Jesus

Om vi sänder, behöver vi verkligen samlas då?

Det är många tankar som snurrar efter helgens EFK kongress. Kongressen var väldigt lyckad. Det var som sagt första gången jag var där och upplevelsen var överraskande positiv. Det som kanske slog mig mest var samhörigheten. Det är ett gott betyg när man lämnar med ett visst mått av tomhet.

Både jag och Rickard (min svåger) hade fått i uppgift att utmana med varsin spaning. Jag hoppas och tror att vi fick väcka lite tankar och funderingar. 

Själv tar jag med mig några särskilda reflektioner:

1. Både Rickard och jag lyfte perspektivet att sända istället för att samla, när det kommer till mission. På sju respektive 20 minuter hinner man dock inte klargöra allt. Att leva i sändningen innebär inte att man slutar samlas. Att samlas som församling är en nödvändighet. Även om vi betonar sändningen, och att församlingen är något vi är 24 timmar om dygnet, behöver vi mötas tillsammans för att fira Herrens måltid, be, läsa bibeln, tillbe Jesus och låta gåvorna vara i funktion så att vi bygger upp varandra. Men det innebär inte att vi nödvändigtvis behöver ta med oss människor till dessa samlingar för att göra lärjungar. Vi längtar efter att få se församlingar växa fram i hem, på caféer, fritidsgårdar o.s.v. Vi tror att det är möjligt att vi kan få sända ut varandra att plantera Guds rike på samma sätt som lärjungarna i Lukas 10, eller Jesus i Joh 4.

Lärjungaskap är inte något individuellt projekt. Vi behöver varandra, vi behöver församlingen. Församlingen är Jesu kropp, ett heligt tempel. Församlingsliv följer alltid på lärjungaskap. Vi behöver samlas, samtidigt som vi behöver leva i sändningen. 

2. Begreppet mission verkar fortfarande till stor del vara förbehållet internationell mission. När vi går till våra grannar i vårt område definieras detta, av vissa, inte som mission. När vi sände ut våra vänner till ett annat område i stan för att ge Jesus till människorna där, definieras detta, av vissa, inte som mission. Och visst finns det en skillnad. Visst sänder vi missionärer till länder som är i stort sett totalt onådda (och det måste vi fortsätta med!), och i Sverige finns det församlingar i de flesta städer. Detta innebär dock inte att alla vet vem Jesus är. Många har inte en aning. Vissa har aldrig ens träffat någon som följer Jesus tidigare. När jag tänker mission gör jag ingen skillnad på om det sker utanför eller innanför Sveriges gränser. Även i Sverige innebär mission att gå ut och göra lärjungar. Och det är viktigt. Jag tror inte att Sverigemission ska ses som ett hot mot internationell mission. Tvärt om! Om fler börjar se sig själva som missionärer, om fler börjar lyssna in vart Gud sänder dem, kommer fler också att få andra länder och platser på sina hjärtan. Mission föder mission.

3.Den största utmaningen jag tar med mig är från en av spaningarna. En kvinna som är missionär i Frankrike (minns tyvärr inte vad hon hette). talade om att vi behöver öppna våra hem, se de människor som ropar, se nöden och behoven. Det fanns en profetisk skärpa i detta som även gick som en röd tråd genom mycket av det som delades under kongressen. Min bön är att denna utmaning ska få praktiska konsekvenser i mitt och min familjs liv, och att jag vågar ta ner de försvar jag så lätt sätter upp i de här frågorna. 

4.Sista reflektionen är min tacksamhet. Jag känner mig så tacksam över det uppdragsfokus och efterföljelsefokus som präglat helgen.  Tacksam över innerlig tillbedjan av Jesus tillsammans med bröder och systrar. Tacksam över goda samtal, och hopp om framtiden.  

församlingsliv · mission

Samla eller sända?

bild bloggJag tror att man inom frikyrkan, som jag har störst erfarenhet av, till största del har praktiserat Sverigemission i kyrkan. Man har satsat tid och resurser på att anordna konserter, mötesserier och olika verksamheter att bjuda in icketroende till. Man har samlat människor, och när de har kommit till kyrkan har någon där berättat för dem om Jesus. Under en period, för ett antal år sedan, fungerade detta bra. Men, tiderna har förändrats. Vi behöver inse att att det som fungerade då, inte fungerar längre. Och om vi vågar se det kanske vi börjar titta på vad nya testamentet säger om mission – för det är ju främst där vi vill ha vår källa.

Jesus sänder ut. Han ber inte lärjungarna samla in.

Tyvärr tror jag att den samlande typen av mission har gett oss ett bagage. Vi har blivit trygga, i våra gemenskaper och med vårt sätt. Det är så mycket lättare att baka kakor, sjunga sånger, fixa bakgrunder, med mera, än att dela Guds rike i relationer utanför kyrkan. Jag tror att detta föder falsk trygghet. Vi tror, att vi litar på Gud men i själva verket litar vi på allt runt om, som vi själva anordnar. Och någonstans där, finns det en risk att vi slutar växa, att vi slutar mogna, att vi lutar oss tillbaka på våra egna ansträngningar när vi i själva verket ska luta oss mot Gud. Gud vill leda oss in i situationer där vi är i underläge och beroende av att han ska bli synlig.

Paulus skriver i sitt första brev till Korint, om hur det var när han för första gången besökte dem:

När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

Att fastna i trygghet och bekvämlighet är något vi alla riskerar att hamna i, oavsett församling, oavsett verksamheter eller avsaknad av verksamhet.

Paulus förlitade sig bara på Gud. Tänk, till och med han, kände sig rädd, svag och orolig. Känner du igen dig?

Personligen tror jag att vi behöver höja ribban. Vi behöver kasta oss ut och lita på Jesus. Och då menar jag inte att det måste handla om att åka till världens ände. Det kanske innebär att lägga tid på att lära känna en granne, att våga berätta att man tror på Jesus på jobbet, att erbjuda förbön när någon berättar om ett problem eller en svårighet. Jag tror, att det är där, i de små mötena med människor, som Jesus blir som mest synlig.

Jag tror att vi behöver ge varandra rätten till lärjungaskap fullt ut. Med det menar jag att vi behöver uppmuntra varandra att se Guds kallelse till var och en, inte bara till någon som kallas pastor, evangelist eller något annat fint. Är du en lärjunge är du kallad att gå ut med Guds rike i din omgivning. Du har rätt till det. Våga upptäck vad Gud har satt i din hand och använd det. Våga ta steg, om än små. Gud bär.