församlingsliv · Husförsamlingsliv · kuriosa · Uncategorized

Husförsamlingsliv: Hur det hela började, sista delen

276860_385868881490504_252213966_nFörsta sommaren i Helsingborg hade jag smått panik. Vi bodde i en tvåa, ganska stor och fin och bra belägen, men, på tredje våningen utan hiss, ingen balkong eller innergård. Med en ettåring blir det ganska tungt. Jag minns ångesten över att behöva åka hem från semestern i mina föräldrars sommarstuga. Så vi bestämde oss för att leta nytt, och efter många turer ledde Gud oss till vårt lilla radhus i Ramlösa – för det är vi så tacksamma. (För dig som inte vet; Ramlösa är en stadsdel i Helsingborg som ligger cirka 3, 5km från Söder. Uttalas med kort vokal i början!)

Församlingen på Söder började bli ohållbart stor. Dels var det trångt att träffas, och svårt för alla att vara delaktiga. Vi ville inte bygga in ett delningssystem utan be att om Guds ledning om vilka vi skulle kunna sända ut. Vi och en familj till, familjen Everland,  kände att vi skulle bygga husförsamling i Ramlösa. Så vi bad tillsammans över detta i församlingen och bestämde sedan att vi skulle ”knoppa av” och börja träffas tillsammans hemma hos oss. Vi fick förbön och blev utsända.

På det viset hamnade vi här. Det har kommit och gått lite människor. Just nu är vi tre familjer som träffas. Det är bara vår familj som bor i Ramlösa, vilket gör vissa saker svårare. Vardagsgemenskapen underlättar om man bor nära men vi får hitta sätt att ha gemenskap ändå i veckorna; på facebook, via sms och telefon, till exempel.

Att tillsammans nå just Ramlösa har vi ännu inte riktigt hittat in i. Dels för att vi har behövt ta tid till att lära känna varandra och dels för att vi som olika familjer fungerar i mission där vi bor. Det är förvisso bra, men vi har pratat om hur det på ett tydligare sätt kan märkas att det träffas en församling just här. Vi längtar efter att Guds rike ska få genomsyra våra liv och våra sammanhang. Vi längtar efter att Jesus, genom oss, får bli synlig här bland våra grannar, i området där vi bor. Vi längtar efter att mogna i lärjungaskap, och att vår kärlek till varandra får växa och ta sig praktiska uttryck. Vi lär oss hela tiden, gör fel och misslyckas, reser oss igen tack vare Guds nåd.

Jag tänker fortsätta skriva en del om husförsamlingslivet och dess utmaningar i blogginläggen framöver men lite varvat med annat. Ska någon gång försöka ta tag i min inte så välorganiserade sida och kategorisera upp så att det blir lätt att hitta bland blogginläggen. Någon gång… någonstans…

Ett par saker jag tänkte skriva lite om är hur vi gör med barnen och hur det kan se ut när vi möts. Har du fler förslag eller kanske frågor så skriv gärna i kommentarsfältet!

På återseende.

efterföljelse · kuriosa · Uncategorized

Goda grannar

243567_450När vi skulle flytta från vår lägenhet i stan bad vi verkligen till Gud att han skulle leda oss rätt. Vi bad att han skulle låta oss hamna där vi skulle kunna vara till välsignelse för dem runt omkring oss. Vi hamnade i ett radhus, i Ramlösa. Området är på alla sätt gemytligt; barnvänligt och med trevligt folk. Och så är det lite som att campa året runt eftersom husen ligger så tätt.

Jag minns att bland det första grannarna till höger om oss gjorde var att sätta in en gul rutschkana på vår lilla tomt. De behövde den inte längre och Elliot som då var knappt två år blev hellycklig. Sen har det bara fortsatt. Av samma grannar har vi fått ärva kläder, jackor, stövlar, skor och ännu fler leksaker. Om vi behöver något vet vi att det bara är att knacka på. När vi skulle bygga vårt trädäck försågs vi med verktyg. Vi fick till och med ett telefonsamtal från grannmannen när han var på byggvaruhandeln; han undrade om vi behövde något. För bara en vecka sen låg jag magsjuk, och den välbehövliga Coca-Colan saknades. Ett sms och fem minuter senare knackade det på dörren och colan levererades. Precis så bra har vi det.

Jag tänker ofta på hur föredömligt våra grannar handlar. Vi kände oss så varmt välkomna när vi flyttade hit och de har verkligen visat vad det är att vara gästfri med sina saker. De har satt en god standard som vi gärna vill ta efter. Och jag tänker, att på vissa områden är de närmre Guds rike än de anar. Deras sätt att agera på har skapat något i oss, en längtan att få möta andra grannar lika vänligt och gästfritt. Det är gott att få lära av varandra.

För att återknyta till bönen vi bad innan vi skulle flytta, jag vet inte hur mycket vi har fått vara till välsignelse här än, men vi har definitivt fått uppleva välsignelse själva.