Jesus

Inte enligt planen

Jag hade stora yrkesmässiga ambitioner redan som barn. Min första plan var att satsa på polishundsyrket. Om det, mot all förmodan, inte skulle funka tänkte jag ge mig in i sjörövarsvängen. Om rättsväsendet vänder mig ryggen, vänder jag dem ryggen, resonerade jag (troligtvis. Fyraåringar tenderar att ha djupgående resonemang).

När jag var åtta ville jag bli läkare… eller delfinskötare. Det växlade lite. Drömmen var att nån gång få simma med delfiner, precis som prinsessan Madeleine hade fått göra. Det hade jag sett på tv.

På högstadiet ville jag bli journalist. Då fann jag mig kärlek till det svenska språket. Kärleken höll i sig. Dock inte journalistplanerna. Efter gymnasiet sökte jag en utbildning i Göteborg, till folkhälsoplanerare, och kom in. Men jag började aldrig. Jag skulle visst läsa teologi ett år först. Det var nåt jag alltid hade velat och jag såg min chans att göra det nu. Ett år. Sen skulle jag bli nåt.

Planen hade alltid varit att bli nåt. Skaffa en utbildning. Få ett jobb.

Men, Gud hade andra planer. Jag trodde jag kunde ge honom lillfingret. Han tog hela handen. Sån är han. Han vill ha allt. Och i mitt fall handlade det om mina studier, min ambition. Han ville ha det. Och jag fick kapitulera. Inget annat fungerade.

Försakelse. Man kanske kan uttrycka det så. Samtidigt som jag i stunden jag skriver det känner mig arrogant mot dem som verkligen försakar något, kanske hela sina liv och sina familjer.

Det blev inte som jag hade planerat. Det blev mycket bättre. Och mycket svårare. Jag läste tre år till församlingsledare och visste när jag slutade att jag inte skulle jobba i en traditionell församling. Jag visste att Gud kallade, men jag visste inte hur vägen skulle se ut. Bit för bit har han stakat ut den. Och gång på gång har jag fått ge upp min ambition, min längtan att ”bli nåt”. Det har funnits stunder när jag önskat att Gud bara skulle säga åt mig att bli pastor eller ungdomsledare eller nåt lite mer vanligt. Nåt med en titel och betalt. Men han har inte gjort det.

När Gud ledde mig att läsa teologi ännu ett år, var det jättejobbigt. Varför? Men när Gud kallar får man gå. Och han fortsätter staka ut vägen. Men jag tycker det är svårt när jag får frågan vad jag ska bli, varför jag läser, vad jag vill jobba med. Och jag hör hur märkligt det låter, att läsa något som inte tycks leda till en given tjänst eller en säkrad inkomst. Men så är det. Och Gud har burit än så länge. Jag skulle inte byta ut det jag får leva ut i det jag får förmånen att vara en del av, för allt smör i Småland. För jag vet att jag är där Gud vill att jag ska vara.

Så, varför bloggar jag om det här?

Jag tror att det kanske finns någon som behöver höra det. Någon som kanske upplever nåt liknande. Någonsom kanske upplever att Gud kallar fast du inte förstår till vad. Någon som kanske tvivlar på att det är möjligt. Jag hoppas i så fall att jag kan få uppmuntra dig att fortsätta låta Gud leda. Han kommer förse.

filosoferat

Med blandade känslor

2012223221431620655435_sbigHär drog verkligheten igång ordentligt förra veckan. Den långa, men som alltid ändå för korta, semestern tog slut. Lilleman har skolats in på förskolan, jag har börjat plugga, David är tillbaka på jobbet och livet rullar på i en mycket högre hastighet än vi varit vana vid.

Eftersom jag har varit hemma med barnen i över två år känns det här väldigt nytt. Och det är med blandade känslor. Jag är lycklig över att få vara igång igen, och över att vi inte behöver ha barnen på förskolan särskilt mycket (det självständiga studerandets myckna fördelar), samtidigt som det tär på mig när han, den där bestämde och tuffe lillen säger, med gråt i halsen, ”jag vill inte va på förskolan, jag vill bara vara hemma med mamma och pappa och huset”. Och det hjälper inte att han är hur glad som helst när jag hämtar honom och då inte alls vill gå hem – det gör ont i hjärtat ändå. Jag vet att det går över, att det handlar om att vänja sig… och ändå…egentligen hade det räckt om de började när de var sisådär tre-fyra år. Men, nu är det som det är, och jag njuter trots allt över att få sitta med böckerna.

Jag läser alltså teologi på heltid för tillfället. Planen är att till våren bli färdig med en kandidatexamen. Min största farhåga är dock att det ska bli mer kunskap än praktik av det hela. Till viss del blir det väl så. Det kräver rätt mycket läsning. Men när teologin blir bortkopplad från praktiken blir det inget bra. En god teologi, tror jag, formas bäst i församlingsgemenskapen, när vi lever ut den med varandra. Och måtte jag inte hamna där att jag blir bättre på att tycka och tänka än att faktiskt göra lärjungaskap. För det är ju så lätt det där, att istället för att med livet visa hur efterföljelse ska levas, tala eller skriva om det.

Men, i morgon tar vi ledigt. Och taggar för gemenskapshelg med nätverket!