efterföljelse · kvinnor som leder · ledarskap

Rätten att tjäna…

images

Jag känner mig lite dubbel i att blogga om kvinnans roll i församlingsledarskap. En anledning till detta är sättet på vilket vi tenderar att tänka ledarskap. Vi påverkas lätt av samhällets sätt att praktisera det. Där handlar det om positioner, att sträva uppåt och vara i överläge. Det finns chefer i olika grader och så finns det vanliga arbetare. När vi låter oss influeras av detta i våra församlingar tror jag att vi riskerar att hamna väldigt snett.  Som jag ser det har församlingsledarskap sin utgångspunkt i tjänande. En ledare är satt att komma underifrån och hjälpa – aldrig styra. Naturligtvis har ledaren en vägvisande funktion men den går alltid hand i hand med tjänande. Jesus är det stora föredömet i detta. Han visar tjänande på ett radikalt sätt när han, till exempel, tvättar lärjungarnas fötter.

Utifrån detta tänker jag att det aldrig handlar om att kvinnan ska få större makt eller erhålla särskilda positioner. (Det bör inget församlingsledarskap handla om) Det handlar istället om att se hennes möjlighet och kallelse att tjäna och visa väg – att vara i funktion. En annan anledning till att jag tycker att det känns lite svårt är att det så lätt blir att hävda sin rätt eller strida för sin sak. I församlingen är vi satta att uppmuntra, undervisa och bygga upp varandra. Vi ska tjäna varandra.

I Efesierbrevet kan vi läsa, Underordna er varandra i Kristi fruktan (Ef 5.21)

Vi är kallade att underordna oss varandra. Vi ska söka varandras bästa, inte vårt eget. Det innebär att vi inte är satta att strida mot varandra eller hävda oss inför varandra. Hur påverkar detta oss när det gäller ledarskap? Är det möjligt att tro på och våga stå för något och samtidigt underordna sig de syskon som tycker annorlunda? 

Hur påverkar det mig som kvinna och ledare? Som kvinna är jag alltså inte satt att strida för min sak, att få fungera som kvinnlig ledare (dock ska jag uppmuntra och utrusta mina medsystrar). Jag är istället kallad att underordna mig mina medsyskon. På samma sätt som mina medsyskon är satta att underordna sig mig, männen inkluderade. Det tycks vara så det är tänkt att fungera.

Därför är det viktigt med män som lyfter, står för, uppmuntrar och släpper fram kvinnor. I  nuläget när majoriteten ledare inom Guds församling i Sverige är män behövs modet att underordna sig kvinnor. Det behövs också män som uppmuntrar kvinnor till ledarskap. Man kan inte, och bör inte säga att det är upp till kvinnan själv att ta för sig. Så är det inte tänkt att gå till i Guds rike, vare sig det gäller kvinnor eller män. Paulus uppmanar inte slavar att ta strid för sin sak, trots detta är det nog få som tycker att slaveri är något vi borde införa. Vi kan se att det i och med Guds rikes utbredande är något som förändras och förvandlas. Slaveriet är inte något av Gud insatt, det är inte en ordning han har tänkt. Han har tänkt frihet. På samma sätt tror jag att Gud har tänkt att kvinnan ska vara fri att fungera i sina gåvor och i sin kallelse och att det är något som faller sig naturligt när Guds rike får genomsyra oss.

efterföljelse · församlingsliv · kvinnor som leder · ledarskap · Uncategorized

En skäggig farbror?

imagesEn upptäckt jag gjorde, under min studietid, var att jag inte hade, eller hade haft, många kvinnliga förebilder som höll på med undervisning och ordentliga textutläggningar. Jag hade nog aldrig reflekterat över detta förrän jag satt med en uppgift då jag skulle skriva ner var jag såg mig själv i framtiden. Jag satt och drömde mig bort och insåg, till min stora fasa, att den jag såg framför mig var en smått skäggig farbror, ikädd gabardinbyxor matchat med någon mossgrön stickad kofta. (Tilläggas bör kanske, att jag absolut inte har något emot herrar i snitsiga kläder och  att mannen på bilden inte har något att göra med inlägget, whatsoever)

Där och då, insåg jag att det inte var så konstigt att jag hade svårt att se mig själv faktiskt fungera i det jag längtade efter. Just i det fallet, handlade det om lärargåvan. Jag hade, av någon anledning, lite svårt att identifiera mig med att bli man.

Tyvärr, gäller detta inte bara lärargåvan. I de flesta kristna sammanhang ser man, inte bara men absolut mest, män fungera i de olika gåvorna. Och för mig, var det svårt att identifiera mig med de kvinnor jag hade sett. Troligtvis för att de var så få och därmed var mångfalden inte lika stor som hos männen.

Ett problem i detta är att till och med jag, som kvinna, har undermedvetna fördomar om kvinnor som leder eller undervisar. Står jag i valet att välja mellan att lyssna på en man eller en kvinna som undervisar i samma ämne, är det stor chans att jag väljer att lyssna på mannen. Jag tror att detta framför allt beror på vana – erfarenheten säger att män undervisar bra, alltså lyssnar jag på mannen. Och då är det fara värt att det fortsätter se ut som det oftast gör – en kvinna på 10 män. Om vi kvinnor ska kunna bli bättre på att undervisa, föreläsa, leda och ta initiativ, måste vi få möjlighet att öva och att specificera oss på den uppgift som Gud har gett oss. På samma sätt som männen har gjort det. Vår startsträcka är, på grund av hur det historiskt har sett ut, oftast längre.

Jag hade ett samtal med en kvinna som finns i en teologisk miljö, och vi talade lite om detta. Hon menade att det nog kan vara så att kvinnor så ofta varit vana vid att fylla behov – man hoppar in lite var stans där det behövs – att de flesta inte tagit sig möjligheten att specificera sig på ett visst område. Jag tror att det ligger något i det.

Och, ibland är vi kvinnor väldigt dåliga på att uppmuntra varandra. Kanske är vi på något plan rädda för att någon annan ska ta den plats vi så länge längtat efter. Som om det bara fanns plats för en kvinna per sammanhang och gåva. Om vi har den bilden, är det dags att genast bränna upp den och blåsa bort resterna. Vi behöver stå tillsammans i gåvor, tjänster och sammanhang, uppmuntra och utmana varandra att våga gå på den väg Gud kallar.

Jag är så oerhört tacksam över att få finnas med i de sammanhang jag gör. Tacksam för ärligheten som finns i ledarteamet, modet att våga visa svaghet, uppmuntran att fortsätta gå, överlåtelsen till att alltid söka Jesus först, överlåtelsen till bönen för varandra. Tacksam för husförsamlingen där vi uppmuntrar och undervisar varandra. Där vi kan vara oss själva, påminna varandra om nåden, samtidigt som vi utmanar varandra att följa Jesus. Det är en god grogrund för att växa i ledarskap, oavsett man eller kvinna.