Jesus

Från tvivel till visshet, från mörker till ljus.

196557_cross_1-1Idag är det långfredag. Påsken är en storslagen högtid som rymmer hela livet.

Idag får vi påminna oss om Jesus lidande, hans sår, hans förtvivlan. I Jesus möter vi en Gud som känner. Han vet för han har själv varit där. Han har blivit sviken, förråd av sina närmsta. Han har mött ångest. Den har trängt igenom hans kropp och själ. Han har upplevt hur alla vänder sig mot honom, blivit oskyldigt anklagad och mött döden efter timmar av förnedring och tortyr.

Vi får känna igen oss i lärjungarnas upplevelse. En förväntan som över en natt byts mot förtvivlan. Besvikelse. Rädsla. Övergivenhet.  Vad kände de när Jesus drog sitt sista andetag? Vilka ord dröjde sig kvar? Var det ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig”? Eller var det ”Det är fullbordat”?

Tvivlet, att sväva mellan hopp och hopplöshet. Alla ”varför” och ”hur ska det nu bli”. Alla frågor om vad som var sant och inte. Ovissheten över framtiden.

Vi har facit, vi vet att det kommer en påskdag – en uppståndelse och seger. På påskdagen får vi fira. Då vänds tårarna och sorgen till glädje. Jesus seger blir synlig – segern över allt vad ondska och död heter. En storslagen triumf. Tvivlet byts till visshet. Liv, och åter liv. Jesus är uppstånden. Han är sannerligen uppstånden. Och hoppet får utplåna all hopplöshet.

Påsken rymmer livet. Där möter vi tvivel och förtvivlan, men vi slutar i glädje, liv och hopp. Det onda får inte det slutgiltiga ordet. Det goda segrar. Livet utplånar döden. Ljuset övervinner mörkret.

Annonser
efterföljelse · Helig Ande · Tro · Uncategorized

Om brottningen

Jag tänkte vara lite extra personlig i det här inlägget. Jag hoppas att det är okej.

Jag längtar väldigt mycket efter ett naturligt övernaturligt liv. Jesus sänder ut sina lärjungar att förkunna Guds rike och bota sjuka, driva ut onda andar, döpa människor och göra dem till lärjungar. Jag tänkte idag dela lite kring just det här med helande.

Bön för sjuka och frågorna kring helande har varit en ganska svår sak för mig att hantera. Varför blir vissa helade och andra inte?

Jag har relativt många gånger bett för sjuka. Ett par gånger har den jag bett för blivit frisk. Desto oftare har helandet uteblivit. Jag har bett för människor som har verkat bli helade men som ganska snart har blivit sjuka igen. Det finns nära och kära som jag ber för dagligen men som ännu inte har blivit friska. Jag har bett för personer där jag önskat, hoppats och trott att Gud skulle ingripa men där inget har hänt. Personer som istället för att bli friska fick lämna det här livet. Det har varit tufft och svårt och gjort ont. Jag har undrat och frågat och ropat och gråtit. Jag har brottats med Gud. Jag tror att man får det. Jag tror till och med att han uppskattar det. Jag har likt ett litet barn bankat  mina små nävar mot hans stora bröstkorg, samtidigt som tårarna har runnit. Och jag har inte fått någon förklaring på varför. Inga svar på mina frågor. Men han har inte släppt taget. Han har hållit mig hårt intill sig och jag har fått banka tills bankandet har tagit slut. Jag har aldrig tvivlat på Guds förmåga att hela, men jag här brottats med hans vilja att göra det.

Det är min ärliga kamp.

Men jag är precis lika ärlig när jag skriver att jag längtar mer och mer efter att komma in i ett liv där att be för sjuka och se Jesus hela dem, är vardag. Jag är paradoxalt nog övertygad om att Gud vill hela, att han vill beröra – trots mina frågor, min brottning och att jag inte förstår. Jag tror att tvivlet ryms i tron. Jag tror att man får kapitulera inför att Gud är större, att man kan acceptera att frågorna kanske aldrig kommer få svar. Min uppriktiga erfarenhet är att när jag går på Jesus befallning, när jag sätter honom främst, över mina frågor – då kommer friden. Då tar han emot mig och bär.

Då ger han den tro som behövs för varje liten dag.

Jag har fått höra olika förklaringar på varför helande inte sker, en del mindre bra än andra. Jag tror att det finns en väldig risk att, likt Jobs vänner, söka förklara varför Gud inte tycks ingripa. När vi gör det hamnar vi så lätt i dömande och i värsta fall missar vi att förmedla den kärlek Jesus har. Precis som allt som har med Gudsriket att göra, är kärleken viktigast. Alla våra handlingar måste vara födda av Jesus och genomsyra det vi gör. När vi ber för någon om ett helande måste det alltid vara viktigast för oss att Jesus kärlek och stora omsorg blir synlig genom oss, oavsett om vi får se ett helande eller inte.

Vi riskerar alltid att hamna i diken när det gäller vår tro, det får dock inte vara en anledning att inte våga handla och lyda det Jesus har befallt oss att göra. Vi får lämna våra frågor till Jesus och vi får be om vishet, ödmjukhet och som sagt, det viktigaste, kärlek.