efterföljelse · Jesus · Tro · Uncategorized

Se på Jesus

img_1939_101454679En bibeltext som talat till mig de senaste veckorna är berättelsen om när Petrus går på vattnet. (Matt 14:22)

Lärjungarna har gett sig iväg från ett minst sagt häpnadsväckande event där de fått vara med om att Jesus förvandlade fem bröd och två fiskar till, ja, hur mycket bröd och fisk som helst. Över femtusen personer fick äta sig mätta efter att Jesus välsignat det lilla som en pojke lämnade fram till honom.  Om det undret finns det mycket att säga men det tar vi en annan gång.

Nu sitter de i båten på väg tillbaka. Jesus har de lämnat kvar. Han bad dem åka i förväg eftersom han ville vara ensam en stund och be. Det är kväll och vinden är stark. Det blåser hårt och de får kämpa med båten. Plötsligt får de se något märkligt. En gestalt uppenbarar sig ute bland vågorna. Först blir de rädda och tror att det är ett spöke. De skriker högt men så hör de en röst som säger, lugn, det är jag, var inte rädda. Petrus fattar mod och ropar ut, Jesus om det är du så säg att jag får komma till dig på vattnet. Jesus svarar, kom du.

Petrus går ur båten. Han ser på Jesus. Han går på vattnet! Men så plötsligt är det som att han blir medveten om vad det är han faktiskt gör. Han släpper blicken från Jesus och börjar koncentrera sig på det som finns runt omkring. Då börjar han sjunka. Han sjunker djupare och djupare tills någon fattar hans hand och drar honom upp. Jesus möter honom och hjälper honom. Sedan frågar han Petrus, varför tvivlade du?

Jag beundrar Petrus. Vågorna gick högt. Vinden var hård. Och ändå, ändå ber han Jesus att få ge sig ut. Något i honom triggas av tanken att få göra det omöjliga. Och Jesus uppmuntrar hans äventyrslusta, han uppmuntrar honom att gå på vattnet. Han kunde ju trots allt sagt, sitt kvar, jag kommer snart. Men, han kallar Petrus till sig. Allt går bra så länge Petrus håller blicken fäst vid Jesus. Det är när han börjar titta på omständigheterna han sjunker.

Jesus kallar oss ut på äventyr. Han för oss ifrån det som verkar tryggt och bekvämt. Han uppmuntrar oss att ta steg i tro på att Jesus gör det omöjliga möjligt. Och det är när det blåser runt omkring oss som tron prövas. Det är så lätt att börja titta på allt runt omkring istället för att titta på Jesus. Häri ligger vår utmaning; att hålla blicken fäst vid Jesus. Att välja att tro, även när omständigheterna säger något annat. Att inte fokusera på det som verkar omöjligt, utan på Jesus. Och jag tror att detta är själva grundförutsättningen för vår tro; att se på Jesus och lita på honom.

När Petrus vacklar lämnar dock Jesus honom inte i sticket. Han tar hans hand och drar honom upp. Jesus lämnar oss inte att klara oss själva. Han finns alltid där. Han låter oss inte sjunka. Dock lämnar han oss, liksom han lämnade Petrus, med en obekväm fråga; varför tvivlade du? Det verkar som att Jesus förväntar sig att vi ska våga tro på honom, fullt ut. Han förväntar sig att vi ska våga lita på honom oavsett hur blåsigt det verkar runt omkring. Han förutsätter det, det verkar vara normen. Han säger inte, Petrus, jag förstår att du släppte blicken, jag förstår att du hade svårt att tro. Han verkar snarare vilja få Petrus att växa, att ännu mer våga lita på honom. Han verkar vilja att han ännu mer ska förstå vem Jesus är; att han är Guds son, Gud själv, och att ingenting är omöjligt för honom.

Livet med Jesus är inte alltid så bekvämt . Och Jesus stryker oss inte alltid medhårs. Han utmanar oss att varje dag välja att tro på honom, och lita på vem han är.

”Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som istället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.” – Hebreerbrevet 12:2

efterföljelse · Helig Ande · lärjungaskap · Tro

”Live by faith, not by sight”

hopp_124055088Att leva av tro är att lyfta blicken – att se Guds löften och lita på dem. Det är att kasta sig ut i det som verkar omöjligt, men som är möjligt för Gud. Vi lever inte under den här världens premisser, vi lever under Guds. Vi står under Honom, vars tankar är så mycket högre, vars planer är så mycket vidare än vi kan förstå.

Abraham trodde, och gick. Han hörde Guds röst och kastade sig ut. Fullständigt beroende. Noa vägrade lyssna på dem som hånade honom. Han vågade tro Gud och göra det, som för alla andra såg ut som vansinne – och Gud belönade honom. Gud har andra perspektiv. För att se honom behöver vi våga tro att Han är till. Och om vi tror, kommer Han leda oss framåt.

Det som utmärker trons människor är inte framgång, inte välstånd, inte oförmågan att misslyckas. Det som utmärker dem är tron på Jesus, kraften från honom, nåden, kärleken, hans möjligheter. De är brännmärkta av den levande Guden. De utmärks av en tillit till Honom som gett löftena och ett mod att våga gå på dem. Det som i världen betraktas som dårskap är i Guds ögon vishet. Han utväljer det världen förkastar. I deras svaghet blir Hans kraft synlig.

De tror. De hoppas på det de inte ser, på det de väntar ska komma. De är övertygade om att Han håller vad Han lovat, att löftena en dag ska nå sin fullbordan.  De handlar utifrån att det de väntar och längtar en dag kommer att uppfyllas – oavsett om de får vara med och se det. De vilar stadigt på Hans löften, på Hans stora trofasthet.

efterföljelse · Helig Ande · Tro · Uncategorized

Om brottningen

Jag tänkte vara lite extra personlig i det här inlägget. Jag hoppas att det är okej.

Jag längtar väldigt mycket efter ett naturligt övernaturligt liv. Jesus sänder ut sina lärjungar att förkunna Guds rike och bota sjuka, driva ut onda andar, döpa människor och göra dem till lärjungar. Jag tänkte idag dela lite kring just det här med helande.

Bön för sjuka och frågorna kring helande har varit en ganska svår sak för mig att hantera. Varför blir vissa helade och andra inte?

Jag har relativt många gånger bett för sjuka. Ett par gånger har den jag bett för blivit frisk. Desto oftare har helandet uteblivit. Jag har bett för människor som har verkat bli helade men som ganska snart har blivit sjuka igen. Det finns nära och kära som jag ber för dagligen men som ännu inte har blivit friska. Jag har bett för personer där jag önskat, hoppats och trott att Gud skulle ingripa men där inget har hänt. Personer som istället för att bli friska fick lämna det här livet. Det har varit tufft och svårt och gjort ont. Jag har undrat och frågat och ropat och gråtit. Jag har brottats med Gud. Jag tror att man får det. Jag tror till och med att han uppskattar det. Jag har likt ett litet barn bankat  mina små nävar mot hans stora bröstkorg, samtidigt som tårarna har runnit. Och jag har inte fått någon förklaring på varför. Inga svar på mina frågor. Men han har inte släppt taget. Han har hållit mig hårt intill sig och jag har fått banka tills bankandet har tagit slut. Jag har aldrig tvivlat på Guds förmåga att hela, men jag här brottats med hans vilja att göra det.

Det är min ärliga kamp.

Men jag är precis lika ärlig när jag skriver att jag längtar mer och mer efter att komma in i ett liv där att be för sjuka och se Jesus hela dem, är vardag. Jag är paradoxalt nog övertygad om att Gud vill hela, att han vill beröra – trots mina frågor, min brottning och att jag inte förstår. Jag tror att tvivlet ryms i tron. Jag tror att man får kapitulera inför att Gud är större, att man kan acceptera att frågorna kanske aldrig kommer få svar. Min uppriktiga erfarenhet är att när jag går på Jesus befallning, när jag sätter honom främst, över mina frågor – då kommer friden. Då tar han emot mig och bär.

Då ger han den tro som behövs för varje liten dag.

Jag har fått höra olika förklaringar på varför helande inte sker, en del mindre bra än andra. Jag tror att det finns en väldig risk att, likt Jobs vänner, söka förklara varför Gud inte tycks ingripa. När vi gör det hamnar vi så lätt i dömande och i värsta fall missar vi att förmedla den kärlek Jesus har. Precis som allt som har med Gudsriket att göra, är kärleken viktigast. Alla våra handlingar måste vara födda av Jesus och genomsyra det vi gör. När vi ber för någon om ett helande måste det alltid vara viktigast för oss att Jesus kärlek och stora omsorg blir synlig genom oss, oavsett om vi får se ett helande eller inte.

Vi riskerar alltid att hamna i diken när det gäller vår tro, det får dock inte vara en anledning att inte våga handla och lyda det Jesus har befallt oss att göra. Vi får lämna våra frågor till Jesus och vi får be om vishet, ödmjukhet och som sagt, det viktigaste, kärlek.