efterföljelse · Jesus

Att balansera på nådeslinan

hopp_124055088I vår husförsamling läser vi just nu Jesu bergspredikan. Den är sannerligen utmanande. Det går ganska snabbt att konstatera att det är omöjligt att till punkt och pricka leva upp till det Jesus säger.

I mitt huvud är det ibland som att jag balanserar på en skör nådeslina. Det är som att jag får för mig att den kan svaja till så att jag tappar fotfästet. Eller att jag kan råka trampa för hårt så att den brister. Det gäller att hålla den sköra linan intakt.

Men det är ju helt fel! Nåden är inte en skör lina. Den är en stadig, bergfast klippa under mina fötter. Oavsett om jag vacklar,  står nåden stadig. Det är Jesus som har älskat mig först. Det är vad han har gjort för mig som är det viktiga,  inte vad jag kan göra för honom. Jag har fått rätten att bli Guds barn. Guds nåd tas emot genom tron på Jesus. Endast genom tron.

Att följa Jesus,  att leva efter hans undervisning i bergspredikan,  är möjligt på grund av nåden. Jag kan gå efterföljelsens väg på grund av korset och förvandlingen i mötet med Jesus.

Grunden är att Jesus älskar,  oavsett om jag lyckas eller misslyckas, att han förlåter oändligt många gånger.

Det är den stadiga nådesklippan under mina fötter som är förutsättningen för ett liv i Jesus efterföljelse. Den bär när jag faller. Mitt värde ligger inte i vad jag gör,  utan i vem jag är. Och den jag är, är jag i Jesus Kristus. Det är genom Jesus och kraften i honom som jag kan handla i enlighet med hans egen vilja, inte i och genom mig själv.

Och tänk, vilken nåd det är!

 

Annonser
Jesus

Att finna sig själv i Guds famn

Att följa Jesus är inte att bära hela världens börda på axlarna. Det är att öppna ögonen och inse att han redan har burit den åt oss.

Det kan vara bra att påminna sig om. När viktigheten trillar över en. När ansvaret och allvaret kryper in under huden och lurar en att tro att de också måste innefatta krav. Krav, ansvar och allvar är inte samma sak.

Att ta sitt ansvar som efterföljare till Jesus handlar om att leva nära honom och låta honom forma vår karaktär. Allvaret innebär att se vad Jesus har gjort, dött och uppstått för vår och andras frihet, innerliga glädje, trygghet, fred och frid.

Men det är en balansgång att gå på den där vägen – frälsningens väg. Vips, så ligger man där i nåt av dikena. Kanske i det där nåden blivit billig. Eller, i det där lagiskheten råder – där kraven hopar sig som en tung börda över axlarna. Nån har sagt att enda gången man faktiskt befinner sig på vägen är när man är på väg från ett dike till det andra. Tror det ligger nåt i det.

Som ledare handlar det om att våga gå före, men inte springa iväg. Går man för fort är det fara värt att man råkar gå om Gud. Och det blir liksom aldrig särskilt bra. Då är det lätt att hamna där, i det glädjelösa kravet. I diket där piskan ligger på ryggen. Där det viktiga inte blir hur jag verkligen har det med Jesus utan hur det ser ut som att jag har det med Jesus. Och tankar om, att bara göra lite till för att sen vara med Gud, byter av varandra. 

Har man hamnat i det diket måste man försöka ta sig upp. Prioriteringen är bön och bibel. Alltid bön och bibel. Oavsett hur mycket som skulle behöva göras. Närheten till Jesus måste komma först. Vi behöver finna oss själva som barn i Guds famn – i det kravlösa tillståndet, låta oss vaggas av hans trygga ord, ta emot kärleken, friden och hans enorma omsorg om oss. Tillåta oss ta emot den innerliga glädjen och översköljande nåden. Nåt annat vore att kasta bort den finaste och dyrbaraste gåva någon någonsin gett oss.  

Och, om vi inte gör det, blir vi som torra öknar som försöker hosta upp vatten åt andra. 

Vi vet det. Jag vet det. Jag vet hur beroende jag är av närheten till Jesus, genom bönen och ordet. Och ändå… det kan vara så svårt att prioritera. Det ramlar inte på mig. Det behöver planeras in, aktivt väljas. Varje dag.

Jag påminner mig om det. Jag vill att det ska få prägla idag, i morgon, veckan och livet. Jesus och jag… och sen – allt det där andra. 

efterföljelse · församlingsliv

I brustenheten

Det börjar i brustenheten. Det börjar i behovet och den egna svagheten, i insikten om vem jag är – eller kanske snarare, vem jag borde vara i Jesus.

Lärjungaskap börjar alltid på marken – på knä inför den Ende, Allsmäkte, Helige. Lärjungaskap börjar och slutar där. Det har sin boning vid Jesu fötter. Det är Han som är Herre. Inte jag. I mig själv är jag svag, men i Honom är jag stark. Hans kraft blir synlig i min bräcklighet. Hans nåd räcker till evigheten.

Det är också detta som måste prägla församlingen. Vissheten om att ingenting kan göras i egen kraft. Förståelsen av nåden – den konstanta nåden. Nåden vi aldrig kan gå ur – Guds oerhörda godhet, kärlek, omsorg, förlåtelse och kraft till förvandling.

Brustenheten och nåden är utgångsläget för Jesusefterföljelsen och församlingslivet. Om vi ska våga förmana och tillrättavisa varandra, visa svaghet och bekänna synd, om vi ska våga förmedla vem Jesus är till andra, ta steg och därmed också ibland misslyckas – behöver gemenskapen vara starkt rotad, och grundad i Guds kärlek. Förlåtelsen måste flöda och nåden vara drivkraften.

 

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen