Jesus

Församlingen som förlorade sin självbild

Den här veckan bloggar jag både här och på pionjärbloggen.

Församlingen är inte en organisation. Den är en organism. Den består av människor – efterföljare till Jesus. Paulus beskriver den som en kropp, en helhet med många lemmar. Jesus säger att det ska komma en dag när tillbedjan ska ske, inte på en specifik plats utan i ande och sanning. I det nya förbundet finns det inga heliga byggnader – det är vi själva som genom Anden har blivit heliggjorda. Våra kroppar, liksom församlingskroppen, är boplatsen för Guds närvaro och helighet. Vi är templet.

Församlingsstruktur och församlingsorganisation kan stjälpa eller hjälpa vår självbild som församling. Jag tror att sättet vi framför allt har byggt församling – som en förening eller stiftelse, med verksamheter och styrelse – i mångt och mycket har stjälpt församlingens självbild.

Även om vi säger att det är vi som med-lemmar som utgör församlingen, har vi svårt att tänka om. Vi tänker kyrka i form av byggnad, församling i form av förening, lärjungaskap i form av engagemang i verksamhet. Storleken på församlingen kan också vara ett hinder. Ju fler man är desto svårare blir det att leva ut församlingsliv i överlåtenhet till varandra, där alla blir sedda, alla har något att bidra med, där alla delar av kroppen är i funktion. Och trots att det stora försvårar för det nära är det ditåt de flesta församlingar strävar: att blir större och större och större.

Jag tror vi behöver hitta tillbaka till vår självbild som församling och våga göra upp med det som hindrar oss att komma dit, våga utmana och tänka om strukturer som stjälper, hitta former som hjälper. Men det kräver mod, och jag tror att det i mångt och mycket kräver att vi vågar låta områden i våra liv och församlingar dö.

filosoferat

En Jesusstrategi?

Är det inte märkligt hur Jesus gjorde. Han hade tre år i tjänst innan han dog. Han kunde ha använt tiden till att bygga ett välfungerande system; med sig själv i toppen, de tolv under och sen resten av lärjungarna. Han kunde lagt tiden på att organisera en bra missionsorganisation med tydliga rollfördelningar och uppgifter. Han kunde börjat med att bygga församling innan han gick ut och proklamerade Guds rike, så att lärjungarna hade haft en bra bas. Han kunde valt lite proffsigare lärjungar.

Och, det här med att vänta till han var trettio… visst det hade väl sina kulturella fördelar och så, men, han hade kunnat åstadkomma mer om han hade börjat några år tidigare.

Men nej. Han valde tolv enkla killar. Han undervisade om Guds rike, gjorde under och tecken och helade folk lite varstans. Han talade och använde liknelser som många inte förstod, eller ens skulle förstå. Sen stack han. Efter tre år. Och bara utgick ifrån att lärjungarna, skulle klara sig med den Helige Andes hjälp.

Vilken märklig strategi!