Jesus

Från tvivel till visshet, från mörker till ljus.

196557_cross_1-1Idag är det långfredag. Påsken är en storslagen högtid som rymmer hela livet.

Idag får vi påminna oss om Jesus lidande, hans sår, hans förtvivlan. I Jesus möter vi en Gud som känner. Han vet för han har själv varit där. Han har blivit sviken, förråd av sina närmsta. Han har mött ångest. Den har trängt igenom hans kropp och själ. Han har upplevt hur alla vänder sig mot honom, blivit oskyldigt anklagad och mött döden efter timmar av förnedring och tortyr.

Vi får känna igen oss i lärjungarnas upplevelse. En förväntan som över en natt byts mot förtvivlan. Besvikelse. Rädsla. Övergivenhet.  Vad kände de när Jesus drog sitt sista andetag? Vilka ord dröjde sig kvar? Var det ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”? Eller var det ”Det är fullbordat”?

Tvivlet, att sväva mellan hopp och hopplöshet. Alla ”varför” och ”hur ska det nu bli”. Alla frågor om vad som var sant och inte. Ovissheten över framtiden.

Vi har facit, vi vet att det kommer en påskdag – en uppståndelse och seger. På påskdagen får vi fira. Då vänds tårarna och sorgen till glädje. Jesus seger blir synlig – segern över allt vad ondska och död heter. En storslagen triumf. Tvivlet byts till visshet. Liv, och åter liv. Jesus är uppstånden. Han är sannerligen uppstånden. Och hoppet får utplåna all hopplöshet.

Påsken rymmer livet. Där möter vi tvivel och förtvivlan, men vi slutar i glädje, liv och hopp. Det onda får inte det slutgiltiga ordet. Det goda segrar. Livet utplånar döden. Ljuset övervinner mörkret.

Annonser
Gud · Jesus · Uncategorized

Gud blev människa

Påsken är över, men dess budskap dröjer sig kvar. Jesus dog och uppstod till förvandling för hela mänskligheten. Hans uppståndelsekraft är verksam idag, här och nu, i våra liv. Det är i den kraften lärjungaskapet blir till, i den kraften efterföljelse kan ske.

Det finns alltid mer att upptäcka i Guds outgrundliga djup. De senaste dagarna har det gång på gång slagit mig hur stort det är – att Gud själv, Skaparen, den Allsmäktige, den Förste och den Siste, blev människa fullt ut. Vi har en Gud som i sanning kan känna med oss. Och visst är det omvälvande att Jesus, Guds son, Gud själv, inte ens kan fullborda sitt uppdrag utan att ta hjälp av en människa. Jag tänker på Simon från Cyrene, som får hjälpa Jesus att bära sitt kors. Det är så djupt mänskligt in i det sista. Ända in i döden. Och jag tänker att Jesus visar oss, i sin svåraste stund, att vi är tänkta att bära varandras bördor. Det finns ingen som är så stark att han klarar sig själv. Än en gång statuerar Jesus ett exempel som vänder upp och ner på hela vår världsbild – den levande Guden får ta hjälp av en enkel människa.

Ensam har aldrig varit stark. Gud har gjort oss beroende av andra, tänkta att leva i överlåtelse till varandra, till gemenskap. När vi vågar visa vår svaghet, när vi bär varandra och står tillsammans, blir Hans seger synlig. Och det är det sätt, på vilket han har tänkt, att vi ska fullborda vårt uppdrag.

Gud · Jesus · Uncategorized

Tomhetens dag

strimma_av_ljusTomhet och åter tomhet. Ett hopp som väcks sekunden efter sömnens avslut. En snabb tanke, att allt är som vanligt, dör hastigt när verkligheten hinner ifatt. Fortfarande förtvivlat. Han är borta. Smärtan i hjärtat pumpar ut i blodet. Det gör ont.

Vad ska hända nu? Mattan har ryckts bort under deras fötter. Under väntar en avgrund av djup sorg. Och de är rädda. Vilse och rädda.

Kanske fanns där, någonstans inom dem, en svag strimma ljus, ett litet frö av tro.

”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom.” – Jesaja 53:4