församlingsliv · Guds röst · Helig Ande · nådegåvor · profetia

Att höra Guds röst – del 3

En bibeltext jag suttit och funderat på är när Paulus ska bege sig till Jerusalem (Apg 21:1-15). Först möter Paulus ett gäng lärjungar som genom Anden uppmanar honom att inte åka till Jerusalem. Paulus fortsätter ändå. Sedan träffar han profeten Agabus som profeterar att Paulus kommer bindas i Jerusalem och lämnas åt hedningarna. Efter denna profetia ber Paulus medarbetare och vänner honom att stanna och inte fortsätta sin resa. Han reser ändå. I Jerusalem sker det som Agabus förutsagt.

Hur ska man tolka dessa verser? Gjorde Paulus fel?

Jag tror att den här texten kan lära oss mycket om det profetiska tilltalet. De första lärjungarna som mötte Paulus upplevde troligtvis att något ont skulle hända honom i Jerusalem, utifrån detta antog de att han inte borde åka dit. Det skulle kunna vara så att de fick ett tilltal om vad som skulle ske, och la in sin egen tolkning över hur Paulus skulle handla utifrån det.

När Agabus profeterar, förutsäger han endast vad som kommer ske med Paulus, han råder honom varken från, eller till att åka. Däremot påverkas hans vänner av tilltalet och de låter oro och rädsla styra deras tolkning av hur Paulus borde handla. Paulus verkar snarare ta tilltalet som en förberedelse på vad som väntar i Jerusalem. Troligtvis hade han själv upplevt att Gud bekräftat för honom att han skulle åka till Jerusalem, och detta fick ”stå över” lärjungarnas tilltal, och fungera som utgångsläge för hur han tolkade Agabus profetia.

När vi fortsätter texten kan vi se att Gud är med Paulus i Jerusalem och hur han själv kommer till honom med uppmaningen: ”Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom.” -Apg 23:11

Jag tror dels att detta kan lära oss något om vår mänsklighet när det gäller profetiska tilltal – vi lägger lätt in egna tolkningar och påverkas av känslor och erfarenheter. Vi kan ha delvis rätt när vi hör ifrån Gud, och inför det faktumet måste vi vara ödmjuka.

Jag tror även att texten lär oss att våga lita på Guds personliga tilltal. Paulus var trygg i vart Gud hade kallat honom och lät inte de andra tilltalen påverka detta. Han hade en sund inställning och vågade lita på Guds omsorg och kraft.

församlingsliv · Helig Ande · nådegåvor · profetia

Att höra Guds röst- del två

Som jag skrev i förra blogginlägget, tror jag att alla som har tagit emot Jesus också kan lyssna till hans röst. Jag tänker i detta blogginlägg dela lite tankar kring att dela Guds tilltal till andra personer.

När det kommer till nådegåvorna att förmedla kunskap, vishet och profetia, tror jag att detta är något den Helige Ande främst ger för att utrusta och bygga upp församlingen, inte individen. Dessa gåvor tror jag handlar om att höra från Gud och sedan förmedla detta.

Några grundläggande saker:

En gåva är inte ett bevis på min egen förträfflighet eller förmåga

En gåva som används utan att Jesus kärlek ligger som grund bär inte god frukt

En gåva är inte till för att utöva makt eller visa på auktoritet

En gåva bygger upp -den bryter inte ner

Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter. Men den som profeterar talar till människor och ger dem uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Den som talar tungomål uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger församlingen.  – 1Kor:1-4 

Paulus säger att vi alla ska sträva efter gåvorna, allra helst gåvan att profetera. En profetia uppenbarar ofta mer av vem Gud är och vad Gud kallar församlingen till. Detta är något vi alla kan sträva efter och växa i. När vi förmedlar tilltal till varandra handlar detta oftast om att ge tröst och uppmuntran. Det kan även innebära att vägledning och i vissa fall att förmana.

Vi ska vara medvetna om att vi aldrig förmedlar helt korrekta uttalanden från Gud. Vi tolkar alltid. Våra erfarenheter och personligheter speglas i det vi förmedlar, mer eller mindre. Ibland hör vi fel. Därför är det viktigt att tilltalen prövas.

Jag tror på att enkelt öva sig i att förmedla tilltal, och jag tror faktiskt att det är något vi alla kan göra. Gud talar till oss på olika sätt; genom känslor, bilder och ord (det finns säkert fler sätt som jag inte kommer på just nu). Ett enkelt sätt att öva är att sätta sig ner, två till tre stycken, lyssna och sen berätta vad man upplevt att Gud har sagt. Det gäller att ha högt i tak och våga berätta vad man hört. Om man fått ett tilltal brukar det slå än en ton hos den man förmedlar det till, personen vet oftast själv om det var från Gud. När det gäller att förmedla uppmuntran och tröst är det väldigt lite som kan gå fel. När det kommer till vägledande tilltal och förmaningar bör man vara mer försiktig. Får man ett tilltal av den här typen till ett större sammanhang är det bra att dela det och pröva det med fler. Får man det till en person kan det även då vara bra att pröva det med fler och vara noga med att förmedla det i ödmjukhet och med kärlek.

Personligen brukar jag ofta påminna om att tilltalet ska prövas, och fråga personen jag delat det med om det var något den behövde höra. Jag tror även man ska vara försiktig med uttalanden som ”så säger Herren”, då det inte öppnar särskilt mycket för ett prövande.

Lika viktigt som det är att nådegåvorna får vara i funktion i församlingen är det att dessa går hand i hand med Andens frukt: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning (Gal 5:22). Dessa behöver fungera, levas ut och växa tillsammans i församlingen.