Jesus

Om vi sänder, behöver vi verkligen samlas då?

Det är många tankar som snurrar efter helgens EFK kongress. Kongressen var väldigt lyckad. Det var som sagt första gången jag var där och upplevelsen var överraskande positiv. Det som kanske slog mig mest var samhörigheten. Det är ett gott betyg när man lämnar med ett visst mått av tomhet.

Både jag och Rickard (min svåger) hade fått i uppgift att utmana med varsin spaning. Jag hoppas och tror att vi fick väcka lite tankar och funderingar. 

Själv tar jag med mig några särskilda reflektioner:

1. Både Rickard och jag lyfte perspektivet att sända istället för att samla, när det kommer till mission. På sju respektive 20 minuter hinner man dock inte klargöra allt. Att leva i sändningen innebär inte att man slutar samlas. Att samlas som församling är en nödvändighet. Även om vi betonar sändningen, och att församlingen är något vi är 24 timmar om dygnet, behöver vi mötas tillsammans för att fira Herrens måltid, be, läsa bibeln, tillbe Jesus och låta gåvorna vara i funktion så att vi bygger upp varandra. Men det innebär inte att vi nödvändigtvis behöver ta med oss människor till dessa samlingar för att göra lärjungar. Vi längtar efter att få se församlingar växa fram i hem, på caféer, fritidsgårdar o.s.v. Vi tror att det är möjligt att vi kan få sända ut varandra att plantera Guds rike på samma sätt som lärjungarna i Lukas 10, eller Jesus i Joh 4.

Lärjungaskap är inte något individuellt projekt. Vi behöver varandra, vi behöver församlingen. Församlingen är Jesu kropp, ett heligt tempel. Församlingsliv följer alltid på lärjungaskap. Vi behöver samlas, samtidigt som vi behöver leva i sändningen. 

2. Begreppet mission verkar fortfarande till stor del vara förbehållet internationell mission. När vi går till våra grannar i vårt område definieras detta, av vissa, inte som mission. När vi sände ut våra vänner till ett annat område i stan för att ge Jesus till människorna där, definieras detta, av vissa, inte som mission. Och visst finns det en skillnad. Visst sänder vi missionärer till länder som är i stort sett totalt onådda (och det måste vi fortsätta med!), och i Sverige finns det församlingar i de flesta städer. Detta innebär dock inte att alla vet vem Jesus är. Många har inte en aning. Vissa har aldrig ens träffat någon som följer Jesus tidigare. När jag tänker mission gör jag ingen skillnad på om det sker utanför eller innanför Sveriges gränser. Även i Sverige innebär mission att gå ut och göra lärjungar. Och det är viktigt. Jag tror inte att Sverigemission ska ses som ett hot mot internationell mission. Tvärt om! Om fler börjar se sig själva som missionärer, om fler börjar lyssna in vart Gud sänder dem, kommer fler också att få andra länder och platser på sina hjärtan. Mission föder mission.

3.Den största utmaningen jag tar med mig är från en av spaningarna. En kvinna som är missionär i Frankrike (minns tyvärr inte vad hon hette). talade om att vi behöver öppna våra hem, se de människor som ropar, se nöden och behoven. Det fanns en profetisk skärpa i detta som även gick som en röd tråd genom mycket av det som delades under kongressen. Min bön är att denna utmaning ska få praktiska konsekvenser i mitt och min familjs liv, och att jag vågar ta ner de försvar jag så lätt sätter upp i de här frågorna. 

4.Sista reflektionen är min tacksamhet. Jag känner mig så tacksam över det uppdragsfokus och efterföljelsefokus som präglat helgen.  Tacksam över innerlig tillbedjan av Jesus tillsammans med bröder och systrar. Tacksam över goda samtal, och hopp om framtiden.  

efterföljelse · församlingsliv · Jesus · lärjungaskap · mission

Dagens spaning

förstoringsglasFadern sände sonen.

Gud blev människa.

Jesus lämnade hela den himmelska härligheten för att bli människa.

Jesus mötte människor där de var. Han kom till deras kultur. Han steg över trösklar, in i hem. Han åt med människor, drack med människor, umgicks med människor. Han spenderade tid med människor. Han botade sjuka, proklamerade fred och frid. Han kom med Guds rike, in i människors liv. De tog emot honom, blev förvandlade, de blev lärjungar och efterföljare.

Jesus sände lärjungarna. I Lukas 10 kan vi läsa att han sände dem som får in bland vargar. Han sände dem utan extra resurser. De fick inte ha med sig extra pengar eller extra skor. De fick ge upp sin bekvämlighet och var beroende av att Gud skulle förse dem genom de människor de mötte.

Lärjungarna mötte människor där de var. De kom till deras kultur. De steg över trösklar, in i hem. De åt med människor, drack med människor, umgicks med människor. De spenderade tid med människor. De botade sjuka, proklamerade fred och frid. De kom med Guds rike, in i människors liv. Och fler tog emot Jesus, blev förvandlade, blev lärjungar och efterföljare.

När Jesus talar om Guds rike liknar han det vid en surdeg som arbetas in i tre mått mjöl, tills allt blivit syrat.

Innan Jesus lämnar jorden ger han lärjungarna ett uppdrag: gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar. Han säger: ”Som Fadern har sänt mig, sänder jag er”.

Fadern sänder sonen. Sonen sänder lärjungarna.

Vi är lärjungarna. Samma uppdrag gäller oss idag. Samma sändning gäller oss idag. Det är detta som är församlingens mission.

Men istället för att leva i sändningen, samlar vi. Istället för att möta människor där de är, förväntar vi oss att de ska komma till oss. Vi säger: ”kom till våra gudstjänster, kom till våra verksamheter. Här är Guds rike, kom och var med”. Vi lägger mest tid, energi, pengar och resurser på verksamheter i våra kyrkobyggnader eller hem, och förväntar oss att människor ska ta sig in i vår kultur, över våra trösklar, in i våra byggnader. När det är vi som har fått uppdraget att gå till dem.

Vi har separerat surdegen från resten av degen.

I lärjungaskapet och efterföljelsen ligger försakelsen. Vi är kallade att ge upp vår bekvämlighet och leva i sändningen. Precis som Jesus lämnade sin härlighet, är vi kallade att lämna vår.

Guds rike är som en surdeg som syrar allt. Vi som församling kan få vara med och förvandla arbetsplatser, skolor, idrottsföreningar, hem och familjer genom att leva i det uppdrag vi fått. Genom att leva i sändningen.

Vi behöver våga tänka igenom, ifrågasätta och noga rannsaka hur vi praktiserar mission i vårt eget land idag. Är vi verkligen en missionerande rörelse?

Jag tror att vi behöver lägga mest tid och resurser på att utrusta och sända ut varandra som bärare av Guds rike, in i vardagen. Jag tror att vi behöver uppmuntra och utrusta varandra att möta människor där de är, i deras kultur, gå över trösklarna, in i människors hem. Äta med människor, umgås med människor, spendera tid med människor. Bota sjuka, proklamera fred och frid. Ta med oss Guds rike in i människors liv. Så att de kan ta emot Jesus, förvandlas, bli lärjungar och efterföljare, som i sin tur gör samma sak.

 

 

 

efterföljelse · församlingsliv · Husförsamlingsliv · Jesus

husförsamlingsliv – låt all tid bli ”Jesustid”

276860_385868881490504_252213966_nEn av utmaningarna, när det kommer till husförsamlingsliv, är att inte bli för bekväm. När man, som jag, har vuxit upp i en mer traditionell frikyrka, är man van vid en uppbokad kalender och att det alltid finns uppgifter att ta sig an, eller ledarfunktioner att fylla. Vissa upplever kanske det som betungande och kravfyllt. Andra njuter i fulla drag över att ha saker att engagera sig i. Jag hör nog till dem som gillade engagemanget.

I vårt nätverk av husförsamlingar har vi gjort ett aktivt val att inte satsa på verksamhet. Vi vill att människor ska ha tid att lägga på relationer – med kollegor, grannar och vänner. Vi vill att lärjungaskap och mission ska få prägla hela livet, utan att begränsas till vissa tider och former (jag säger inte att alla församlingar som sysslar med verksamhet hamnar i ett begränsande, men jag tror att det kan finnas en viss risk).
Utmaningen då? Jo, den ligger i att faktiskt göra det där. I en mer organiserad verksamhet är det lättare att ta sig i kragen och göra det som förväntas. I en husförsamlingsmiljö finns det ingen som direkt (det märks dock indirekt) märker hur engagerad du är.
Jag tror att det kan finnas en risk att man ser husförsamlingslivet som något bekvämt och bakåtlutat: ett sätt att vara församling som kräver mindre; som inte räknar med att jag ska vara med och fixa fikat eller engagera mig i barngrupper.
Och, visst. På sätt och vis är det ju så. Det räknas inte med den typen av överlåtelse till verksamhet, eller den typen av engagemang.
Men, det räknas med att jag låter hela mitt liv präglas av missionen och lärjungaskapet. Det innebär att jag måste fundera över hur jag förvaltar min tid. Blir de timmar jag inte lägger på en frikyrklig verksamhet i själva verket tv-timmar? Blir tiden jag får över ”egentid” eller ”Jesustid”?
Själv längtar jag efter att varje liten del av dagen ska få vara ”Jesustid” och jag tror inte att vi behöver få in fler ”program” i vår vardag utan använda de som redan finns där.
En promenad kan tas med en granne, eller med någon i församlingen eller bara tillsammans med Gud. Den kan bli ett jättebra tillfälle att få dela med sig till någon om vem Jesus är, eller att bara få lyssna på hur vännens dag har varit. Den kan få bli en bönepromenad eller en stund av tillbedjan. Den kan till och med få bli ett bibelstudium.
Tiden på arbetsplatsen kan få vara tid av bön. Oavsett vad man arbetar med har man möjlighet att be tyst och välsigna sina arbetskamrater. Man kan be om tillfälle att få dela med sig av Jesus på en lunchrast, till exempel. Arbetsplatsen är ofta ett bra ställe att visa sina värderingar. Där talar man gott om sina vänner och säger ifrån när något sker som inte är rätt.
Om man tränar är detta ett perfekt tillfälle att skapa nya kontakter med människor, lyssna in andras behov och problem, erbjuda förbön, eller praktisk hjälp.
Frukosten och middagen med familjen kan få vara ett bön och bibeltillfälle. Om man har barn kan man läsa något ur barnens bibel, och be små böner i samband med måltiden. Under tiden man äter kan man samtala om det man läst, eller om hur dagen har varit. I vår familj försöker vi till exempel, vid kvällsmaten fråga alla vad som har varit bäst och sämst under dagen. När någon har delar något bra säger vi: ”tack Jesus” och om någon delar något som inte varit bra ber vi för det.
Vi har all tid i världen att låta hela våra liv vara präglade av Jesus. Tänk om vi skulle se till att ta vara på den!
efterföljelse · församlingsliv · lärjungaskap · ledarskap · mission

Tänk om. Tänk mission. Sänd ut!

mission bildVi behöver tänka om. Vi behöver låta vår tankeverksamhet snurra ett helt varv och ta ut en ny riktning. Du kanske inte håller med, men tillåt i alla fall tanken att tänkas.

Jesus ger upp sin härlighet för att bli människa. Han går hela vägen i ödmjukhet och lydnad. Han ger upp sitt kungadöme för att bli en tjänare för andra. När han växer upp, och går ut i tjänst, bryter han ner barriärer, tar sig förbi bekvämlighetszoner och går dit människorna, som vill ta emot honom, är.

När han sänder ut sina lärjungar, sänder han dem som får in bland vargar. Han sänder dem TILL människor. Det är lärjungarna som får ge upp sin trygghet och sin bekvämlighet. De får riskera att bli avvisade och utstötta. De får försöka hitta människor som tar emot dem. De får kliva över de höga, eller låga, trösklarna in till husen.

Det är varje efterföljares uppdrag, att ta sitt kors, följa Jesus och gå ut med evangeliet. Guds rike är som en surdeg som genomsyrar hela brödet. Lärjungarnas uppdrag är att utbreda Guds rike, på plats efter plats, genom den helige Andes kraft.

Men vi sitter i våra lokaler eller hem och förväntar oss att människor ska komma. Ibland går vi ut och hämtar in dem. Vi praktiserar uppdraget och lärjungaskapet i våra trygga zoner. Ibland gör vi trösklarna så låga vi kan för att människor ska hitta in.  Vi förväntar oss att det är de som ska ta sig till oss. De får ta de svåra kliven in i vår gemenskap. De får lära sig våra koder för att få höra om Jesus. De får anpassa sig till vår kultur.

Och om de tar sig över alla hinder och lär känna honom ser vi till att ge dem en falsk bild av efterföljelsen – om du bidrar till något i kyrkans verksamhet lever du ut uppdraget. Vi ger vidare bekvämlighets- och trygghetsnarkomani – ett missbruk, svårt att ta sig ur.

Är du ledare? Rannsaka dig själv. Hur mycket av ditt predikande och din evangelisation sker nedanför predikstolen och utanför kyrkdörrarna? Vad har du fått ge upp i fråga om bekvämlighet och trygghet?

Jag behöver ständigt rannsaka mig själv.

Jag tror att vi står inför ett val. Jag tror att det kommer en tid framöver då församlingar kommer att få se en större tillväxt. Människor kommer komma. Det finns en andlig hunger och längtan; en öppenhet för under och tecken.

Vi kan välja att vara nöjda och glada för det, och fortsätta ge vidare samma typ av efterföljelse som präglat våra församlingar de senaste åren.

Eller så kan vi välja att göra, och tänka om. Vi kan satsa på att utrusta och sända ut. Vi kan välja att ge vidare ett korsfäst, uppdragsorienterat lärjungaskap, drivet av Guds kärlek, i den helige Andes kraft – villigt att breda ut Guds rike trots försakelse och faror.

Frågan är om vi redo för den här typen av paradigmskifte?

efterföljelse · församlingsliv · Uncategorized

Min innerliga längtan

Jag heter Maria Cruz och har förmånen att sitta vid tangenterna den här veckan. För ungefär fem år sen flyttade jag, min man David och vår då nyfödde äldste son, Elliot, till Helsingborg. Vi hade förmånen att göra detta tillsammans med ett gäng andra (fyra nyblivna småbarnsföräldrar och en Simon). Vi flyttade för att vi ville dela med oss av Jesus och för att vi ville leva församling på ett annat sätt än det vi var vana vid. Vi kom inte med några färdiga mallar över hur detta skulle ske. Vi bad och sökte Gud. Och sakta men säkert har Han stakat ut vägen för oss.

Jag skulle, i det här första inlägget, vilja dela med mig av min längtan. Det är en innerlig och stark längtan. En möjlig längtan. En enkel längtan.

Jag längtar efter att få växa och mogna i min relation med Jesus, efter att bli mer och mer präglad av honom och känna hur mitt hjärta slår i takt med hans.

Jag längtar efter att ständigt få upptäcka mer och mer av hans vilja, för mig och för människor runt omkring.

Jag längtar efter att fler ska få lära känna Jesus, förvandlas, upprättas, helas och börja följa honom.

Jag längtar efter att få se lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar, efter församlingar som uppstår när människor börjar följa Jesus.

Jag längtar efter radikal efterföljelse i Guds nåd, i Guds godhet som kan förvandla och låta oss växa i lärjungaskap.

Jag längtar efter att en rörelse ska ta fart, efter att få se den där lilla elden antända en hel skog. Jag längtar efter att Guds rike ska få sprida sig okontrollerbart och bortom våra begränsningar.

Och, jag är fullkomligt övertygad om att det är möjligt. Inte på grund av min förträfflighet – på grund av Hans. Bara på grund av Honom som är Herre, Jesus Kristus: den uppståndne och segrande, början och slutet, Herrarnas Herre och Konungarnas konung – som har namnet över alla andra namn, som äger äran.

Jag tror att Han, som är densamme igår, idag och i evighet säger: ”Lyft blicken, och se hur fälten har vitnat till skörd.” Och jag tror att alla, som vill, kan få vara med i skördearbetet.

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen.

efterföljelse · mission

Jesus och uppdraget

En text som jag levt med de senaste veckorna är Johannes 4:1-42 – berättelsen om när Jesus möter den samariska kvinnan vid brunnen.

bild brunn

Det är en oerhört intressant text som går att angripa från flera vinklar. Det som mest har talat till mig, under de här veckorna, är hur Jesus möter människor och hur han själv fungerar i uppdraget.

För det första beger sig Jesus till Samarien. Det gjorde judarna i stort sett aldrig. De gillade inte samarierna. Konflikten som fanns mellan dem låg djupt rotad långt bak i tiden. En jude tog i stort sett alltid omvägar runt Samarien, om de inte hade väldigt, väldigt bråttom det vill säga. Trots detta, säger Johannes att Jesus måste ta vägen genom Samarien.

När Jesus anländer är han trött och sätter sig vid brunnen. Lärjungarna kilar iväg för att fixa lite mat till honom. Då kommer märkligt nog en kvinna fram till brunnen. Kvinnorna brukade vanligtvis hämta vatten på kvällen, vid solnedgången, men den här kvinnan kommer mitt på dagen. Och så händer något ännu märkligare – Jesus börjar prata med henne. Han ber henne om vatten.

Det här är så oerhört kontroversiellt. Inte nog med att den här personen var samarier, det var dessutom en kvinna. En rabbin talade inte med kvinnor. En god judisk man, vid den här tiden, skulle inte tilltala en kvinna på gatan – inte ens sin egen fru. Och han skulle definitivt inte försätta sig i en situation där han var ensam med en kvinna, inte ens med sin syster eller dotter.

Kvinnan själv blir chockad. Framför allt över att en jude tilltalar henne. Därför svarar hon honom väldigt skeptiskt och undrar varför han ber henne om vatten. Jesus, som är samtalens mästare, ser sin chans att mitt i den här situationen leda in konversationen på en helt ny nivå. Han börjar tala om att han har livets vatten och att den som dricker av det vattnet aldrig mer behöver törsta.

Kvinnan förstår inte riktigt vad Jesus menar och svarar i, vad som skulle kunna vara en ganska sarkastisk ton, att hon gärna vill ha det där vattnet så att hon inte behöver springa till brunnen fler gånger.

Så plötsligt, tar samtalet en helt ny vändning. Varför? Jo, Jesus ber kvinnan hämta sin man och när hon svarar att hon inte har någon ger han henne ett profetiskt tilltal rakt in i hennes situation. Samtalet hamnar nu på en ny nivå. Kvinnan börjar se att Jesus är något mer än bara en jude. Samtidigt brottas hon med sin egen bakgrund, det hon fått lära sig – att judarna har fel och samarierna rätt. Hon frågar Jesus hur han menar att det ligger till. Jesus ger henne en tredje utväg. Visserligen säger han att frälsningen ska komma från judarna men så fortsätter han:  ”Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Kvinnan svarar: ”Jag vet att Messias skall komma, han som kallas Kristus. När han kommer, skall han förkunna allt för oss.”

Där och då väljer Jesus, att för den här kvinnan, som lever ett liv med många olika män och som just i situationens stund har en relation med en man som hon inte är gift med, berätta att han är Messias. Han låter henne bära med sig vittnesbördet om vem han är, hem till sin stad, till sin gemenskap.

Jesus möter den här kvinnan. Han ser henne. Han ger henne en värdighet genom att tala med henne. Han lyfter henne, väljer att visa henne storheten i vem han är och vad han har kommit med. Han har ett djupt samtal med henne, på en hög nivå. Och trots hur hon har levt sitt liv, låter han henne dela med sig av vem han är, till de som finns runt omkring.

Kvinnan springer hem, hon delar med sig om vad Jesus har sagt. Hon säger att, han kanske är Messias. De som finns runt omkring henne blir nyfikna. De bjuder in Jesus att vara hos dem och han stannar där i två dagar. Många kommer till tro och de säger till kvinnan: ”Nu tror vi inte längre bara för dina ords skull. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare”.

Det finns som sagt oerhört mycket att säga om den här berättelsen och det skulle bli alldeles för tråkigt att läsa om jag skulle göra en lång utläggning. En sak jag själv hajade till över är att det mönster som Jesus ger lärjungarna i Lukas 10, när han sänder ut de sjuttio att gå in i en stad, stanna i det hem de blir mottagna och där predika Guds rike, också går att se i den här berättelsen.

Jesus möter kvinnan som, trots det rykte hon troligtvis hade, kunde påverka flera människor. Genom henne kommer budskapet om Jesus till staden Sykar. Kvinnan får vara en fridens person och genom hennes vittnesbörd öppnar människorna i staden upp sig och bjuder in Jesus att stanna hos dem. Jesus stannar, och människor får möta honom och komma till tro.

Jag tror att vi kan få följa Jesus exempel idag. Jag tror att det finns människor som är öppna för honom och som också kan få vara med och öppna upp hela gemenskaper för honom och för hans rike.

Mitt i den här berättelsen kommer lärjungarna tillbaka till Jesus. De blir chockade över att han talar med en kvinna. Och när de vill ge honom brödet de har köpt säger Jesus att han har mat att äta som de inte vet om. Lärjungarna blir precis lika konfunderade över detta som kvinnan blev när Jesus talade om att han hade levande vatten. Samtalets mästare fortsätter: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk”. Sen tar han tillfället och undervisar dem. Han talar om att skörden är mogen, att andra har arbetat och att lärjungarna har fått gå in i deras arbete.skörd

Det ligger något brådskande i det här – skörden är mogen, lärjungarna behöver arbeta. Om det är så viktigt för Jesus att göra Guds vilja, att han likställer det med att äta mat, bör det då inte vara lika viktigt för lärjungarna att göra Guds vilja? På något sätt får hela den här berättelsen vara en lärdom för lärjungarna, om det uppdrag Jesus ger dem.

Kanske är Jesus uppmaning till lärjungarna då, samma till oss idag: ”Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd”

församlingsliv · Husförsamlingsliv · lärjungaskap · mission

Från sökarvänlig till missionerande

gåSom jag var inne lite på i ett tidigare blogginlägg, står vi i ett läge där våra församlingars förhållande till samhället redan har och håller på att förändras.

Detta är något som vi är väl medvetna om. Vi har sett utvecklingen. Jag tror dock inte vi riktigt har landat i hur vi ska hantera den. Människor lämnar, få tillkommer. Vi har försökt hitta sätt att få människor att stanna, och att besöka.

Ett sätt, som har varit väldigt populärt, har varit att ha sökarinriktade gudstjänster – gudstjänster som är anpassade för att tilltala människor som inte är ”kyrkvana”. Till viss del har det nog fungerat. Jag tror dock många också har stött på problem i detta. Plötsligt finns det inte rum för Den Helige Andes ledning eller djupare undervisning. De som är ”gamla i gemet” känner sig inte tillgodosedda och väldigt mycket resurser läggs på att göra så ”lockande” gudstjänster som möjligt.

Jag tror att den här typen av gudstjänster har fungerat till viss del. De lyckas tilltala en viss kategori människor. Jag tror dock att om detta blir det sätt församlingen praktiserar både evangelisation och gemenskap blir problemen i längden stora. Oavsett hur mycket vi försöker anpassa våra möten/gudstjänster/samlingar, kommer de kulturella hindren kvarstå. De är omöjliga att utplåna. Det vi i slutändan gör är att be människor komma och anpassa sig in i våra former, hur lika vi än försöker göra oss dem. Man kan dessutom aldrig anpassa sig  till alla de olika kulturer vi möter i vårt samhälle idag. Inte ens om man försöker inrikta sig på en viss ålder kan man täcka alla de olika grupper med olika livsmönster som finns.

Det finns också en risk att det tär på församlingsmedlemmarna. Det krävs ofta väldigt mycket tid och energi för att få till stånd den här typen av gudstjänst eller event. Frågan är också om man då orkar lägga tid på relationer och möten då den Helige Ande får tillfälle att fylla på, där samtal kring Jesus, livet och bibeln får vara centrala.

Jag tror att vi behöver tänka om helt, eller, börja tänka lite mer som när Jesus sände ut lärjungarna. Han sände dem ut. Församlingar uppstod i de miljöer där Guds rike förkunnades.

Tänk om det är möjligt att få se människor komma till tro, bli förvandlade och börja leva liv i efterföljelse, i helt nya miljöer i vårt land idag. Tänk om vi kan ta Jesus in i nya kulturer istället för att försöka dra människor in i en lokal så att de där kan få höra om Jesus.

Att predika handlar om att människor som inte känner Jesus ska få höra om honom. Är det verkligen försvarbart att vi fortsätter lägga tid och energi på att göra detta i kyrkolokaler? Rent logiskt borde det vara mycket mer effektivt att ta sig ut där människor redan finns.

Jag drömmer om det här. I Helsingborgs husförsamlingsnätverk drömmer vi om det här. Och jag tror att det är något som kan få börja ske i hela vårt land, oavsett om man står i en rörelse av husförsamlingar eller i en mer traditionell församling. Men, det kräver att vi vågar tänka om och kasta oss ut.

Vad tror du?

församlingsliv · mission

Samla eller sända?

bild bloggJag tror att man inom frikyrkan, som jag har störst erfarenhet av, till största del har praktiserat Sverigemission i kyrkan. Man har satsat tid och resurser på att anordna konserter, mötesserier och olika verksamheter att bjuda in icketroende till. Man har samlat människor, och när de har kommit till kyrkan har någon där berättat för dem om Jesus. Under en period, för ett antal år sedan, fungerade detta bra. Men, tiderna har förändrats. Vi behöver inse att att det som fungerade då, inte fungerar längre. Och om vi vågar se det kanske vi börjar titta på vad nya testamentet säger om mission – för det är ju främst där vi vill ha vår källa.

Jesus sänder ut. Han ber inte lärjungarna samla in.

Tyvärr tror jag att den samlande typen av mission har gett oss ett bagage. Vi har blivit trygga, i våra gemenskaper och med vårt sätt. Det är så mycket lättare att baka kakor, sjunga sånger, fixa bakgrunder, med mera, än att dela Guds rike i relationer utanför kyrkan. Jag tror att detta föder falsk trygghet. Vi tror, att vi litar på Gud men i själva verket litar vi på allt runt om, som vi själva anordnar. Och någonstans där, finns det en risk att vi slutar växa, att vi slutar mogna, att vi lutar oss tillbaka på våra egna ansträngningar när vi i själva verket ska luta oss mot Gud. Gud vill leda oss in i situationer där vi är i underläge och beroende av att han ska bli synlig.

Paulus skriver i sitt första brev till Korint, om hur det var när han för första gången besökte dem:

När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

Att fastna i trygghet och bekvämlighet är något vi alla riskerar att hamna i, oavsett församling, oavsett verksamheter eller avsaknad av verksamhet.

Paulus förlitade sig bara på Gud. Tänk, till och med han, kände sig rädd, svag och orolig. Känner du igen dig?

Personligen tror jag att vi behöver höja ribban. Vi behöver kasta oss ut och lita på Jesus. Och då menar jag inte att det måste handla om att åka till världens ände. Det kanske innebär att lägga tid på att lära känna en granne, att våga berätta att man tror på Jesus på jobbet, att erbjuda förbön när någon berättar om ett problem eller en svårighet. Jag tror, att det är där, i de små mötena med människor, som Jesus blir som mest synlig.

Jag tror att vi behöver ge varandra rätten till lärjungaskap fullt ut. Med det menar jag att vi behöver uppmuntra varandra att se Guds kallelse till var och en, inte bara till någon som kallas pastor, evangelist eller något annat fint. Är du en lärjunge är du kallad att gå ut med Guds rike i din omgivning. Du har rätt till det. Våga upptäck vad Gud har satt i din hand och använd det. Våga ta steg, om än små. Gud bär.

efterföljelse · församlingsliv · Husförsamlingsliv · mission · Uncategorized

Husförsamlingsliv – Varför församlingens främsta uppgift är att vara i rörelse utåt

276860_385868881490504_252213966_nHusförsamlingar bör inte bara vara en reaktion emot stora församlingar. Det bör inte bara vara en konsekvens av en längtan efter närmre gemenskap. Det bör absolut inte vara något man främst startar på grund av missnöje eller besvikelse. Husförsamlingar (liksom alla typer av församlingar) måste drivas av en stark längtan att röra sig utåt. Det finns en fara i att vara församling, oavsett om den är stor eller liten, att man blir inåtvänd och nöjd med tillvaron. I husförsamlingar/enkla församlingar/organiska församlingar betonar man starkt gemenskapen och överlåtelsen till varandra. Om man då inte har mission som en tydlig del av sin självförståelse riskerar man att bara bli en mysig samling människor med en gemensam tro.

Kan inte detta vara nog då? Är inte en församling med nära gemenskap ett vittnesbörd i sig?  Jag tror inte det. Jesus kärlek sträcker sig alltid utåt. Det vi har fått som gåva, är vi kallade att ge som gåva. En tro som inte får utlopp blir som ett stillastående vatten – unket. Den blir självcentrerad och i självcentreringen när vi främst vårt ego, inte vår utgivande kärlek. Vad hade hänt om de första lärjungarna hade nöjt sig med att bygga en god gemenskap?  Vad hade hänt om de hade stannat kvar i övre salen för att fortsätta samtala om allt de fått vara med om? Tack och lov fanns detta inte på kartan. De visste vilket uppdrag de hade fått och när den Helige Ande kom över dem fick de kraften att , vad då? Jo, att gå ut och göra lärjungar.

Egentligen tror jag inte ens vi ska börja där; i att starta församlingar. Jag tror det är bättre att fokusera på att göra lärjungar. Utifrån detta kan församlingar sedan växa fram. Församlingar som består av lärjungar – Jesusefterföljare – som har fått uppdraget att gå ut och göra fler lärjungar.

Och vilken ofantlig glädje det är att få leva i det uppdraget. Det är fantastiskt att få dela med sig av Jesus till människor runt omkring.