Helig Ande · Jesus · mission

Myten om det sekulariserade samhället

imagesJag satt på tåget från Malmö i eftermiddags. Passade på att plugga lite. Håller för tillfället på att skriva en uppsats om profeter och profetia utifrån första Korinthierbrevet och satt därför och läste en bok i ämnet. Jag var relativt trött och måttligt inspirerad.

-Det ser ut som tunga grejer, hör jag hur killen snett emot mig säger.

– ja, svarar jag lite halvförläget…den är… mastig.

– vad handlar den om? fortsätter han.

jag tittar på titeln och svarar:

-om profetia och profeter inom den tidiga kristendomen och i antika Grekland.

– jaha, svarar han. Handlar den om Messias och så då?

På detta följer ett samtal där jag får berätta om min tro på Jesus, att han är verklig idag, vad han har gjort på korset, att han öppnat vägen till Gud och gjort det möjligt för oss att komma nära Jesus. Jag får sitta där, och berätta hur mycket han betyder för mig och att jag väntar på att han ska komma tillbaka en dag. Och killen lyssnar. Han är intresserad. Berättar om sin andliga resa, om andliga upplevelser, om en längtan.

På tåget. Klockan tre. En helt vanlig onsdag.

Tåget stannar. Killen tackar för sig. Han ska gå av. Vi får avbryta vårt samtal, lite för abrupt. Jag hinner åtminstone kasta ur mig en rekommendation att besöka en församling i staden där han bor. Han säger tack.

Det finns en andlig längtan och en andlig hunger. Det finns en öppenhet för Jesus. Att vårt land skulle vara så sekulariserat att människor inte vill ha Jesus tror jag är en lögn som vi kristna allt för länge har gått på. Den har dessutom varit bekväm att gömma sig bakom.

Jag tror vi behöver slå hål på den myten. Jag önskar att vi med mycket större frimodighet skulle tala om vem Jesus är, mitt i vår vardag. Jag önskar att jag skulle göra det ännu mer. Tänk om vi kunde vara lite mer som killen jag mötte på tåget, som vågade ställa frågor, som vågade berätta om sin andlighet.

Jag var så glad efter vårt samtal. Det gör något med en när man får dela med sig av Jesus till någon som ännu inte känner honom. Det är som att det ger andlig näring. Det väcker liv i det innersta. Tron blir, ännu mer, verklig och påtaglig. Och jag slås av, hur tydligt det är, att det är just det livet vi är kallade att leva.

Annonser
Uncategorized

Vad bär det för frukt?

Jag har funderat på att sluta blogga. Jag har även funderat på att sluta läsa bloggar, nättidningar och framför allt kommentarsfält. Anledningen till detta, är att jag den senaste tiden har förskräckts av vissa diskussioner som förs. Tonen kan vara hård och dömande. Man sätter etiketter på varandra hur som helst. Man slänger sig med nedvärderande uttryck och benämningar – om bröder och systrar, om andra Jesustroende. Viktiga samtal blir på det här sättet lidande.

Bloggar och kommentarsfält kanske inte platsar för alla diskussioner. När man inte möter varandra ansikte mot ansikte, blir de vassa orden lättare att använda – när man inte ser sin meningsmotståndares reaktion . Klimatet blir kyligt och lätt att misstolka. Och det är allt för lätt att ryckas med, att låta känslorna svalla och fingrarna glöda över tangenterna.

Vad bär det för frukt? Det är en fråga jag ställt mig. De här samtalen som är viktiga, meningarna som behöver stötas och blötas, kommer de till rätta? Vad blir följden och eftersmaken?

Det finns teologiska frågor som behöver lyftas. Det finns ställningstaganden som måste få göras. Det finns åsikter som behöver ventileras. Men de hamnar i skymundan. Jag ser dem inte. Jag ser försvarsargument och oförsonlighet. Jag hör hårda ord, stämplar som doppas i bläck och trycks fast i pannan på dem man inte känner. Stämplar med ord man knappt vet innebörden av men som flitigt delas ut till dem som faller under en annan fåra en just min egen.

Vad bär det för frukt?