tiden man äter kan man samtala om det man läst, eller om hur dagen har varit. I vår familj försöker vi till exempel, vid kvällsmaten fråga alla vad som har varit bäst och sämst under dagen. När någon har delar något bra säger vi: ”tack Jesus” och om någon delar något som inte varit bra ber vi för det.
Vi har all tid i världen att låta hela våra liv vara präglade av Jesus. Tänk om vi skulle se till att ta vara på den!
efterföljelse · församlingsliv · lärjungaskap · ledarskap · mission

Tänk om. Tänk mission. Sänd ut!

mission bildVi behöver tänka om. Vi behöver låta vår tankeverksamhet snurra ett helt varv och ta ut en ny riktning. Du kanske inte håller med, men tillåt i alla fall tanken att tänkas.

Jesus ger upp sin härlighet för att bli människa. Han går hela vägen i ödmjukhet och lydnad. Han ger upp sitt kungadöme för att bli en tjänare för andra. När han växer upp, och går ut i tjänst, bryter han ner barriärer, tar sig förbi bekvämlighetszoner och går dit människorna, som vill ta emot honom, är.

När han sänder ut sina lärjungar, sänder han dem som får in bland vargar. Han sänder dem TILL människor. Det är lärjungarna som får ge upp sin trygghet och sin bekvämlighet. De får riskera att bli avvisade och utstötta. De får försöka hitta människor som tar emot dem. De får kliva över de höga, eller låga, trösklarna in till husen.

Det är varje efterföljares uppdrag, att ta sitt kors, följa Jesus och gå ut med evangeliet. Guds rike är som en surdeg som genomsyrar hela brödet. Lärjungarnas uppdrag är att utbreda Guds rike, på plats efter plats, genom den helige Andes kraft.

Men vi sitter i våra lokaler eller hem och förväntar oss att människor ska komma. Ibland går vi ut och hämtar in dem. Vi praktiserar uppdraget och lärjungaskapet i våra trygga zoner. Ibland gör vi trösklarna så låga vi kan för att människor ska hitta in.  Vi förväntar oss att det är de som ska ta sig till oss. De får ta de svåra kliven in i vår gemenskap. De får lära sig våra koder för att få höra om Jesus. De får anpassa sig till vår kultur.

Och om de tar sig över alla hinder och lär känna honom ser vi till att ge dem en falsk bild av efterföljelsen – om du bidrar till något i kyrkans verksamhet lever du ut uppdraget. Vi ger vidare bekvämlighets- och trygghetsnarkomani – ett missbruk, svårt att ta sig ur.

Är du ledare? Rannsaka dig själv. Hur mycket av ditt predikande och din evangelisation sker nedanför predikstolen och utanför kyrkdörrarna? Vad har du fått ge upp i fråga om bekvämlighet och trygghet?

Jag behöver ständigt rannsaka mig själv.

Jag tror att vi står inför ett val. Jag tror att det kommer en tid framöver då församlingar kommer att få se en större tillväxt. Människor kommer komma. Det finns en andlig hunger och längtan; en öppenhet för under och tecken.

Vi kan välja att vara nöjda och glada för det, och fortsätta ge vidare samma typ av efterföljelse som präglat våra församlingar de senaste åren.

Eller så kan vi välja att göra, och tänka om. Vi kan satsa på att utrusta och sända ut. Vi kan välja att ge vidare ett korsfäst, uppdragsorienterat lärjungaskap, drivet av Guds kärlek, i den helige Andes kraft – villigt att breda ut Guds rike trots försakelse och faror.

Frågan är om vi redo för den här typen av paradigmskifte?

efterföljelse · församlingsliv

I brustenheten

Det börjar i brustenheten. Det börjar i behovet och den egna svagheten, i insikten om vem jag är – eller kanske snarare, vem jag borde vara i Jesus.

Lärjungaskap börjar alltid på marken – på knä inför den Ende, Allsmäkte, Helige. Lärjungaskap börjar och slutar där. Det har sin boning vid Jesu fötter. Det är Han som är Herre. Inte jag. I mig själv är jag svag, men i Honom är jag stark. Hans kraft blir synlig i min bräcklighet. Hans nåd räcker till evigheten.

Det är också detta som måste prägla församlingen. Vissheten om att ingenting kan göras i egen kraft. Förståelsen av nåden – den konstanta nåden. Nåden vi aldrig kan gå ur – Guds oerhörda godhet, kärlek, omsorg, förlåtelse och kraft till förvandling.

Brustenheten och nåden är utgångsläget för Jesusefterföljelsen och församlingslivet. Om vi ska våga förmana och tillrättavisa varandra, visa svaghet och bekänna synd, om vi ska våga förmedla vem Jesus är till andra, ta steg och därmed också ibland misslyckas – behöver gemenskapen vara starkt rotad, och grundad i Guds kärlek. Förlåtelsen måste flöda och nåden vara drivkraften.

 

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen

efterföljelse · församlingsliv · Husförsamlingsliv · Jesus · lärjungaskap

Till kulturella former eller Jesusefterföljelse?

frgetecken_49880207Jag fortsätter lite på samma tema som förra blogginlägget – där funderade jag lite över om församlingen är kallad till att vara sökarvänlig eller missionerande. Idag tänkte jag dela lite tankar om vad det är vi ger vidare till människor – kulturella former eller en Jesusefterföljelse. Frågan är relevant och viktig. För mig och för dig. Precis som i alla sammanhang och miljöer bildas en form av kultur när man kommer tillsammans. Vi kan se det på arbetsplatser, i ungdomsgäng, i olika församlingar under olika namn. Jag tror att det på sätt och vis är ofrånkomligt.

Församlingen är förvisso kallad till att vara en annorlunda kultur, en kultur i radikal Jesusefterföljelse, men här tror jag vi i stor utsträckning har misslyckats. Ja, det låter hårt. Och ja, jag tar själv åt mig. Våra församlingsgemenskaper har till mycket större utsträckning kommit att handla om ”hur vi sjunger lovsång”, ”hur vi är klädda”, ”vilka aktiviteter vi anordnar” än om hur vi lever lärjungaskap.

När vi ger människor Jesus, ger vi vidare ett liv i efterföljelse eller ger vi vidare ett gäng kulturella former? Här behöver vi våga granska oss själva. Vad är efterföljelse? Lever vi själva ut det eller gömmer vi oss snarare bakom de former just vårt sammanhang präglas av?

Reflektera gärna och dela med dig av dina tankar.

församlingsliv · mission

Samla eller sända?

bild bloggJag tror att man inom frikyrkan, som jag har störst erfarenhet av, till största del har praktiserat Sverigemission i kyrkan. Man har satsat tid och resurser på att anordna konserter, mötesserier och olika verksamheter att bjuda in icketroende till. Man har samlat människor, och när de har kommit till kyrkan har någon där berättat för dem om Jesus. Under en period, för ett antal år sedan, fungerade detta bra. Men, tiderna har förändrats. Vi behöver inse att att det som fungerade då, inte fungerar längre. Och om vi vågar se det kanske vi börjar titta på vad nya testamentet säger om mission – för det är ju främst där vi vill ha vår källa.

Jesus sänder ut. Han ber inte lärjungarna samla in.

Tyvärr tror jag att den samlande typen av mission har gett oss ett bagage. Vi har blivit trygga, i våra gemenskaper och med vårt sätt. Det är så mycket lättare att baka kakor, sjunga sånger, fixa bakgrunder, med mera, än att dela Guds rike i relationer utanför kyrkan. Jag tror att detta föder falsk trygghet. Vi tror, att vi litar på Gud men i själva verket litar vi på allt runt om, som vi själva anordnar. Och någonstans där, finns det en risk att vi slutar växa, att vi slutar mogna, att vi lutar oss tillbaka på våra egna ansträngningar när vi i själva verket ska luta oss mot Gud. Gud vill leda oss in i situationer där vi är i underläge och beroende av att han ska bli synlig.

Paulus skriver i sitt första brev till Korint, om hur det var när han för första gången besökte dem:

När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

Att fastna i trygghet och bekvämlighet är något vi alla riskerar att hamna i, oavsett församling, oavsett verksamheter eller avsaknad av verksamhet.

Paulus förlitade sig bara på Gud. Tänk, till och med han, kände sig rädd, svag och orolig. Känner du igen dig?

Personligen tror jag att vi behöver höja ribban. Vi behöver kasta oss ut och lita på Jesus. Och då menar jag inte att det måste handla om att åka till världens ände. Det kanske innebär att lägga tid på att lära känna en granne, att våga berätta att man tror på Jesus på jobbet, att erbjuda förbön när någon berättar om ett problem eller en svårighet. Jag tror, att det är där, i de små mötena med människor, som Jesus blir som mest synlig.

Jag tror att vi behöver ge varandra rätten till lärjungaskap fullt ut. Med det menar jag att vi behöver uppmuntra varandra att se Guds kallelse till var och en, inte bara till någon som kallas pastor, evangelist eller något annat fint. Är du en lärjunge är du kallad att gå ut med Guds rike i din omgivning. Du har rätt till det. Våga upptäck vad Gud har satt i din hand och använd det. Våga ta steg, om än små. Gud bär.

efterföljelse · ledarskap · Uncategorized

Lite som följa John kanske

8811Jag har varit kristen i hela mitt liv, gått bibelskola och studerat teologi. Jag har varit ledare för diverse saker sen jag var 13. Jag har undervisat och predikat… Och ändå, … Att göra det Jesus säger. Inte bara att tro på, eller tala om. Att handla. Hur mycket har jag gjort det? Det är ganska lätt att tala om för andra och sig själv hur man ska leva. Det är bra mycket svårare att faktiskt göra det. Jag vill leva som jag lär, eller jag vill i alla fall försöka. jag vill våga falla, ta emot nåd och resa mig upp igen. Jag vill se mer av Guds kraft i vardagen. Jag vill på alla områden vara präglad av Gudsriket, och att orden och handlingarna ska gå hand i hand.

Jag vill alltså istället för att bara tala om att be för sjuka, gå ut och faktiskt be för sjuka. Jag vill inte bara tala om förlåtelse utan faktiskt förlåta. Jag vill inte bara tala om evangelisation utan faktiskt berätta för andra om Jesus. You get the point.

Och jag vill leda med exempel, för jag tror att lära någon något är att visa hur man gör, inte bara att tala om hur man gör det.

Vill du läsa lite mer på samma tema så rekommenderar jag att du kikar in på http://www.alanknox.net och klickar in på blogginlägget som heter learning by watching and doing. Jag lyckades tyvärr inte länka.

efterföljelse · Gud

Han drabbar mig

cropped-1181533_520_2361.jpgHan drabbar mig. Jesus drabbar mig. Det finns stunder då han kommer så nära. Så nära att jag nästan kan höra hans andetag. Så nära att jag nästan kan känna hur han håller min hand i sin. Då den liksom sköljer över mig – Guds kärlek. Då jag känner honom nära – han som är vänskapens, tillitens, passionens och förälskelsens ursprung och källa. Då det bara är han och jag. Hans omsorg om mig. Hans kärlek till mig. Hans glädje över mig. Hans närhet. Hans passion. Stunder då lyckan rusar genom min kropp, ut i varenda liten ådra. Då mitt andetag tycks vara hans andetag och jag förnimmer himlen och förstår en del av saligheten. Då friden omsluter mig, samtidigt som det hettar på insidan. Då mitt hjärta bultar och slår – av honom själv. En enhet med honom. Med Jesus.

Han drabbar mig. Jesus drabbar mig. Och jag tänker att det måste vara det här allt handlar om. Det måste vara det här jag är tänkt att leva av. Det är det här som ska vara mitt syre. Och då förstår jag vad Jesus menar när han säger att himmelriket är som när en man hittar en pärla i en åker och säljer allt för att köpa åkern.

Och jag vill skriva om detta oerhörda så att fingrarna glöder. Men orden tar slut. För vem kan beskriva höjden och djupet, längden och bredden av Guds enorma kärlek.