Jesus

Inte enligt planen

Jag hade stora yrkesmässiga ambitioner redan som barn. Min första plan var att satsa på polishundsyrket. Om det, mot all förmodan, inte skulle funka tänkte jag ge mig in i sjörövarsvängen. Om rättsväsendet vänder mig ryggen, vänder jag dem ryggen, resonerade jag (troligtvis. Fyraåringar tenderar att ha djupgående resonemang).

När jag var åtta ville jag bli läkare… eller delfinskötare. Det växlade lite. Drömmen var att nån gång få simma med delfiner, precis som prinsessan Madeleine hade fått göra. Det hade jag sett på tv.

På högstadiet ville jag bli journalist. Då fann jag mig kärlek till det svenska språket. Kärleken höll i sig. Dock inte journalistplanerna. Efter gymnasiet sökte jag en utbildning i Göteborg, till folkhälsoplanerare, och kom in. Men jag började aldrig. Jag skulle visst läsa teologi ett år först. Det var nåt jag alltid hade velat och jag såg min chans att göra det nu. Ett år. Sen skulle jag bli nåt.

Planen hade alltid varit att bli nåt. Skaffa en utbildning. Få ett jobb.

Men, Gud hade andra planer. Jag trodde jag kunde ge honom lillfingret. Han tog hela handen. Sån är han. Han vill ha allt. Och i mitt fall handlade det om mina studier, min ambition. Han ville ha det. Och jag fick kapitulera. Inget annat fungerade.

Försakelse. Man kanske kan uttrycka det så. Samtidigt som jag i stunden jag skriver det känner mig arrogant mot dem som verkligen försakar något, kanske hela sina liv och sina familjer.

Det blev inte som jag hade planerat. Det blev mycket bättre. Och mycket svårare. Jag läste tre år till församlingsledare och visste när jag slutade att jag inte skulle jobba i en traditionell församling. Jag visste att Gud kallade, men jag visste inte hur vägen skulle se ut. Bit för bit har han stakat ut den. Och gång på gång har jag fått ge upp min ambition, min längtan att ”bli nåt”. Det har funnits stunder när jag önskat att Gud bara skulle säga åt mig att bli pastor eller ungdomsledare eller nåt lite mer vanligt. Nåt med en titel och betalt. Men han har inte gjort det.

När Gud ledde mig att läsa teologi ännu ett år, var det jättejobbigt. Varför? Men när Gud kallar får man gå. Och han fortsätter staka ut vägen. Men jag tycker det är svårt när jag får frågan vad jag ska bli, varför jag läser, vad jag vill jobba med. Och jag hör hur märkligt det låter, att läsa något som inte tycks leda till en given tjänst eller en säkrad inkomst. Men så är det. Och Gud har burit än så länge. Jag skulle inte byta ut det jag får leva ut i det jag får förmånen att vara en del av, för allt smör i Småland. För jag vet att jag är där Gud vill att jag ska vara.

Så, varför bloggar jag om det här?

Jag tror att det kanske finns någon som behöver höra det. Någon som kanske upplever nåt liknande. Någonsom kanske upplever att Gud kallar fast du inte förstår till vad. Någon som kanske tvivlar på att det är möjligt. Jag hoppas i så fall att jag kan få uppmuntra dig att fortsätta låta Gud leda. Han kommer förse.

Annonser
kvinnor som leder · ledarskap

Utmana destruktiva strukturer!

Det här är del 6 av 6 i Maria Cruz och Rickard Cruz bloggserie om kvinnor som ledare. Författare till denna del: Maria

Jag trodde den här bloggserien skulle bli lätt att skriva. Jag vet ju liksom var jag och Rickard står i de här frågorna, och jag är ganska övertygad om att många står med oss.

Och ändå. Det har varit tungt. Det har tagit på krafterna. Jag vet faktiskt inte varför. Kanske för att jag har insett att det fortfarande finns vissa som tänker att kvinnans tjänst måste begränsas. Jag respekterar det. Vi kan se olika på detta och ändå vara syskon i Jesus. Jag önskar att min attityd ska vara ödmjuk, men… samtidigt… skarp. Jag är nämligen övertygad om att det här är rätt väg att gå.

Anledningen till att vi ville göra bloggserien var inte för att omvända dem med annan åsikt utan för att uppmuntra dem som tror på kvinnors frihet att leda men funderar över de bibliska texterna. Jag hoppas att serien har fyllt sitt syfte!

Under de här veckorna har jag också funderat över vad som är manligt och kvinnligt. Jag kommer INTE försöka reda ut det här. Jag kan bara konstatera att vi skapats olika och att det är något bra. VI ska få möjlighet att leva ut dessa olikheter utan att försöka bli som någon annan. Vad, i det manliga och kvinnliga, som är biologi och vad som är sociala konstruktioner lämnar jag därhän.

Vad menar vi då med destruktiva strukturer? Jo, det vi kan konstatera är att hela samhället, inklusive våra församlingar är präglade av ett patriarkalt styre. Med andra ord, det är männen som har stått i centrum och varit tongivande under en hel massa hundratals år. Något som naturligtvis har påverkat hur vi gör saker. Tyvärr har kyrkan, historiskt sett, låtit sig påverkas alldeles för mycket av världen istället för att våga leva ut det jämlika underordnande hon var kallad till från start.

Vi behöver erkänna och se detta. Sättet vi har utformat ledarskap på är till mångt och mycket präglat av män. Även om vi tänker att kvinnor idag är en naturlig del av ledarskap, sitter vissa mönster i ryggmärgen; bland annat mönster som präglar våra förväntningar på hur en ledare ska se ut och uppträda.

Varför finns det fortfarande fler män än kvinnor i ledarskap? Jag tror definitivt inte att det beror på att kvinnor i mindre grad har gåvan att leda. Jag tror det beror på att kvinnor har fler hinder att ta sig över än män, just på grund av de där strukturerna. De kanske idag är osynliga, men de är tyvärr inte helt borta, hur mycket vi än önskar att de var det.

Är du man? Tänk in dig i den situation män med yrken, som under många år dominerats av kvinnor, har. Hur är det till exempel att som man jobba i en förskola där i stort sett alla kollegorna är kvinnor och där hela verksamheten är uppbyggd kring kvinnligt präglade strukturer? Det är nog inte helt lätt.

Jag vet att jämförelsen haltar. Att vara ledare i Guds rike är inte detsamma som att ha ett yrke, och en församling är inte en verksamhet. Men jag hoppas ni förstår poängen.

Nu är det inte så att vi ska byta ut de manliga strukturerna i våra församlingar mot kvinnliga, dock behöver vi komplettera upp. Jag tror inte det görs i en handvändning. Och jag tror att det behöver ske på ett sätt som går i linje med den attityd Jesus talar om; att vi ödmjukar oss för varandra. I detta har ni män en stor uppgift. Varför? Jo, för att ingen ska behöva strida sig fram i sin kallelse. Så går det inte till i Guds rike. I Guds rike lyfter vi varandra. Vi ser varandra, uppmuntrar varandra och sänder ut varandra. Vi hjälper varandra att vara i funktion för Guds rikes skull, inte för vår egen. Vi ser till det stora uppdraget – Guds mission för världen – inte bara till vårt eget sammanhang eller till vår egen längtan att stå i centrum. På det sättet utmanar vi de destruktiva strukturerna.

Jag är också medveten om att det finns de ledarskap och församlingar som kommit väldigt långt i det här och där kvinnorna kanske inte alls känner igen sig i det jag skriver. Det är i så fall hur bra som helst! Men, i nuläget är männen fortfarande i majoritet när det gäller ledarskap. Därför behöver ni se, lyfta, lyssna på, och låta er påverkas av kvinnor. Ni behöver också se, och erkänna, de strukturer som finns och fundera på hur man kan göra något åt dem.

Jag är övertygad om att vi har kommit en god bit på vägen i det här, och jag hoppas att vi kan fortsätta uppmuntra, se och bekräfta varandra i våra kallelser, så att Guds rike kan utbredas utan några begränsningar, och Jesus få all den ära han är värd att få.  Det är det alltihop handlar om.

Jesus · kvinnor som leder · ledarskap

Jag tillåter inte att en kvinna undervisar!

Det här är del 4 av 6 i Maria Cruz och Rickard Cruz bloggserie om kvinnor som ledare. Författare till denna del: Maria

När vi kommer till breven och ”problemtexterna” gällande kvinnans tjänst, är det viktigt att vi har resten av Nya Testamentet i bakhuvudet. Rickard skrev, i förra blogginlägget i den här serien, om olika kvinnor i tjänst i NT.  Detta behöver prägla hur vi läser texterna. Vi behöver också  ha med oss en förståelse för den radikalitet Jesus visar när det gäller kvinnor. Han vänder totalt upp och ner på hela ordningen och ger kvinnor en bekräftelse, som för den tiden, var enormt ovanlig och utmanande.  Det hade varit väldigt märkligt av Jesus att först ge lärjungarna ett så tydligt exempel, för att sedan när församlingen hade bildats, uppmana dem att ”ordna upp” det hela utifrån en mer patriarkalt rådande struktur.

I 1 Tim 2:11-15 kan vi läsa:

”En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva.  Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. Men hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse. Det ordet är tillförlitligt.”

Betyder detta att en kvinna aldrig får undervisa? I så fall säger Paulus emot sig själv. I Kol 3:16 skriver Paulus till hela församlingen att de ska undervisa varandra. I Apg kan vi läsa om Priskilla som tillsammans med sin man Akvila tog sig an Apollos och grundligt förklarade Guds väg för honom.  Så det verkar inte vara det Paulus menar.

Men vad menar han då?

Vi börjar med hur läget kan ha sett ut i församlingen i Efesus. Det är troligt att det fanns problem med kvinnor som klädde sig sexuellt utmanande (något de grekiska orden visar på), det skulle till och med kunna handla om före detta tempelprostituerade som omvänt sig.

Kvinnorna var, på grund av den rådande kulturen, mindre bildade än männen. Så vill Paulus dock inte att det ska förbli. Därför uppmanar han dem att lära sig mer och ta emot undervisning. Något väldigt radikalt i sig!

Det verkar även som att det hade förekommit villoläror i församlingen. Något som hade bidragit till att kvinnorna nu gick runt och skvallrade och talade om saker de inte borde tala om (2 Tim 3:6, 1 Tim 5:13). Inte undra på att Paulus inte ville att de skulle undervisa! De hade inte mognat tillräckligt mycket i sin tro för att kunna göra det.

Intressant är också att det som i den här texten översätts med ”gör sig till herre” (över mannen) kommer från ett ord som egentligen betyder något mycket mer brutalt. Det kan ha betydelsen ”att mörda” eller att ”sexuellt dominera”. Om man läser texten med den översättningen blir det Paulus skriver inte särskilt märkligt…

Men så, till den sista frågan, varför nämner då Paulus skapelseordningen? Här blir det väl ändå tydligt vad han tycker?!

Det vanligaste när Paulus refererar till syndafallet är att han hänvisar till Adams fall. I det här fallet talar han istället om Eva. Varför?

Per Axel Sverker skriver så här:

”Adam formades först. Enligt vår tolkning innebär det att Adam hade formats i sin kunskap genom samtalen med Gud under
tiden före Evas skapelse! Kvinnan hade alltså mindre med kunskap. Evas fall berodde därför på att hon förleddes av ormen på grund av sin bristande kunskap. Och Paulus använder nu detta som ett exempel för förhållandena i Efesus. Eva är ett tydligt exempel på
hur allvarliga konsekvenserna blir när en vilseledd kvinna överför sina åsikter till en annan person. Paulus ville förhindra att något liknande skulle ske i efesierförsamlingen. Anledningen till Paulus ord ligger alltså inte i någon negativ kvinnosyn. Men ibland måste han lugna ner frihetsprocessen i församlingarna. De kristna kvinnorna måste lära sig frihetens sanna natur för att inte hamna i nytt slaveri – i villoläror och i felaktiga uttryck för sexualiteten. Felet ligger alltså inte i att kvinnorna vill undervisa. Men liksom Eva har de lyssnat till villolärare och behöver få undervisning. Därefter finns möjligheten att få undervisa”

Han fortsätter:

”Kvinnan ska bli frälst genom moderskap-et. Det handlar inte om kvinnornas egna moderskap utan det är en hänvisning till det bestämda moderskap som gäller Maria. Substantivet har nämligen bestämd artikel. Evas syndafall ställs mot Marias lydnad. Det är genom den lydiga och ödmjuka Maria som frälsning kommit till människorna. Här bekräftas alltså kvinnans positiva roll i frälsningshistorien, som en balans gentemot syndafallsberättelsen.”

Förutom dessa tolkningar finns det de som menar att Paulus i det här stycket går till rätta med EN kvinna som spridit villoläror och att han uppmanar henne att istället bli hemma och ägna sig åt familjen. Hon ska helt enkelt blir frälst om hon slutar sprida villoläror och istället föder barn (att fortsätta sprida villoläror leder nämligen totalt fel).

Personligen tycker jag att den här typen av tolkningar ”makes sense” . Det är ett sätt att se texten som också stämmer överens med resten av NT.

(I stort sett allt i det här blogginlägget är hämtat från Per Axel Sverkers undervisning. Vill man ha mer och utförligare utläggningar rekommenderar jag, varmt,  www.sverkersteologi.se)

Jesus · kvinnor som leder · ledarskap

LEDARE SOM ÄR KVINNOR I NT

Det här är del 3 av 6 i Maria Cruz och Rickard Cruz bloggserie om kvinnor som ledare. Författare till denna del: Rickard

För att förstå vad Jesus, den nytestamentliga församlingen och de nytestamentliga författarna har för inställning till kvinnor som ledare så är det en god hjälp att titta på konkreta exempel. Här kommer ett gäng.

Maria från Magdala, Johanna och Susanna – Tre kvinnor som följde Jesus och nämns flera gånger i evangelierna. Vid ett tillfälle står det att Jesus var tillsammans med de tolv lärjungarna – och dessa tre kvinnor. Varför det bara fanns män bland de tolv var förmodligen för att de reste, levde, övernattade och umgicks extremt tätt med varandra under tre års tid och att det hade varit väldigt svårt att göra det med en blandad grupp i det samhället. (Luk 8:1-3)

Maria från Magdala – Hon fick ett livsförvandlande möte med Jesus när han befriade henne från sju onda andar. Hon blev en av Jesus efterföljare och reste ibland tillsammans med honom. Hon satt precis som de andra lärjungarna vid Jesus fötter och tog emot hans undervisning Hon var närvarande vid de två viktigaste händelserna i Jesus liv; korsfästelsen och uppståndelsen. Hon nämns minst tolv gånger i de fyra evangelierna vilket är mer än de flesta av de manliga lärjungarna. Jesus valde att vid sin uppståndelse låta Maria vara den första som han visade sig för. Han sände henne också att vara det första vittnet om uppståndelsen för de andra lärjungarna. Detta tvärtemot det rådande systemet i samhället där kvinnor inte ansågs vara trovärdiga som vittnen. (Joh 20:11-18)

Fillippus fyra ogifta döttrar – Fyra kvinnor med profetisk gåva. Vi vet inte om de ansågs vara profeter eller inte. Det vi vet är att det redan i GT fanns både manliga och kvinnliga profeter och att Andens utgjutande på pingstdagen definitivt inte inskränkte smörjelsen och gåvorna utan däremot gjorde den tillgänglig för alla troende. Det är därför en självklarhet att profeter kan vara både män och kvinnor. (Apg 21:8-9)

Febe – medarbetare till Paulus som tjänade församlingen i Kenkrea. Vi vet inte vilken tjänst/gåva hon hade men att hon nu reste till Rom med Paulus rekommendationer kan mycket väl antyda att hon var en resande tjänstegåva. (Rom 16:1)

Maria – arbetare i församlingen i Rom. Hon var en församlingsarbetare och ledare som hade gjort stor skillnad för församlingen i Rom.  (Rom 16:6)

Junia – enligt Paulus var hon en högt ansedd apostel. I århundraden har den kvinnliga aposteln Junia vållat huvudbry för den manliga kyrkliga hierarkin. Många har lönlöst försökt att hävda att Junia egentligen var en man men det finns inga bevis för något annat än att hon faktiskt var en kvinna. (Rom 16:7)

Tryfena och Tryfosa – två kvinnor som Paulus kände vid namn och som arbetade i Herren i församlingen Rom. Med andra ord någon form av ledare. Deras namn gör det troligt att de antingen var slavar eller före detta slavar. (Rom 16:12)

Troligen var de kvinnor och män som nämns i hälsningarna i Romarbrevet 16, med något undantag, församlingsledare i de olika husförsamlingar som församlingen i Rom bestod av.

Priska/Priscilla – tillsammans med sin man Akvila medarbetare till Paulus. Ibland skriver Paulus hennes namn före Akvilas namn och ibland är det Akvilas namn som nämns först. Ordningen dem emellan verkar inte vara något som Paulus bryr sig om. Priska och hennes man reste och flyttade flera gånger. I både Efesos, Korint och Rom samlades en församling i hennes hus. Troligen fungerade hon och hennes man som ädlste/församlingsledare. Hon och hennes man träffade Apollos tidigt i hans tjänst och undervisade honom grundligt. Han omtalas senare som en apostel. (Apg 18:2-3, 18, 26, Rom 16:3-4, 1 Kor 16:19, 2 Tim 4:19)

Evodia och Syntyke – vänner, ledare och medarbetare till Paulus i evangeliets tjänst i församlingen i Filippi. (Fil 4:2-3)

Jag tror att dessa exempel talar för sig själv.

Jesus · kvinnor som leder · ledarskap

Jesus syn på ledarskap

Det här är del 2 av 6 i Maria Cruz och Rickard Cruz bloggserie om kvinnor som ledare. Författare till denna del: Maria Cruz

I Galaterbrevet skriver Paulus: Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus. (Gal 3:28)

Jesus river ner alla murar som någonsin byggts upp mellan människor. Det finns inte någon som är högre eller lägre. I honom har vi fått en ny identitet. Vi är alla kallade att leva ut det Jesus har lagt ner i oss – gåvor och tjänster – oavsett kön, ålder eller etnicitet. Vi definieras utifrån Jesus, vem han är och vad han har gjort.

När vi nu ska tala om kvinnor som leder känns det viktigt att börja i rätt ände, nämligen med frågan: vad är Jesus syn på ledarskap? 

Jesus syn på ledarskap skiljer sig radikalt från världens; den handlar i grund och botten om tjänande.

När Jesus tvättar lärjungarnas fötter, ger han dem en mönsterbild; i Guds rike handlar ledarskap inte om vem som står högst i rang, vem som är bäst på att styra och ge direktiv eller vem som har mest pondus. Detta tydliggör Jesus även när lärjungarna Jakob och Johannes, vid ett tillfälle, försöker förhandla sig till fördelaktiga positioner. Jesus ger dem en skarp tillsägelse:

”Ni vet att de som anses vara folkens ledare uppträder som herrar över dem och folkens stormän härskar över dem. Men så är det inte hos er, utan den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att ge sitt liv till lösen för många” (Mark 10:40-45)

Den som vill vara främst bland er skall vara allas slav… det tåls att reflektera över.

Jesus ledarskap är totalt genomsyrat av tjänande. Han ger upp hela himlens härlighet för att ge sitt liv för mänskligheten. Han vet vad hans kallelse innebär och vad den kommer leda till. Jesus går hela vägen i sitt tjänande, det är inte bara ett sätt han inleder sin tjänst på; han fullbordar den i döden på korset.

Det är ett, till synes, ologiskt sätt att leda. Det som för världen verkade sluta i det största av nederlag blir, i själva verket, den största av segrar.

Det handlar inte om vem som ska stå högst i toppen av en hierarki. Guds rike är inte uppbyggt så. I Guds rike finns det inga hierarkier. Där finns det bara en som är högst, nämligen Jesus själv. Ett Jesuspräglat ledarskap handlar aldrig om position; att klättra högre eller bevaka sin ställning.  Ett Jesuspräglat ledarskap handlar om att tjäna och lyfta andra.

Det är den här typen av ledarskap varje ledare i Guds rike är satt att leva ut. Det måste få prägla sättet att tänka och agera. Det behöver vara den mönsterbild vi formar ledarskap utifrån, i våra församlingar. Det måste vara den livsstil vi prövar vår egen livsstil emot: våra handlingar, attityder och ord. Det får aldrig bli något vi bara pratar om, utan något vi lever ut och aktivt arbetar för.

Oavsett kvinna eller man, är det här vägen att gå för den ledare som vill vandra i Jesus fotspår. I Guds rike har alla rätt att tjäna.

kvinnor som leder · ledarskap

Kvinnor som ledare

Det här är del 1 av 6 i Maria Cruz och Rickard Cruz bloggserie om kvinnor som ledare. Författare till denna del: Rickard

Under en tid har jag och min kära svägerska (min brors fru), Maria Cruz, pratat om att skriva en bloggserie ihop om Bibelns syn på kvinnor som ledare, apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare, förkunnare etc. Nu tänkte vi göra slag i saken och inleder härmed en liten serie där vi kommer att skriva vartannat inlägg. Vi kommer att publicera alla inlägg både på mariakcruz.wordpress.com och rickardcruz.se.

Varför skriver vi då den här bloggserien? Jag tror att vi har tre huvudanledningar. För det första är vi övertygade om att det som förstördes i relationen mellan man och kvinna, upprättades i försoningen i Jesus. I honom är inte man eller kvinna. Trots att väldigt många kristna i Sverige tror på kvinnligt ledarskap har försoningen inte fått tillräckligt stora konsekvenser. Guds egen församling är fortfarande präglad av traditionella, manliga strukturer som hindrar många kvinnor från att blomma ut i de gåvor som Gud har placerat i deras liv. För att fullt ut kunna återspegla vem Gud är och gestalta Guds rike på jorden behöver detta förändras.

För det andra drömmer vi om en expansiv, multiplicerande Jesusrörelse av lärjungar som gör lärjungar och församlingar som planterar församlingar. Om den drömmen ska bli en verkligen står vi inför en enorm mobilisering av skördearbetare och ledare. Vi tror att det är avgörande att röja alla hinder ur vägen för att den mobiliseringen ska kunna ske bland så många som möjligt, kvinnor som män. Ingen ska behöva tvivla på sin sändning på grund av sitt kön!

För det tredje har vi en stor respekt och ödmjukhet inför Bibeln som – Guds ord. Att vi tror att kvinnor kan fungera i samtliga gåvor och tjänster som beskrivs i Bibeln beror inte på att vi stryker valda delar. Därför är det viktigt att både beskriva Bibelns huvudbudskap men också ta de passager på allvar som verkar tala emot kvinnor som ledare och undersöka vad de betyder.

Planen för bloggserien ser ut som följer:

  1. Kvinnor som ledare
  2. Jesus syn på ledarskap
  3. Ledare som är kvinnor i NT
  4. Det är en skam för en kvinna att tala i församlingen (1 Kor 14:33-36)
  5. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar (1 Tim 2:11-15)
  6. Utmana destruktiva strukturer!

Hoppas att du följer med!

församlingsliv · Husförsamlingsliv · ledarskap

Det curlande församlingsledarskapet

curling2Jag håller precis på att avsluta en kurs i bibelbruk och bibeltolkning. Det är en mycket bra kurs och jag är väldigt tacksam för det jag har lärt mig.

När man i kursen talar om predikan menar man konsekvent det som sker i Gudstjänsten varje vecka. Som jag förstår det, utifrån bibelläsningen, är predikan det som sker när man proklamerar vem Jesus är för människor som  ännu inte känner honom. Finns de flesta av dem verkligen med i en Gudstjänst? Finns de flesta ens med i en församlingsgemenskap? Jag tror att predikan framför allt behöver ske utanför församlingsgemenskapen, och att det behöver ske på flera olika sätt. Ett sätt är till exempel i det vardagsnära samtalet, där vi berättar om vem Jesus är.

Okej, tänker kanske du nu, vad hon märker ord. Med predikan menar vi ju egentligen undervisning och det ska väl ändå pastorn hålla på med.

I 1 Kor 14:26 kan vi läsa: ”Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.”

När församlingen kommer tillsammans ska vi bygga upp varandra, alla ska ha något att ge, vi ska undervisa varandra.

Jag och min man har två barn. En är fem och den andre är två. De är väldigt bekväma av sig, precis som vi alla egentligen är. Därför har det varit vår uppgift som föräldrar att sätta skeden i handen på dem för att lära dem äta själva. Det har varit vår uppgift att köpa kalsonger och lära dem använda toaletten. Det är vår uppgift att visa dem hur de själva klär sig, bäddar sängen, brer sina mackor och så vidare. Det är något vi gör för att de ska växa, mogna och se att de själva kan. Det är lite obekvämt i början med i slutändan skapar det självförtroende.Om jag och min man slutar lära våra barn att själva göra saker kommer de också sluta mogna. Det är vad man brukar kalla ett curlande föräldraskap.

Vi människor är bekvämlighetsvarelser. Vi vill gärna att någon annan gör jobbet så vi kan luta oss tillbaka. Vi är även bekräftelsevarelser. Vi vill bli sedda, uppmuntrade och få beröm. Det är liksom inbyggt i de flesta av oss. Därför är det kanske inte så konstigt att det ser ut som det ser ut; med en person som vecka efter vecka levererar ett budskap, som talar om för oss vad bibeln menar, vad vi ska tro och hur vi ska leva, som tolkar texterna åt oss – den som lyssnar får det serverat och den som förmedlar budskapet får sitt bekräftelsebehov uppfyllt.

Jag tror att det finns olika tjänstegåvor i våra församlingar. En, tror jag är läraren. Men läraren är inte främst satt att ge församlingen färdigtuggad mat. Lärarens uppgift (liksom de andra tjänstegåvornas) är att utrusta de heliga, alltså församlingen.

Ef 4:11: ”Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. 12 De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, 13 tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus.”

Ett curlande ledarskap leder till bekvämlighet och omognad. Ett ledarskap som utrustar och ger redskap hjälper människor att själva mogna och leda. En lärare har som uppgift att ge församlingen redskap att själva läsa och förstå vad bibeln säger – att visa hur man kan ställa goda frågor till texten, hur man hör vad Anden säger genom ordet och hur man själv lära sig handla på det man läser.

Ett av de största övertramp som gjorts, av teologer och lärare, är att få människor att tro att de inte själva kan läsa och höra vad Jesus säger genom sitt ord.

Tänk om man istället för att predika/underivsa en gång i veckan skulle satsa på att ge församlingen bibelläsningsredskap. Vad skulle det göra med församlingen?

församlingsliv · Husförsamlingsliv · ledarskap · mission · Uncategorized

Husförsamlingsliv – den apostoliska tjänstegåvan

276860_385868881490504_252213966_nDet är fantastiskt när man inser att man råkat publicera ett helt ofullständigt inlägg. Om du hann läsa det innan jag tog bort det fick du dig nog ett gott skratt. (Det var inte riktigt meningen att hänvisa till Jonas Melin som Jonas Melon) Här kommer det lite mer modifierade inlägget.

Någonting som uppmuntrades under New Wine konferensen var att de olika tjänstegåvorna skulle få komma i funktion i våra församlingar. Framför allt påpekades vikten av att låta det apostoliska och profetiska få större utrymme. (Jonas Melin skriver lite mer om det – här.) Jag tror att Gud har pekat på detta de senaste åren och att vi mer och mer håller på att hitta in i det, i våra olika församlingar.

När jag talar om den apostoliska tjänstegåvan tänker jag just på den som en tjänst och en gåva som Gud ger till församlingen – en funktion snarare än en position. (Jag vet att ordet kommer med en hel del bagage så om du undrar hur jag ser på ledarskap kan du läsa de blogginlägg som ligger under kategorin ledarskap)

Utifrån det jag själv står i – en rörelse av husförsamlingar kan jag se att det här har varit väldigt viktigt. Om inte den apostoliska tjänstegåvan varit i funktion hade vi troligtvis inte hamnat i Helsingborg. Som jag har förstått det handlar gåvan till stor del om att gå före in i nya situationer, att vara en utsänd som i sin tur rustar och sänder ut andra och att grunda nya församlingar.

Som en del av vårt nätverks DNA, ligger det utsändande – det missionerande – något jag tror är nödvändigt om vi vill se en rörelse ta fart. Står man i en längtan att starta en husförsamling/enkel församling/relationsbaserad församling (eller en församling över huvud taget), tror jag att man ska be Gud utrusta med den apostoliska tjänsten.

Utan den apostoliska tjänstegåvan i funktion riskerar man att bli inåtvänd, eller att stå still – att bli en samling människor som delar tron på Jesus, men som inte växer vidare. Jag tror att Gud kan, och vill, rusta oss med det vi behöver. I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur Paulus befann sig i ett sammanhang med endast lärare och profeter. De fastade och bad. På Guds tilltal la de händerna på Paulus och Barnabas och sände ut dem -Apg 13:1-3. Efter detta kallades de apostlar. De fick dela med sig av Jesus i helt nya sammanhang, utrusta lärjungar och ledare och se hur nya församlingar formades.

Om vi vill se församlingar som startar församlingar, om vi vill se en husförsamlingsrörelse ta fart – tror jag att vi behöver uppmuntra människor som har en apostolisk kallelse, att gå ut och göra det Gud har kallat dem till.

efterföljelse · församlingsliv · ledarskap · Uncategorized

Att tjäna eller tjäna på?

ledareJag tänkte dela några tankar kring ledarskap och tjänande. På grund av den här artikeln i Sändaren, och de tillhörande kommentarerna, i kombination med det här blogginlägget har jag funderat…

Hur tänker vi ledarskap i våra församlingar idag? Vad är det som präglar vårt sätt att uppmuntra och undervisa om det?

Jesus visar för lärjungarna hur han vill att de ska uppträda mot varandra när han tvättar deras fötter. Han tar en av de lägsta, smutsigaste sysslorna och praktiserar den själv på dem som kallar honom lärare och Herre. Hela Jesus tjänst andas just betjänande. Han söker inte position eller makt utan blir den lidande tjänaren fullt ut när han går i döden för mänskligheten. Och bland det sista han lär sina lärjungar är att göra likadant – tjäna varandra. Han befaller dem att inte kalla varandra herrar eftersom bara en ska vara deras Herre; Jesus själv.

Jag tror att allt gott kommer ifrån Gud och att det kan finnas bra saker att ta till sig ifrån ett sekulärt managementtänkande. Men, vi bör nog ändå vara lite försiktiga. Affärsverksamheter, företag o.s.v. handlar i slutändan om en sak – att göra förtjänst; att tjäna på, inte betjäna. Om vi plockar in principer från den världen i våra församlingar behöver vi fundera på hur det påverkar vårt sätt att tänka, fungera och leda.

I vår mänskliga natur ligger en längtan efter makt och position. Till och med lärjungarna visar prov på detta och blir förmanade av Jesus när de försöker få de bästa platserna, i Guds rike. Jesus är tydlig mot dem: Ni vet att de som anses vara folkens ledare uppträder som herrar över dem och folkens stormän härskar över dem.  Men så är det inte hos er, utan den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare,  och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav. Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Mark 10: 42-45)

Ett sätt att lösa positionstänkandet i våra församlingar idag är att helt enkelt byta ut ordet position till funktion. Frågan är om vi verkligen har förändrat innebörden.

Det jag funderar över är: Är det möjligt?

Är det möjligt att fungera som ett tjänande ledarskap som ändå leder? Hur gör man det i så fall?

Går det att vara ett ledarskap i funktion, utan position, i praktiken?

Går det skapa miljöer som minskar risken att upphöja varandra och ökar upphöjandet av den ende värd att upphöjas? Finns det saker vi gör i våra församlingar idag, som bidrar till ett felaktigt upphöjande av ledare? Vilka är de i så fall?

Dela gärna med dig av vad du tänker!