Jesus · kvinnor som leder · ledarskap

Det är en skam för en kvinna att tala i församlingen

Det här är del 5 av 6 i Maria Cruz och Rickard Cruz bloggserie om kvinnor som ledare. Författare till denna del: Rickard

Ett bibelord som i århundraden har använts för att begränsa kvinnors möjlighet att leda och tala i församlingar är 1 Kor 14:33b-37.

”Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. Är det kanske från er Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er? Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.”

Vid första anblick verkar det vara kristallklart att Paulus förbjuder kvinnor från att tala i församlingen. Kruxet för kvinnomotståndare är att en sådan tolkning har flera stora problem. Här kommer några som är ganska uppenbara:

  1. Om man tolkar de här verserna som ett direkt, auktoritativt uttalande från Paulus får det ganska extrema konsekvenser. Det skulle innebära att kvinnor måste vara helt tysta under en församlings sammankomst och inte ens får ställa en fråga. Jag har inte hört talas om någon församling som tillämpar texten ordagrant på det sättet.
  2. Om detta skulle vara en allmän regel att kvinnor inte får tala eller ens ställa frågor i församlingen så skulle det motsäga Paulus själv, Jesus, resten av NT, och hela Bibeln för den delen. Bara något tidigare i brevet (kapitel 11) talar Paulus exempelvis om kvinnor som profeterar. Det är svårt att göra det med munnen stängd! Jesus sänder Maria från Magdala att vittna om hans uppståndelse för de andra lärjungarna. Skulle han verkligen uppmana en kvinna att synda som det första han gör efter uppståndelsen? Paulus uppmanar på andra ställen de troende att undervisa varandra (Kol 3:16). Återigen svårt att göra med munnen stängd. Om allt detta kan du läsa mer i tidigare inlägg i den här serien.
  3. Som stöd för att kvinnor ska tiga och underordna sig anges lagen – ”som lagen säger”. Problemet är bara att det inte finns någon lag, någonstans i GT, som säger att kvinnor ska tiga eller underordna sig. Tvärtom säger Ps 68:12: ”Herren låter sitt ord förkunnas, stor är skaran av kvinnor som kommer med glädjebudet.”

Det finns många olika åsikter på hur man ska tolka den här texten. En vanlig tolkning är att de här verserna inte fanns med i första korintierbrevet från början utan är tillagda i efterhand. Man menar då att de är ologiskt inklämda i ett avsnitt då Paulus talar om helt andra saker, nämligen Andens gåvor. Personligen har jag lite svårt för den tolkningen. Min grundhållning är att Gud har vakat över sitt Ord och att allt som finns med i Bibeln är tillförlitligt. Jag tror det är omöjligt att helt säkert säga hur man ska tolka den här texten. Det enda vi kan vara säkra på är att den inte betyder att Paulus anser att kvinnor ska tiga. Det skulle motsäga hela Bibeln.

Det finns en förklaring som jag tycker är rimlig.

I texten står det att lagen säger att kvinnorna ska tiga i de heligas församlingar. Även om vi inte kan hitta detta någonstans i Moseböckerna eller GT så kan vi faktiskt hitta det i Talmud som är en skriftsamling som för judarna fungerade som tillägg till de heliga skrifterna. Talmud förbjuder kvinnor att tala när det finns män närvarande eftersom en kvinnas röst är ”sexuellt provocerande”. Talmud säger också ”Det är en skam för en kvinna att låta sin röst höras bland män”.  När Jesus nämnde Talmud använde han begreppet ”de äldstes stadgar”, ”era stadgar” eller ”människors stadgar”. Det är tydligt att Jesus inte anser att Talmud är Guds ord utan att Talmud snarare hindrar människor från att lyda Gud. (Matt 15:3, 6, Mark 7:8, 9, 13)

Genom hela 1 Kor svarar Paulus på olika frågor som församlingen har skickat till honom i ett brev. Vid flera tillfällen nämner Paulus deras frågor. ”I fråga om det ni skrev svarar jag” (7:1), ”I fråga om kvinnor som lever ogifta…” (7:25), ”I fråga om kött från avgudaoffer…” (8:1). Han ställer också frågor för att ta upp olika ämnen från deras brev. ”Är jag inte fri? Är jag inte apostel? Har jag inte sett Jesus, vår Herre? Är inte ni mitt verk i Herren?” (9:1) Han verkar också citera korintierna ”Allt är tillåtet för mig” för att sedan komma med ett eget uttalande för att väga upp deras – ”men allt är inte nyttigt”.  Därefter repeterar han deras uttalande ”Allt är tillåtet för mig” och skriver ”men jag skall inte låta något ta makten över mig”.

Det är mycket möjligt att det fanns en judisk-kristen manlig grupp i, eller i koppling till, församlingen som var motståndare till att kvinnor skulle få tala, undervisa eller leda i församlingen och som hämtade inspiration från Talmud. Troligen är då vers 33b-35 deras uttalande som Paulus citerar:

”Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.”

I vers 36-37 kommer Paulus kraftfulla svar till dessa män:

”Är det kanske från er Guds ord har gått ut? Eller har det kommit bara till er? Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.”

Paulus frågor är helt obegripliga om de ställs till kvinnor som talar eller ställer frågor i församlingen. Däremot blir de fullt begripliga om de ställs till män som förvränger Guds Ord och försöker hindra kvinnor från att tala. Paulus försöker inte tysta kvinnorna i församlingen. Tvärtom! Han tillrättavisar mansgrisarna!

Annonser
församlingsliv · Guds röst · Helig Ande · nådegåvor · profetia

Att höra Guds röst – del 3

En bibeltext jag suttit och funderat på är när Paulus ska bege sig till Jerusalem (Apg 21:1-15). Först möter Paulus ett gäng lärjungar som genom Anden uppmanar honom att inte åka till Jerusalem. Paulus fortsätter ändå. Sedan träffar han profeten Agabus som profeterar att Paulus kommer bindas i Jerusalem och lämnas åt hedningarna. Efter denna profetia ber Paulus medarbetare och vänner honom att stanna och inte fortsätta sin resa. Han reser ändå. I Jerusalem sker det som Agabus förutsagt.

Hur ska man tolka dessa verser? Gjorde Paulus fel?

Jag tror att den här texten kan lära oss mycket om det profetiska tilltalet. De första lärjungarna som mötte Paulus upplevde troligtvis att något ont skulle hända honom i Jerusalem, utifrån detta antog de att han inte borde åka dit. Det skulle kunna vara så att de fick ett tilltal om vad som skulle ske, och la in sin egen tolkning över hur Paulus skulle handla utifrån det.

När Agabus profeterar, förutsäger han endast vad som kommer ske med Paulus, han råder honom varken från, eller till att åka. Däremot påverkas hans vänner av tilltalet och de låter oro och rädsla styra deras tolkning av hur Paulus borde handla. Paulus verkar snarare ta tilltalet som en förberedelse på vad som väntar i Jerusalem. Troligtvis hade han själv upplevt att Gud bekräftat för honom att han skulle åka till Jerusalem, och detta fick ”stå över” lärjungarnas tilltal, och fungera som utgångsläge för hur han tolkade Agabus profetia.

När vi fortsätter texten kan vi se att Gud är med Paulus i Jerusalem och hur han själv kommer till honom med uppmaningen: ”Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom.” -Apg 23:11

Jag tror dels att detta kan lära oss något om vår mänsklighet när det gäller profetiska tilltal – vi lägger lätt in egna tolkningar och påverkas av känslor och erfarenheter. Vi kan ha delvis rätt när vi hör ifrån Gud, och inför det faktumet måste vi vara ödmjuka.

Jag tror även att texten lär oss att våga lita på Guds personliga tilltal. Paulus var trygg i vart Gud hade kallat honom och lät inte de andra tilltalen påverka detta. Han hade en sund inställning och vågade lita på Guds omsorg och kraft.

efterföljelse · kvinnor som leder · ledarskap

Vänta, nu förstår jag inte riktigt…

bloggbildDe här problemtexterna. Vad menar Paulus egentligen? Jag tänker alltså på kvinnans roll i församlingen. Vi känner ju alla till de bibelord som inte behöver ifrågasättas, de som fått prägla vår kyrkliga historia i så många år:

Ni kvinnor, underordna er era män. (Ef 5:22)

Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar, skall de tiga i era församlingar. De skall inte tala utan underordna sig, som också lagen säger. (1 Kor 14:33-34)

En kvinna ska i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. (1Tim 2:11)

Här ser vi tydligt att kvinnan har en underordnad plats i familjen och församlingen. De texterna är självklara, inget att fundera kring. Men hur ska vi hantera de andra? Vad menar Paulus med att kalla Junia apostel? Varför sänder han ett särskilt tack till, och lägger ett gott ord för, Febe som tjänar församlingen i Kenkrea? Vad menar han egentligen med att referera till kvinnor som medarbetare? (Rom 16.1-7) Och varför säger han att kvinnor kan profetera? (1 Kor 11:5)

Och så har vi det här med underordnadet. Precis innan Paulus säger att kvinnan ska underordna sig mannen tycks han mena att alla troende ska underordna sig varandra. (Ef 5:21) Hur går det ihop?

Nu påminns jag visst också om Galaterbrevet: Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (3:26-28)

Det verkar problematiskt det här.

Och sen, när jag tänker på det, blir det ju ännu svårare när vi läser om hur Jesus behandlar kvinnor. Han har kvinnliga lärjungar. (Luk 8:23, 10:38) Han bjuder in kvinnor till teologiska samtal. (Joh 4:4) Dessutom tycks han mena att kvinnor är goda nog att bära vittnesbörd om hans uppståndelse. (Luk 24:1-9)

Det blir visst ganska många problemtexter. Hur hanterar vi dem?

För att klargöra. Stycket ovan har en klart ironisk underton. Om man har hållningen att kvinnor inte bör vara ledare måste man också våga ta sig an och hantera de texter som visar på något annat. De bibelord som fått prägla kyrkohistorien genom tiderna, som har fungerat för att hålla tillbaka kvinnor, menar jag borde förstås utifrån sin kontext och är inte normen för Nya testamentets syn på kvinnor. 

Om vi ska göra som Luther – och tolka skrift med skrift – borde vi också våga tolka Paulus kvinnosyn utifrån Jesus kvinnosyn. Det är när vi börjar tolka Paulus utifrån de historiskt rådande normerna som vi får problem med hans syn på kvinnan.

När vi förstår hur radikal Jesus är i mötet med kvinnorna, och den centrala del de spelar i evangelierna, kan vi också våga se att Paulus till och med nämner kvinnliga apostlar. Jesus hade kvinnliga lärjungar, bland annat Maria, Johanna och Susanna. Han visar till och med att den främsta platsen för kvinnan är vid hans fötter – i lärjungaskap, för att ta emot undervisning. Jesus går så långt att han säger att Maria har valt det rätta. Om kvinnor är tänkta att växa och mogna i lärjungaskap, att ta emot undervisning och följa Jesus –  skulle de då inte vara tänkta att få vara i funktion och ge ut detta? Det du har fått som gåva, ska du ge som gåva, säger Paulus.

Att kvinnor kunde ha dessa funktioner var banbrytande. För många tycks det vara alldeles för radikalt. Kvinnan har historiskt sett haft en tydligt underkastad ställning i de flesta kulturer (och har det fortfarande i många). Jag tror att detta har gjort det svårt att se den radikalitet gällande kvinnor, som nya testamentet talar om.

Om vi utgår ifrån Jesus kvinnosyn, och verkligen låter radikaliteten i hur han bemöter kvinnan i den judisk/ romerska kontexten drabba oss, blir det självklart att Nya testamentet talar om kvinnor i funktion.

efterföljelse · Jesus

Tillbaka till Jesus?

Jesus1Jag älskar breven i nya testamentet. Jag tycker att Paulus är grym på att uttrycka sig. Personliga favoriter är Romarbrevet, Efesierbrevet och Kolosserbrevet. Men jag har funderat på om jag kanske ibland har låtit breven prägla mig mer än evangelierna. Missförstå mig rätt nu. Självklart är breven Guds ord. Och självklart ska vi läsa och låta breven tala in i våra sammanhang. Men… Jesus ord bör väl väga tungt också.
En god vän ställde en fråga till mig för ett par år sen: ”Tenderar vi inte att oftare läsa och tolka Jesus utifrån Paulus, istället för att läsa Paulus utifrån Jesus?” Jag tackar David Kronehäll för den frågan, som faktiskt har levt kvar i mig i många år. Den har fått mig att haja till över min egen läsning och tolkning. Jag tror att vi behöver uppvärdera Jesusorden, Jesushandlingarna, Jesusbefallningarna – ja hela hans liv och undervisning. Jag vill våga ta till mig mer av Jesus; av hela honom. Ta till mig alla sidor; de omsorgsfulla och uppmuntrande men även de vassa och utmanandede. Jag vill se vad Jesus kallar sina lärjungar till och låta mig kallas till det samma. Och sen vill jag, utifrån det, läsa breven.
Detta kanske är, och har varit uppenbart, för alla utom för mig.

Jesus sänder ut sina lärjungar för att predika redan innan han dör. De skulle alltså gå ut och missionera innan frälsningsverket var fullbordat. Varför? Jo, för att förkunna att Guds rike är här och att bota de sjuka (Luk 9:1, Luk 10:1).

Tenderar vi att ibland fokusera för mycket på vad som händer på korset? Än en gång, missförstå mig rätt. Utan korset hade inget varit möjligt. Men, vi behöver se helheten. HELA evangeliet. Hela budskapet. Vad proklamerade Jesus? Att Guds rike är här. Han visade vad det innebär i ord och faktisk handling. Han utelämnade, besvärande ofta, de teologiska förklaringarna på vad som sker i hans död och uppståndelse. Där kommer tack och lov Paulus in och räddar upp situationen.

Hur skulle det bli om vi vågade börja i den änden? Med Jesus och sen Paulus? Förstår ni hur jag menar? Jag skulle väldigt gärna höra lite olika reflektioner kring detta.