efterföljelse · Gud · Jesus · lärjungaskap · mission

Ett himlastormande äventyr

”Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han till synagogan som han brukade. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade den, fann han det ställe där det står skrivet:

”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig
till att predika glädjens budskap för de fattiga.
Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna
och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet
och predika ett nådens år från Herren.” (Luk 4:16-19)

Det här är hela julens budskap komprimerat i några meningar. Jesus blev människa för att förvandla och befria en hel värld. Han, som hade allt av gudomlighet i den himmelska världen valde bort sin tillvaro för att bli, inte bara människa, utan en tjänare för mänskligheten.

bloggbildJesus bjuder oss att vara med i världens mest spännande uppdrag. Det rike som genom hans ankomst tog plats på jorden får vi, när vi tar emot honom, vara med och utbreda. Det är det uppdrag han ger till var och en som väljer att följa honom. Men, det är inget enkelt uppdrag, det kräver hela vårt liv. Därför uppmanar han oss att beräkna kostnaden. Om vi vågar tacka ja, erbjuder han ett himlastormande äventyr. Vi får dra ut, tillsammans med honom, Konungen själv. Han har lovat att gå före och förbereda marken. Han leder oss över öppna fält och stormande hav, genom ökentrakter och till överflödande vattenfall. Det är en resa, full av liv, en resa vi aldrig skulle klara själva. Därför rustar han oss med sin egen Ande, hjälparen. Han sänder oss att proklamera sitt rike, att bota sjuka, driva ut demoner, att förändra världen – inte bildligt talat, utan som en reell, påtaglig verklighet.

Livet med Jesus, livet i efterföljelse, är så långt mycket mer än att fixa fikat inför gudstjänsten, att vara med i städgrupper, leda körer, hälsa välkommen eller predika i kyrkan söndag efter söndag. Livet med Jesus kostar, men är värt allt.

När kung Josia, i gamla testamentet, fick höra lagboken läsas upp, rev han sönder sina kläder. Hans hjärta brast i insikten om hur fel han själv och folket hade hamnat. Han ödmjukade sig och vände sig till Gud.

Kanske behöver vi, på samma sätt, återupptäcka vilket uppdrag Gud kallar oss till. Kanske behöver vi läsa evangelierna och Apostlagärningarna med nya ögon och låta orden drabba våra hjärtan. Kanske behöver vi ödmjuka oss och vända om. Jesus erbjuder ett totalt annorlunda liv – ett livsomvälvande äventyr.

efterföljelse · mission

Jesus och uppdraget

En text som jag levt med de senaste veckorna är Johannes 4:1-42 – berättelsen om när Jesus möter den samariska kvinnan vid brunnen.

bild brunn

Det är en oerhört intressant text som går att angripa från flera vinklar. Det som mest har talat till mig, under de här veckorna, är hur Jesus möter människor och hur han själv fungerar i uppdraget.

För det första beger sig Jesus till Samarien. Det gjorde judarna i stort sett aldrig. De gillade inte samarierna. Konflikten som fanns mellan dem låg djupt rotad långt bak i tiden. En jude tog i stort sett alltid omvägar runt Samarien, om de inte hade väldigt, väldigt bråttom det vill säga. Trots detta, säger Johannes att Jesus måste ta vägen genom Samarien.

När Jesus anländer är han trött och sätter sig vid brunnen. Lärjungarna kilar iväg för att fixa lite mat till honom. Då kommer märkligt nog en kvinna fram till brunnen. Kvinnorna brukade vanligtvis hämta vatten på kvällen, vid solnedgången, men den här kvinnan kommer mitt på dagen. Och så händer något ännu märkligare – Jesus börjar prata med henne. Han ber henne om vatten.

Det här är så oerhört kontroversiellt. Inte nog med att den här personen var samarier, det var dessutom en kvinna. En rabbin talade inte med kvinnor. En god judisk man, vid den här tiden, skulle inte tilltala en kvinna på gatan – inte ens sin egen fru. Och han skulle definitivt inte försätta sig i en situation där han var ensam med en kvinna, inte ens med sin syster eller dotter.

Kvinnan själv blir chockad. Framför allt över att en jude tilltalar henne. Därför svarar hon honom väldigt skeptiskt och undrar varför han ber henne om vatten. Jesus, som är samtalens mästare, ser sin chans att mitt i den här situationen leda in konversationen på en helt ny nivå. Han börjar tala om att han har livets vatten och att den som dricker av det vattnet aldrig mer behöver törsta.

Kvinnan förstår inte riktigt vad Jesus menar och svarar i, vad som skulle kunna vara en ganska sarkastisk ton, att hon gärna vill ha det där vattnet så att hon inte behöver springa till brunnen fler gånger.

Så plötsligt, tar samtalet en helt ny vändning. Varför? Jo, Jesus ber kvinnan hämta sin man och när hon svarar att hon inte har någon ger han henne ett profetiskt tilltal rakt in i hennes situation. Samtalet hamnar nu på en ny nivå. Kvinnan börjar se att Jesus är något mer än bara en jude. Samtidigt brottas hon med sin egen bakgrund, det hon fått lära sig – att judarna har fel och samarierna rätt. Hon frågar Jesus hur han menar att det ligger till. Jesus ger henne en tredje utväg. Visserligen säger han att frälsningen ska komma från judarna men så fortsätter han:  ”Men den tid kommer, ja, den är redan här, då sanna tillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty sådana tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Kvinnan svarar: ”Jag vet att Messias skall komma, han som kallas Kristus. När han kommer, skall han förkunna allt för oss.”

Där och då väljer Jesus, att för den här kvinnan, som lever ett liv med många olika män och som just i situationens stund har en relation med en man som hon inte är gift med, berätta att han är Messias. Han låter henne bära med sig vittnesbördet om vem han är, hem till sin stad, till sin gemenskap.

Jesus möter den här kvinnan. Han ser henne. Han ger henne en värdighet genom att tala med henne. Han lyfter henne, väljer att visa henne storheten i vem han är och vad han har kommit med. Han har ett djupt samtal med henne, på en hög nivå. Och trots hur hon har levt sitt liv, låter han henne dela med sig av vem han är, till de som finns runt omkring.

Kvinnan springer hem, hon delar med sig om vad Jesus har sagt. Hon säger att, han kanske är Messias. De som finns runt omkring henne blir nyfikna. De bjuder in Jesus att vara hos dem och han stannar där i två dagar. Många kommer till tro och de säger till kvinnan: ”Nu tror vi inte längre bara för dina ords skull. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens Frälsare”.

Det finns som sagt oerhört mycket att säga om den här berättelsen och det skulle bli alldeles för tråkigt att läsa om jag skulle göra en lång utläggning. En sak jag själv hajade till över är att det mönster som Jesus ger lärjungarna i Lukas 10, när han sänder ut de sjuttio att gå in i en stad, stanna i det hem de blir mottagna och där predika Guds rike, också går att se i den här berättelsen.

Jesus möter kvinnan som, trots det rykte hon troligtvis hade, kunde påverka flera människor. Genom henne kommer budskapet om Jesus till staden Sykar. Kvinnan får vara en fridens person och genom hennes vittnesbörd öppnar människorna i staden upp sig och bjuder in Jesus att stanna hos dem. Jesus stannar, och människor får möta honom och komma till tro.

Jag tror att vi kan få följa Jesus exempel idag. Jag tror att det finns människor som är öppna för honom och som också kan få vara med och öppna upp hela gemenskaper för honom och för hans rike.

Mitt i den här berättelsen kommer lärjungarna tillbaka till Jesus. De blir chockade över att han talar med en kvinna. Och när de vill ge honom brödet de har köpt säger Jesus att han har mat att äta som de inte vet om. Lärjungarna blir precis lika konfunderade över detta som kvinnan blev när Jesus talade om att han hade levande vatten. Samtalets mästare fortsätter: ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk”. Sen tar han tillfället och undervisar dem. Han talar om att skörden är mogen, att andra har arbetat och att lärjungarna har fått gå in i deras arbete.skörd

Det ligger något brådskande i det här – skörden är mogen, lärjungarna behöver arbeta. Om det är så viktigt för Jesus att göra Guds vilja, att han likställer det med att äta mat, bör det då inte vara lika viktigt för lärjungarna att göra Guds vilja? På något sätt får hela den här berättelsen vara en lärdom för lärjungarna, om det uppdrag Jesus ger dem.

Kanske är Jesus uppmaning till lärjungarna då, samma till oss idag: ”Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd”

efterföljelse · församlingsliv · mission · Uncategorized

Relation, mission och barmhärtighet

I Lukas kapitel tio kan vi läsa om hur Jesus sänder ut sina lärjungar. Det är en mycket intressant text som kan lära oss mycket om hur vi kan få fungera i att vara lärjungar som gör lärjungar. Första stycket i kapitlet handlar om detta, hur Jesus sänder ut sina lärjungar. Bland annat kan vi läsa att Jesus sänder dem två och två. De ska, utan att stanna på vägen, gå till ett hus där det bor en fridens man, alltså någon som välkomnar dem och deras budskap, sedan ska de stanna där. De ska ta emot vad som sätts fram och berätta att Guds rike har kommit.

Det är intressant att se det fokus Jesus uppmanar lärjungarna att ha. De ska inte stanna på vägen utan gå dit Jesus sänder dem. När de sedan kommit till ett hem där det finns en öppenhet för Jesus, och ett välkomnande, ska de stanna där. Inte gå från hus till hus. De ska bygga relation, äta tillsammans, vara tillsammans. Och när lärjungarna kommer är de beroende av dem de blivit sända till. De kommer inte i ett överläge utan i ett underläge. De behöver ta emot mat och pengar.

Direkt efter denna text har Lukas valt att sätta in liknelsen om den barmhärtige samarien och sedan följer berättelsen om när Jesus hälsar på hos Marta och Maria. Jag tror inte att det är en slump utan att Lukas vill  visa att detta hänger ihop; uppdraget att gå ut och förkunna att Guds rike är här och bota de sjuka, att visa barmhärtighet mot den slagne och sårade – låta Jesus kärlek ta sig uttryck i omsorgen, och att, som Maria, bara vara nära Jesus. De hör ihop. De ska inte separeras. De är beroende av varandra. Närheten till Jesus föder handling. För att kunna handla i kärlek och barmhärtighet behöver vi hålla oss nära Jesus. Och det handlar om relationer. Relation med andra och relation med Jesus.

Om man separerar evangelisation från relation riskerar man att bli fokuserad på fel saker. Man riskerar att bli mer upptagen av att se siffror än människor, att se handuppräckningar istället för lärjungar, att se mirakler istället för människor som blir upprättade och helade. Man riskerar att missa att det kan finnas behov av barmhärtighet och omsorg – sår som behöver rengöras och förbindas. Man riskerar att svalna i kärlek.

Och kärleken är viktigast. Utan den är vi bara skrällande cymbaler.

efterföljelse · församlingsliv · mission · Uncategorized

Locka människor till kyrkan?

gå”Varannan svensk: Jag tror på Gud

tre kristna profiler: så ska vi locka dem till kyrkan”

Så löd en av överskrifterna i tidningen Dagen igår. De tre profilernas tankar kring detta var väldigt bra. Men rubriken säger något om hur vi många gånger tänker; hur får vi människor att komma till oss? Tänk om man istället hade vänt på det och skrivit: ”så ska vi sända ut våra församlingsmedlemmar till dem.”

Jesus sänder gång på gång ut sina lärjungar. Han säger inte till dem att samla, eller locka till sig, utan att gå. Tänk om vi på allvar skulle våga göra detsamma; sända ut varandra i våra församlingar. Inte främst för att bjuda med utan för att plantera Guds rike i nya sammanhang. Vad skulle hända då?

Hur skulle vi kunna ha kontroll? Tänk om det skulle bli anarki!

Det är risken vi skulle få ta. Vi skulle få lita på att Jesus håller sitt löfte; att själv bygga sin församling. Vi skulle behöva lita på uppståndelsekraften; kraften till förvandling, frälsning och förändring hos människor. Vi skulle behöva en övertygelse om att Guds rike är åtråvärt, att den Helige Andes kraft är verksam och att budskapet om Jesus är relevant – för alla, även för oss som redan tror.

Men, det skulle kosta en hel del. Framför allt skulle det kosta vår bekvämlighet. Vi vill ju gärna ha det som vi alltid har haft det. Det är tryggt och skönt.

Men tänk om det skulle gå. Tänk om människor skulle lära känna Jesus och bli präglade av honom. Tänk om Guds rike skulle kunna genomsyra alla sammanhang. Tänk om församlingsgemenskaper skulle kunna uppstå på de mest oväntade platser, i de mest förvånande sammanhangen – Jesusöverlåtna församlingar.

Jag tror att vi behöver tänka om. Jag tror att vi behöver gå ut och göra som Jesus. Jesus blev som en av oss, han blev människa. Jag tror att vi behöver göra som Paulus, som  blev allt för alla för att vinna någon. För varför tror vi att någon som inte är kyrkvan ska ta sig över våra kulturella gränser ( och de är faktiskt många) för att få höra om Jesus, när ansvaret i själva verket ligger på oss? Det är vi som blivit anförtrodda uppdraget. Det är vi som är budbärare av den världsomvälvande, ständigt relevanta, sanningen – Jesus själv.

Jag är övertygad om att det är möjligt för alla typer av församlingar att vara utsändande. Och jag tror det kan se väldigt olika ut i olika sammanhang. Jag hörde om en kyrka i England som hade som mål att tömma kyrkan. Inte så att de försökte skrämma bort sina medlemmar, utan för att frigöra människor att gå ut med Guds rike.

Frågan är nog om vi vågar och vill. Vågar och vill vi ta oss ur våra bekväma zoner? Vågar vi släppa kontrollen?